Badiâa fick en dotter - men förlorade sin familj

Badiâa är i tjugoett år och bor med dottern Ibtissam, sex månader, i ett gruppboende för ogifta mödrar i Marockos största stad Casablanca. Här hos den ideella organisationen Insaf (se nedan) får hon hjälp och stöd att ta hand om sig själv och sitt barn.

- Jag har redan levt mitt liv, säger Badiâa. Det familjeliv jag drömde om är redan över. Det hann aldrig börja.

Den man som gjort henne med barn vägrade att träffa henne eller prata med henne sedan han fått reda på att hon var gravid.

- Allt rasade för mig. Jag ville inte finnas till längre, förklarar hon.

Hon såg ingen annan möjlighet än att föda barnet i smyg, och att sedan överge det.

- I trakten jag kommer från är männen stränga. När pappa fick reda på att jag var med barn sade han att jag inte längre var hans dotter och att jag skulle ut ur hans hus. Ingen i familjen har vågat träffa mig sedan dess, berättar hon.

Badiâa tog sig då till nunnorna i Fes, 35 mil från sin hemstad. I klost­ret där födde Badiâa en dotter - Ibtissam. Redan följande dag skickade nunnorna mor och dotter vidare till Insaf.

Ibtissam är liten för sin ålder, men är livlig och nyfiken.

- Ibland känns allt overkligt. Händer det här mig? Jag ångrar ingenting, jag kan inte ångra Ibtissam, men jag önskar att mitt liv skulle ha blivit annorlunda, säger hon.

Under fyra till sex månader, eller mer efter behov, delar tjugo förs­tagångsföderskor en lägenhet hos Insaf. Intill varje säng står flätade bastkorgar för spädbarnen.

- Den första paniken har lagt sig, förklarar Badiâa. Jag börjar inse att det här är mitt liv. Det här är inte slutet, det är bara början på min framtid. Men ibland kommer rädslan. Hur skall jag klara mig? Klara oss?

Hos Insaf får mammorna och barnen vård och stöd, och kvinnorna ser andra mödrar i samma situation.

- Här är det ingen som fördömer mig för det jag gjort. Det känns fantastiskt. Det ger mig hopp om att det finns fler människor som kommer att visa både mig och Ibtissam respekt i framtiden, säger hon.

Fem dagar i veckan tar mammorna sina barn med sig och åker till Insafs huvudkontor, i ett lugnt villakvarter. Här finns barnpassning och en syateljé där de lär sig att sticka, virka och använda en symaskin.

- Utomäktenskapliga barn är ett stort problem i muslimska länder, berättar Nabila Tbeur som är föreståndarinna på Insaf. Sex före äktenskapet är förbjudet enligt Koranen. Ogifta mammor ses som paria i samhället och förskjuts ofta av sina familjer. Många kvinnor döljer graviditeten, föder i hemlighet och överger sedan barnet.

Barnhemmen i Marocko är fulla med övergivna barn, som hittats på gatan eller utanför moskéerna. Dagen jag besöker Insaf har polisen hittat ett nyfött barn på gatan, inkilat mellan trottoarkanten och däcket till en lastbil.

Men Insaf är inget barnhem. Hit tas bara mammor med barn emot.

- Vår verksamhet bygger på tanken att det bästa, både för den nyfödda och mamman, är att modern behåller barnet. Vårt mål är att ge den hjälp som behövs för att göra det möjligt, förklarar Nabila.

Det är många specialister knutna till institutionen: psykiatrer, jurister, barnläkare, gynekologer, barnmorskor, kuratorer, socialassistenter med flera. Mammorna och barnen följs under en tvåårsperiod och erbjuds, efter behov, medicinsk och psykologisk vård, samt ekonomisk hjälp. En dag varje månad kommer mammorna och hämtar matpaket med välling, tvål, blöjor och mat som Insafs sponsorer skänkt.

Det finns få förebilder för ensamma mammor i Marocko. En kvinna bor oftast hos sin familj tills hon gifter sig. Gifter hon sig aldrig, blir hon kvar hemma. Många längtar förtvivlat efter att gifta sig och flytta hemifrån.

- Vi arbetar med att återupprätta mammornas självkänsla och få dem att inte svika barnet eller sig själva, trots att de blivit svikna av den egna familjen, och oftast även av barnets far. De flesta skuldbelägger sig själva. De säger: "Jag har syndat, och nu har Gud straffat mig!", berättar hon.

- Hit till Insaf kommer enbart unga kvinnor från sämre förhållanden. Medelklassen och familjer med pengar har alltid råd med en illegal abort. Men en abort är en större synd än ett barn, utbrister Nabila.

Insaf arbetar utifrån en modell med tre alternativa lösningar.

Först och främst förhandlar de med kvinnans familj för att få den att ta tillbaka sin dotter och hennes barn. Steg två är att försöka få barnets far att gifta sig med kvinnan. Men om dessa alternativ inte fungerar, får mamman hjälp att skaffa ett arbete (med avtalsenlig lön) och någonstans att bo.

