När Carina Dagbro och hennes dåvarande man gick skilda vägar för snart sju år sedan skrämdes hon till en början av tomheten de veckor barnen skulle vara ifrån henne. Och den första tiden blev svår, fast av helt andra anledningar än hon först trott.

Det tog Carina Dagbro ett och ett halvt år av funderingar innan hon bestämde sig. Så tog hon steget och lämnade pappan till sina barn. Det var inget lätt beslut, att bara träffa barnen varannan vecka kändes skrämmande.

Samtidigt fanns ingen annan väg att gå. Carina mådde inte bra i relationen.

– Jag och mitt ex blev ihop när jag var väldigt ung, 17 år. Vi fick tre barn på kort tid, och även om allt med dem fungerade bra, glömde vi bort varandra på vägen. Efter 21 år tillsammans hade vi på något sätt blivit mer goda kamrater än något annat. Kärleken hade försvunnit – åtminstone för min del.

De hade aldrig uppslitande gräl inför barnen och bråkade över huvud taget sällan. I stället fanns långa perioder då Carina upplevde att de inte nådde fram till varandra.

Den första perioden efter separationen var tung och en stor omställning för alla inblandade. Carina kände sig inte lockad av att vara ensam varannan vecka. Men hon skulle heller aldrig kunna föreställa sig att slita barnen – som då var 7, 9 och 12 år – från deras pappa.

– Även om vi är olika som personer, behöver barnen oss lika mycket bägge två. Därför var det helt självklart för mig att vi skulle ha barnen lika mycket tid var, att kräva mer tid hade varit väldigt egoistiskt av mig, säger hon.

Eftersom Carina var den som tog initiativet till separationen föll det sig så att hon blev den som flyttade ut från familjens gemensamma hus. Hon såg till att skaffa ett boende nära barnens pappa, så barnen kunde komma förbi även när de bodde hos den andra föräldern.

– I efterhand har jag förstått att flytten gjorde att barnen såg mig som ”skurken” i separationen. De var för små för att uppfatta att det låg en lång process bakom. De kunde säga saker som att de såg sin pappas hus som sitt ”riktiga” hem.

Carinas ex tog separationen hårt. Den första tiden orkade han inte höra hennes röst utan bad henne mejla när de måste kommunicera. Och måndagarna, då barnen bytte boende från mamma till pappa, kunde bli komplicerade.

– De dagarna var länge lite stö­ki­ga, både för mig och för barnen, eftersom vi måste anpassa oss ­efter varandra. Det kunde bli mycket kon­flikter. Jag lärde mig snabbt att se till att vi inte gjorde något annat på måndagskvällarna, utan bara var hemma med varandra.

Carina fick också prata en del om kärlek – på barnens nivå.

– Det var en del oro. Min yngsta, som då var sju år, kunde fråga: ”Om du kunde sluta älska pappa så fort, kan du då sluta älska oss?”, säger Carina och får tårar i ögonen.

Hon förklarade hur kärleken mellan vuxna ser annorlunda ut än kärleken till barnen.

– Vi hade en jättebra bok som jag läste för henne, som heter ”Röda och vita hjärtan”, av Tin Wigelius. Den beskrev så bra hur en separation fungerar, att kärlek kan se olika ut över tid.

Men att vara ensam varannan vecka visade sig inte vara så svårt som Carina varit rädd för.

– Jag jobbade väldigt mycket de veckorna då jag inte hade barnen hos mig, och jag hade uppdrag som innebar mycket resor. Jag kunde styra så jag reste i väg de veckor barnen var hos sin pappa, och det gjorde omställningen enklare.

Barnen kommenterade också hennes packade väskor: ”Mamma, det är bara rättvist att du också får bo på olika ställen.” Hon tror att det kan ha varit en lättnad för barnen att se att hon hade fullt upp med sitt jobb när hon inte var hos dem.

– De visste att jag inte satt ensam och grät när de var hos pappa.

Men visst fanns den där tomheten ibland, när hon inte reste, även om den inte var så hemsk som hon föreställt sig medan hon fortfarande var i processen att bestämma sig för separation. Hon fyllde tiden med det praktiska, städade, tvättade och förberedde för barnveckan. Och när barnen väl kom, kunde Carina gå ner i arbetstid och vara med dem.

– Min kompis sa en gång: ”Den här veckan när du är mamma så …” Då protesterade jag. Jag är ju alltid mamma, oavsett var barnen är. De kommer alltid i första hand.

Även om de alltid haft ett schyst samarbete kring barnen, tog det ett par tre år innan Carina och hennes exman kunde prata med varandra på ett bra sätt. I dag, sju år senare, är allt mycket lättare.

– Nu kan vi dela på de roliga sakerna barnen gör och glädjas tillsammans. Det känns skönt.

De har också startat ett gemensamt barnkonto, där de sätter in pengar och dit även barnbidraget går. På så vis behöver de inte diskutera inköp, slipper allt tjafs och har alltid pengar när barnen behöver nya jackor och sådant.

Samarbetet är extra viktigt nu när barnen blivit tonåringar eftersom de, som många i samma ålder, försöker spela ut den ena föräldern mot den andra: ”Hos pappa får jag vara ute till midnatt.”

Å andra sidan gör barnens ålder att nya möjligheter dyker upp. I princip skulle Carinas son och döttrar kunna välja att bo hos den ena föräldern och slippa packa sina väskor varje söndag.

– De kan tycka att det är jobbigt att flytta så mycket. Så jag har sagt: ”Ni får välja, vill ni bo en längre tid hos en av oss, får ni det.”

Vill barnen slippa välja för att inte göra den andra föräldern ledsen?

– Jo, så kan det vara, att de känner skuldkänslor, även om de inte berättat det. Ibland säger de saker som att det är mer synd om pappa eftersom han inte lever i en relation, medan jag är omgift. Jag brukar ta tag i diskussionerna när de dyker upp.