Är du fullkomligt normal? Eller har du kanske ett barn som konstaterats vara helt normalt? Då kan du behöva vägledning. På internet kan man bland annat hitta tips och råd för föräldrar vars barn diagnostiserats som normala:

"Det normala barnet kommer vanligtvis att utveckla ett kraftigt socialt beroende av omgivningen, vilket kan göra barnet mycket mottagligt för kamrattryck. Detta kan leda till sådana oönskade beteenden som förlust av individualitet, mobbning av andra människor, intolerans och 'pöbelmentalitet'." På andra nätsajter kan man läsa om ett speciellt institut där man forskar om personer som lider av normalitet. Där har man kartlagt det neurotypiska syndromet. Ett troligen medfött, neurologiskt och obotligt tillstånd som kännetecknas av att man är mycket upptagen av sociala relationer och helt besatt av en önskan av att likna alla andra. Och syndromet är vanligt, visar det sig:

"Enligt Institutet för studier av de neurologiskt typiska (ISNT) kan så många som 9.625 av 10.000 vara neurotypiska", kan man läsa.

Det här handlar förstås om ironi. Det är personer som själva ibland pekas ut som onormala, som är neurologiskt "atypiska", som driver med sin "normala" omgivning. Framför allt är det personer med Aspergers syndrom som skapat de här ironiska sajterna.

Ironin är pricksäker. Genomsnittliga människor har nämligen en mer eller mindre stark önskan att vara lika andra som de hör ihop med, eller identifierar sig med, att vara "normala". De vill höra till flocken. Det är en del av vår sociala utrustning, eller instinkt, som personer med Aspergers syndrom brukar ha mindre av.

Bakom skämten på nätet finns också ett allvar. Baksidan av likhetsivern och gruppkänslan är de "normalas" utstötning av dem som avviker från normen. Beskrivningen av de neurotypiska, de normala, är befogat kritisk. Att vara "onormal" kan innebära att man tänker självständigt och står emot destruktivt grupptryck.

Själva ordet normal, som egentligen bara innebär "genomsnittlig", kan ha en otäck, värderande klang, särskilt med ett "o" eller ett "inte" framför. "Hon är ju inte normal", brukar inte vara någon smickrande beskrivning, och oftast syftar man då på psykiska egenskaper.

"Det finns nog egentligen mycket få 'normala' människor; de flesta har någon nisch där de inte fungerar helt normalt, förutsatt att normalitet är hur de flesta människor uppträder eller tänker och känner i en viss situation." Så skriver psykiatern, psykoterapeuten och forskaren Susanne Bejerot i sin bok "Vem var det du sa var normal?" där hon både i diktform och med fakta berättar om olika psykiatriska åkommor.

Psykiska problem är vanliga. Det finns forskning som visar att var tredje person någon gång under livet drabbas av psykisk sjukdom av något slag. Men sådan sjukdom och psykiatriska tillstånd som gör att man på något sätt är avvikande uppfattas av många fortfarande som något skamligt, säger Susanne Bejerot, som är överläkare inom pyskiatrin i Stockholm. Patienter är ofta mycket rädda för att inte uppfattas som normala, berättar hon.

- Och många som är avvikande från genomsnittet blir faktiskt utsatta av omgivningen, speciellt när det handlar om att man är socialt avvikande, inte fungerar som and­ra i det sociala samspelet eller har ett beteende som uppfattas som konstigt eller bisarrt. Men jag tror att många som över huvud taget sticker ut från det vanliga "mentalt" sett riskerar att bli mobbade, till exempel de som ligger ovanligt lågt eller ovanligt högt i intellektuell begåvning.

Susanne Bejerot tror inte att psykiatriska diagnoser i sig stämplar människor som "onormala".

En studie som hon varit med om att genomföra visar till exempel att personer som har adhd, tvångssyndrom och Aspergers syndrom ofta blivit mobbade tidigare i livet, mer än dubbelt så ofta som genomsnittsbefolkningen. Bland personer med asperger hade runt 80 procent blivit mobbade. Andra studier har tytt på samma sak.

- För att komma åt mobbning och utstötning tror jag att det är viktigt att tala klarspråk, berätta om att människor är olika och om vilka svårigheter som olika personer har, säger Susanne Bejerot. Barn har enorma känselspröt, de märker direkt när någon är lite annorlunda socialt. Det blir inte bättre av att man låtsas som att olikheterna inte finns. Vi måste lära oss att acceptera varandras - och våra egna - olik­heter i stället.

Många experiment genom åren har visat att människans önskan att vara normal, att inte avvika, kan få oss att förneka både det vi egent­ligen tror på och våra egna sinnen. De flesta har nog hört om studier där ovetande försökspersoner säger att de ser en rektangel fast de egentligen ser en kvadrat - bara för att de andra försökspersonerna, som är medvetna om lurendrejeriet, påstår att det är en rektangel på bilden.

