De dagar Hedvig och Maria inte var på jobbet kunde Siri andas ut. Klumpen i magen släppte. Hon behövde inte vara på sin vakt hela tiden.
- Det var som ett långt skönt "puh", säger hon. Jag kunde släppa beredskapsläget och koncentrera mig på mina arbetsuppgifter.
Siri är 40 år och arbetar som personalansvarig på ett halvstatligt företag. När hon berättar om sitt nuvarande arbete lyser ögonen av entusiasm. Men det har inte alltid varit så.
I nästan ett år låg hon i "krig". Själv använder hon inte ordet krig. Men när hon berättar framstår det triangeldrama som utspelade sig mellan henne, Hedvig och Maria som ett lågintensivt krig. Det här är Siris version av vad som hände:
Under tre år arbetade Siri som inköpare. När den som hade ansvar för ekonomin slutade, erbjöds Siri att ta över arbetsuppgifterna. Hon sade ja direkt, men hade ingen aning om att hon skulle sticka huvudet i ett getingbo. Ett problem var att hon fick en chefs ansvar utan en chefs befogenheter.
På avdelningen arbetade två kvinnor i sextioårsåldern. De hade varit där i över trettio år, och de hade stakat ut sina revir.
- De satt fast i sina arbetsrutiner, och ingen av de andra på avdelningen ifrågasatte dem. Detta trots att ingen egentligen hade något större förtroende för dem, säger Siri.
När Siri föreslog ett något annorlunda sätt att arbeta, svarade Hedvig och Maria med att "det där har vi gjort för länge sedan". Budskapet var helt klart: Inbilla dig inte att du kan komma hit och tro att du kan lära oss något nytt.
Ledningen gav Siri större inblick i företaget än vad företrädaren haft. Detta blev också ett hot för de två kvinnorna. Trots att Siri delade med sig av informationen, märkte hon att de inte var nöjda. De kände sig förbigångna och utmanövrerade, och ganska snart var ett lågintensivt ställningskrig på gång.
- Jag kände mig maktlös. De missförstod och misstolkade de intentioner jag hade. Hade jag inte varit beroende av deras arbete hade det inte varit några större problem. Men vi behövde varandras kunskaper.
Maktkampen med Hedvig och Maria trappades upp. Aggressionerna blev allt tydligare. Siri säger att de två kvinnorna fick allt vildare fantasier om henne; att hon skaffade sig makt på deras bekostnad, att hon var inställsam, att hon var opportunist, falsk. Det var vad de sade till henne och till andra.
Till slut spelade det ingen roll hur Siri betedde sig - hon var bara fel. En dag sade Hedvig i vass ton att hon ville tala med Siri. Det blev en "diskussion" där hon öste anklagelser över Siri.
- Hon högg och högg. Utan skymten av bevis påstod hon att jag hade gått bakom ryggen på henne, att jag intrigerade, att jag inte ville ha hennes åsikter och kunskap. När jag försökte förklara, viftade hon bara undan det jag hade att säga.
Detta var det första av en lång rad samtal Siri och Hedvig hade. Arbetskamraten for ofta ut i personangrepp. Ändå, förklarar Siri, föredrog hon Hedvigs öppna aggressivitet framför den försåtliga och nödtorftigt maskerade strategin som Maria använde. Den var svårare att bemöta.
Vid morgonfikat kunde Maria säga att Siri var för "snäll", både mot kunder och arbetskamrater, och inte tänkte tillräckligt på företagets bästa. Vilket enligt Siri var absurt.
- Hon retade sig på att jag hade ledningens och de andra arbetskamraternas öra. Hon angrep min karaktär med elakheter. Eftersom jag bryr mig om människor, är det viktigt för mig att man även på jobbet kan prata om hur man mår.
Maria kunde med len röst säga att Siri "var för gullig" som frågade om någons barn eller sjuka förälder. Eller att "man inte bör blanda sig i" människors privatliv. Ibland låtsades hon som om Siri inte fanns.
- Att osynliggöra kan vara otroligt effektivt om man vill såra och sätta sig på någon, säger Siri.
Periodvis led Siri mycket av den aggressiva atmosfären. Samtidigt ansträngde hon sig att inte ta angreppen personligt.
- Jag intalade mig att inte bli bitter och att aggressiviteten inte skulle få förgifta livet. Deras bild av mig skulle inte få bli min egen.
Och du svarade inte med samma mynt?
- Nej, varför skulle jag göra det? Det skulle bara förvärra saken.
Siri bet ihop, gick in för arbetet och försökte i stället undvika främst Maria.
Men det som pågick påverkade privatlivet. Hon drog sig undan från sin egen familj. Vissa nätter sov Siri mycket lite. Hon låg och ältade hur det skulle bli nästa morgon. Vilka aggressioner skulle möta henne? Vad skulle hon beskyllas för? Ibland snuddade hon vid tanken på att sjukskriva sig. Men det hade varit att ge upp och erkänna sig besegrad.
Genom en nära arbetskamrat kom hon i kontakt med en psykoterapeut. Hon fick hjälp att sätta ord på tankar och känslor. Och hon fick berätta för en utomstående. Samtalen blev andningshål.
Siri har tänkt mycket på det som hänt. En anledning till konflikten, har hon insett, är att hon hotade Marias och Hedvigs privilegier och arbetssätt.
Förstår du att de kände sig kränkta?
- Det kan jag förstå, jag var ju yngre och hade ambitioner som de upplevde som hot. Att jag är kvinna gjorde inte saken bättre. Hedvig och Maria hade nog haft lättare att fördra en man i den roll som jag fick. En man kan vara framåt, men en kvinna ska "veta sin plats".
Vad hade Siri själv för del i konflikten? Var hon provocerande med sin präktighet och "snällhet"? Jo, så kunde hon nog uppfattas.
- Jag är inte ofelbar och har säkert sidor som man kan reta sig på, som omtänksamheten. Men jag tycker att man ska uppträda anständigt.
Hon säger att hon är en "duktig flicka" som alltid ställer upp. Och att hon är uppfostrad till att göra sitt bästa.
Så småningom anställdes en personal- och budgetchef. I samma veva dök erbjudandet om Siris nuvarande jobb upp. Hon tvekade inte länge.
- Det kändes jättekul att prova något nytt - och att någon ville ha just mig och min kompetens. Det var bevis på att jag faktiskt inte var så dålig. Jobbet känns som en lyx.
Numera har inte bara arbetsglädjen återvänt utan också det lugn som hon tidigare hade haft. Och hennes analytiska förmåga, som hon trodde att hon hade förlorat, visade sig finnas kvar.
Vilka erfarenheter har Siri dragit? Hon har insett att människor kan känna sig kränkta och hotade, trots att man har de bästa avsikter. Hon har också lärt sig att vara mindre aningslös.