- Ibtissams pappa förnekar att han haft en relation med Badiâa. Den vägen är låst, säger Nabila. Nu förhandlar vi med Badiâas familj om att de ska ta tillbaka henne och dotterdottern. Hennes pappa vägrar, men vi har ännu inte gett upp.

Men Badiâa tror inte att hennes pappa kommer att ändra sig.

- Vad jag önskar allra mest är att Ibtissams pappa skulle erkänna att vi finns, och att han har ett ansvar i det här. Att allt inte bara är mitt fel. Det är en dröm om återupprättelse. Men drömmar ändrar ju ingenting. Nu måste jag skapa mig ett nytt liv, långt ifrån det jag fostrats till och drömt om, säger hon.

En gift muslimsk man är skyldig att försörja sin familj, och liksom många marockanska kvinnor har Badiâa uppfostrats till att bli hemmafru.

- Att en kvinna lever ensam, arbetar och själv försörjer ett barn, den möjligheten visste jag inte fanns, konstaterar hon.

Insaf har många sponsorer, bland annat företag inom Tekoindustrin som anställer mödrarna. Därför är arbetsträningen hos Insaf viktig. De flesta unga kvinnor som kommer hit har bott hemma eller arbetat som husor, och aldrig haft några fasta arbetstider.

- Jag kommer nog aldrig få en man, eller fler barn, tror Badiâa. Marockanska män vill inte ha en fru med ett utomäktenskapligt barn. Jag kommer aldrig att kunna ge Ibtissam en riktig familj, med en pappa och syskon. Jag känner skuld. Ibtissam är oskyldig, ändå kommer hon att lida.

- Det jag hoppas på är att Insaf hjälper mig att få ett jobb i mina gamla hemtrakter. Då finns det fortfarande en möjlighet att mamma och mina syskon en dag kommer att vilja återuppta kontakten med mig och lära känna Ibtissam, menar hon.

Förra året antog Marocko en ny familjelag som är revolutionerande för ett muslimskt land, eftersom den ger kvinnor och barn ökade rättigheter. Om pappan till ett barn inte erkänner faderskapet, kan barnet numera skrivas in i moderns "familjebok". Boken är en förutsättning för att kunna få ett personbevis, vilket behövs i alla kontakter med myndigheter. Utan familjebok kan barnet aldrig gå i skolan, skaffa sig ett ID-kort, rösta i val, gifta sig med mera.

Utomäktenskapliga barn hade tidigare inga rättigheter, och stod helt utanför samhället.

I den nya familjelagen infördes för första gången internationella rättigheter för barn. Nu står barnens rätt i fokus, och delar av FN:s barnkonvention är integrerad i lagen. Barnets rätt till liv, psykisk och fysisk hälsa, ett namn, identitet, härstamning, och nationalitet slås bland annat fast.

Lagen är myndigheternas sätt att tackla problemet med övergivna barn, och är början på en viktig attitydförändring. Men än så länge märks inte det hos allmänheten. Det kommer förmodligen att ta en hel generation innan synen på utomäktenskapliga barn förändras.

- Den nya lagen gör min skuld mindre, säger Badiâa. Ibtissam har rätt till ett riktigt liv. Men utan stödet från Insaf skulle jag aldrig kunnat behålla henne.

Nabila Tbeur berättar om ett annat problem med utomäktenskapliga barn: svårigheten att hitta fosterföräldrar till barnhemsbarnen. Många tvekar att ta sig an ett barn, dels för att det är fött i synd, men också för att Koranen inte tillåter adoption. Ett övergivet barn kan få en fosterfamilj men har inte rätt till fosterföräldrarnas namn och kan aldrig bli fosterföräldrarnas bröst­arvinge. Detta kallas "kafalah" i islamisk rätt, och är i enlighet med FN: s barnkonvention. Tanken är att skydda barnens rätt till de biologiska föräldrarnas namn och arv, även om tankesättet slår olyckigt när det gäller övergivna utomäktenskapliga barn.

- Rädslan för att de biologiska föräldrarna en dag skall komma och göra anspråk på barnet, eller att barnet en dag som vuxet skall vända fosterfamiljen ryggen, eftersom det inte har samma juridiska status som ett biologiskt barn, gör att många tvekar att adoptera, menar Nabila Tbeur.

Detta, anser hon, är förklaringen till att barnhemmen är fulla av pojkar.

- Flickor i muslimska länder tillbringar mer tid i hemmet, och lever i en mer skyddad värld än pojkar. Den allmänna uppfattningen är att en flicka skulle vara mer lojal mot sina fosterföräldrar, och att risken är mind­re att hon en dag skall lämna dem. Rädslan att överges av fosterbarnet, gör att de flesta väljer flickor.

Men också Badiâa fruktar att bli övergiven.

- Vad som skrämmer mig allra mest är att Ibtissam en dag skall vända sig från mig. Att hon skall förakta mig och förskjuta mig, så som min familj gjort, säger hon.

- Men jag måste tro att allt skall gå bra. Kärleken till henne ger mig styrka. Jag trodde aldrig att så mycket kärlek kan födas ur synd och olycka!