Men vår benägenhet att vilja vara lika andra har sina goda sidor också. Det är därför vi har den. Gemenskapen som finns i att känna igen sig är till stor glädje för många människor. Och genom att ta efter andra lär vi oss många bra saker, inte bara dåliga. Dessutom ger gruppen skydd och styrka åt sina medlemmar.

Våra hjärnor, eller i alla fall den genomsnittliga människohjärnan, är programmerade för att vi ska höra till en flock eller en stam. Det kan ses både som en välsignelse och en förbannelse. Psykologi­professorn Steven Pinker, aktuell med den i Sverige nyutgivna boken "Det oskrivna bladet", har påpekat att mänsklighetens mest tydliga tragedi är den skillnad vi hela tiden vill göra mellan "oss" och "dem" - samtidigt som vi kanske inte hade överlevt som art utan gruppinstinkten och flockbeteendet.

Evolutionsforskare som intresserar sig för hur våra beteenden har uppstått tror att vår önskan om att smälta in i gruppen har varit en egenskap som varit viktig för överlevnaden under miljontals år. När våra förfäder kom ner från träden och började leva på marken var livet farligt. Man var tvungen att slå sig ihop för att skydda sig från faror, som rovdjur och fientliga artfränder. Det blev viktigt att kunna skilja vän från fiende, att känna igen sina likar och att vara accepterad av dem.

Samma sak ses hos många djurarter. Den amerikanska psykologen Judith Rich Harris skriver exempelvis om hur bålgetingar avgör om de ska släppa in en annan bålgeting i boet eller inte genom att lukta på den. Luktar den rätt, likadant som de andra som bor där, då är den "normal" i de andras ögon och får flyga in.

Det mänskliga livet är komplicerat. Vi konfronteras med väldigt många olika människor, och det finns många olika normer att ansluta sig till. Vi kategoriserar oss själva utifrån olika sociala sammanhang, där vi egentligen inte behöver vara lika de andra i samma kategori, bara vi tror att vi är det, hävdar socialpsykologer.För att vi ska kunna tillhöra en viss kategori måste det finnas en annan kategori som kontrast. Det normala förutsätter det onormala som jämförelse.

Människor behöver inte tycka om alla i sin grupp, de behöver inte ens känna dem. Bara att de uppfattar att de tillhör samma kategori räcker för att en gruppkänsla - och därmed en känsla av likhet - ska uppstå, enligt den australiske socialpsykologen John Turner.

Självkategoriseringen får oss att snabbt tänka "jag är en X, jag är inte en Y", skriver Judith Rich Harris:

"Utifrån dessa enkla premisser har vår evolutionshistoria fått oss att dra en enkel slutsats: vi tycker bättre om x-arna än om y-arna. Som ett resultat av kategoriseringsprocessen drar vi dessutom en annan slutsats: att vi är lika andra x-are, och olika y-arna. Dessa mentala aktiviteter sker på en nivå som normalt inte är tillgängliga för medvetandet, men de får tydliga konsekvenser. Vi blir alltmer lika de andra medlemmarna i vår grupp genom en assimilationsprocess. Vi överdriver skillnaderna mellan vår grupp och de andra genom gruppkontrasteffekter. Och under vissa förhållanden utvecklar vi fientlighet mot den andra gruppen - 'vi mot de andra'-effekten."

Man kan alltså säga att det är normalt att vilja vara normal, även om det inte alltid är särskilt positivt. De mörka sidorna, med intolerans, fördomar, utstötning och motsättningar mellan olika grupper, har följt mänskligheten genom tiderna.

Psykiatern Susanne Bejerot på­pekar att "normal" kan innebära något ganska tråkigt och trist också. Det är sällan de mest "normala" personerna som upplevs som spännande, originella och självständigt tänkande.

I dag tror man att många historiskt berömda personer kan ha varit psykiatriskt annorlunda. En del hävdar till exempel att Mozart hade Tourettes syndrom, och att Einstein hade Aspergers synd­rom.

Liknande tankegångar finns hos andra forskare. Hans Asperger, psykiatern som gav namn åt det syndromet, skrev om "autistisk intelligens" som en form av intelligens som är nästan opåverkad av tradition och kultur (som båda hör till den "sociala" mänskliga sfären). Autistiskt tänkande är okonventionellt, fristående och originellt, som äkta kreativ intelligens är, menade Asperger.

Michael Fitzgerald, barn- och ungdomspsykiater i Dublin, skriver att personer med autistiska drag kan ha en enorm kapacitet för nyfikenhet och en tvingande drift att förstå omvärlden, som ofta ter sig svårbegriplig för dem. De accepterar inte gängse uppfattningar och ifrågasätter ofta de "bevis" som andra lägger fram. Det kan leda till helt nya tankar och infallsvinklar.

Även om driften att vara som and­ra och höra till gruppen har varit viktig under evolutionen, har människor som inte drivs av den också behövts för människans utveckling, tror evolutionsforskare. "Excentriska" människor har stått för kreativitet som lett till många uppfinningar och framsteg.

Om alla var "normala" hade mänskligheten varit kvar på nivån där vi var innan hjulet uppfanns, spekulerar bland andra Michael Fitzgerald.