Att vi tog bättre hand om våra släktingar förr är lite av en myt.
Det menar Jan Trost, professor emeritus på sociologiska institutionen, Uppsala universitet, som i många år forskat om familjen.
– Vi har en månghundraårig nordisk tradition av att inte ta hand om våra äldre. Även i det gamla bondesamhället sattes de gamla föräldrarna på undantag när sonen tog över gården. De kunde få en stuga vid sidan av, man kunde bistå med lite ved, men det var inget aktivt omhändertagande, säger han.
Visst kunde de äldre släktingarna användas som barnskötare, men att flera generationer delade på boendet var ovanligt.
Släkten har och har inte haft särskilt stor betydelse för oss i väst, med undantag för länderna i södra Europa – och samerna.
– De tar väldigt mycket hand om varandra, och människor som inte har blodsband kan ändå tas upp i familjen, och kallas bror eller syster, säger Jan Trost.
Men att välfärdsstaten numera tar hand om de äldre betyder inte att vi inte umgås över generationsgränserna.
– Det finns forskning som visar att vi umgås lika mycket mellan generationerna som exempelvis sydeuropéer, utan tvånget att omhänderta, säger Johan Fritzell, professor i sociologi på Stockholms universitet och Institutet för framtidsstudier.
I vårt förhållande till släkten finns också en tydlig klassaspekt, i alla fall när det gäller ekonomi.
– Över tid finns en tydlig trend i att pengaflöden som förr gick uppåt i generationerna (yngre hjälpte äldre släktingar), i dag går åt andra hållet – de äldre betalar för sina barn och barnbarn, även sedan de blivit vuxna. Men det är stor skillnad mellan höginkomsttagare och låginkomsttagare, de som har pengar har också lättare att stödja sina barn ekonomiskt, säger Johan Fritzell.
Det är ju logiskt, samtidigt betyder det att klassojämlikheten överförs mellan generationer.
– Det innebär ju till exempel att den som studerar på universitetet och får stöd av sina föräldrar har en annan situation än de som inte kan få ekonomisk hjälp, säger Johan Fritzell.