Charlotte Qvandt växte upp ensam med sin mamma. De två stod varandra mycket nära, även om de också tillhörde en ”stjärnfamilj” där Charlottes halvsyskon och pappa hade viktiga roller, säger Charlotte.
– För mig var mamma den som kände mig allra bäst. Det var något helt grundläggande i mitt liv, också sedan jag hade blivit vuxen.
Charlotte var 24 år när hon fick sitt första barn, sonen Juno. När Juno var två månader gammal insjuknade hans mormor, Charlottes mamma, i en allvarlig cancer. Just när Charlotte som nybliven mor behövde sin mammas stöd som mest fick hon handskas med intensiv oro och sorg, och vara ett stöd för sin egen mamma.
– Det var en märklig situation som skapade en stark inre stress hos mig, säger Charlotte. Jag kunde inte ge mig hän med hela mitt hjärta, varken åt mamma eller åt min son, och det gjorde mig frustrerad. Samtidigt var det ju som det var. Och min föräldraledighet var en förutsättning för att jag skulle kunna vara så pass mycket med min mamma som jag kunde.
Charlotte var också medveten om att det var Juno som gjorde att hon över huvud taget kunde fungera.
– Han gav mig så mycket, det fick ändå ta överhanden.
I boken ”Du ser draken genom fönstret. Om att förlora sin mamma och själv bli en” får läsaren följa Charlotte och hennes mamma, från den första misstanken om cancer i maj 2008 till september samma år när modern avled. Charlotte berättar med dagboksanteckningar och ger också minnesbilder från tidigare år, från sitt eget och mamma Evas liv.
– Min mamma och jag stod så nära varandra att det inte fanns någon annan väg än att dela det här med sjukdomen, stödja varandra, det var fullständigt självklart. Vi hade en ovanligt stark, intuitiv kontakt, säger Charlotte.
– Jag lade över ganska mycket av mina egna känslor på henne. Hade jag inte gjort det hade jag inte varit ärlig i situationen. Det var som om vi turades om att vara ledsna och bryta ihop.
”Jag älskar min mamma och jag måste ha henne”, skriver Charlotte i en anteckning från den första tiden, innan de fått något bestämt besked. ”Å ena sidan är vi sammantvinnade och otvetydigt tillsammans. Å andra sidan är du helt ensam. När du försöker skapa nya spelregler för ditt liv, kan jag endast bortom alla mina egna rädslor ana hur det är.”
Så småningom förstod både Charlotte och hennes mamma att modern nog inte skulle överleva sin sjukdom. Men Charlottes mamma fick ändå höra att läkarna skulle ”ta tumören” och hade ett hopp om att klara sig.
– Jag tror att så länge döden inte finns på papper, då är man fortfarande levande. Får man vetskap om att det inte finns något hopp så dör man redan där. Den tiden som vi faktiskt fick tillsammans hade inte haft samma värde om inte hoppet hade funnits.
Döden var inte tabu, men de talade inte om den hur som helst, berättar Charlotte.
– Min mamma var rädd och hade mycket dödsångest. Då kunde vi vila i att vi båda innerst inne visste. När hon hade bra dagar kunde vi prata om döden. Så länge hon initierade samtalet gick det bra. Först i efterhand har jag förstått hur orolig hon var, även för min skull.
Närheten mellan mor och dotter kanske gjorde mammans sjukdom extra smärtsam för Charlotte, samtidigt gjorde den det lättare, tror Charlotte:
– Även om cancer innebär en stor konflikt i en relation så hade hon och jag inga andra konflikter att bära på. Jag är väldigt glad över att det var så.
Under moderns sista tid vårdades hon på hospice, på Stockholms sjukhem. Där var också Juno mycket välkommen.
– Min mamma var rädd och skrek ut sin oro, men minnet av upplevelsen av hennes sista tid och hennes död är ändå god, säger Charlotte.
– Vården på sjukhemmet betydde allt för både henne och mig, personalen var fantastisk. Min känsla är att det är lite med palliativ vård som med förlossningsvård. Där finns speciella människor, med ett stort engagemang och mycket lyhördhet.
Efter sin mammas död gick Charlotte i en grupp på Stockholms sjukhem för unga vuxna som förlorat en förälder.
– Också det har gjort att minnena ändå blivit positiva. Personalen minns mig och de minns min mamma. De brydde sig om mig också, de visste att jag måste vara kvar i livet, kunna leva med min familj.
Charlotte har tidigare arbetat i vården och nu funderar hon på att själv i framtiden jobba inom palliativ vård.
– Jag vet inte om det bara beror på mina erfarenheter som anhörig, men jag känner mig motiverad och tror att jag skulle kunna göra ett bra jobb. Jag har fått kunskaper som jag kan använda. Och jag tror att det vore en bra kombination med mitt skrivande.
Charlottes behov av det stöd som hennes mamma gav henne var otroligt stort, säger hon. Inte minst som nybliven mamma. Nu har hon fått söka det stödet hos andra.
– Min morbror har blivit lite av en förälder, och även mina nära vänners föräldrar har blivit det. Likaså min äldre syster. De kan aldrig ersätta min mamma, men de ger något av det som hon gav till mig. Det fina är också att de alla kände mamma, så hon försvinner inte i de relationerna. Nu är det min morbror som ringer det dagliga samtalet och frågar hur det är med mina barn.
För i dag är Charlotte tvåbarnsmamma, Juno har blivit storebror. Sonen Lo föddes i slutet av december förra året.
– Det var helt främmande för mig att det kan vara så lätt att ha en bebis, säger Charlotte. När ingen får cancer och dör.
Erfarenheten av moderns sjukdom och död har påverkat Charlotte på många sätt.
– En viktig lärdom är att vad jag än är med om så klarar jag det, och vad som än händer så överlever jag. Utifrån den vetskapen känner jag att även mina barn kan klara sig, om något skulle hända med mig eller deras pappa.