En lördag i december för snart fyra år sedan kollapsade Richard Engfors. Han var mitt i förberedelserna för en julshow tillsammans med Carola och världsartisten Liza Minnelli på Hovet i Stockholm. Den senaste veckan hade han sovit några enstaka timmar, inte ätit på flera dagar och druckit kopiösa mängder alkohol för att varva ned.
Egentligen var det konstigt att han inte brutit ihop tidigare. Bakom den glittriga fasaden levde han ett destruktivt liv fyllt med alkohol, droger och sex. Det hade han gjort ända sedan han som nittonåring upptäcktes av Christer Lindarw på en dragscen i Stockholm och värvades till After Dark.
Rickard föll ihop i tunnlarna under Hovet och kördes akut till sjukhus. Sedan den dagen har han ”kämpat med att leva” som han uttrycker det i sin självbiografiska bok ”Allt eller inget” som just utkommit på Norstedts.
– Min mamma sa att de aldrig hade fattat hur illa ställt det var. Det enda jag kan svara är att det hade inte jag heller, säger han när vi besöker honom på kontoret där han jobbar på Södermalm i Stockholm. I dag är han showproducent och är mitt uppe i arbetet som rådgivare för Carolas krogshow ”Elvis, Barbra & jag”.
Tillvaron i dag handlar mycket om att klara av att hantera de panikångestattacker som dök upp några månader efter kollapsen och som fortfarande kan komma när som helst. Det har lett till att han har inskränkt sitt livsutrymme avsevärt. Helst rör han sig bara mellan jobbet, hemmet och stamrestaurangen Faros på Södermalm. Varje avstickare ökar risken för att en ångestattack ska ta strypgrepp på honom.
– Jag kallar det min ”bermudatriangel”. Jag försöker göra så att alla mina dagar ser likadana ut. Det är så det är att leva med panikångest. Man måste hitta rutiner. Min räddning är att jag bor så nära jobbet. Bara vetskapen att jag kan gå hem och lägga mig gör att jag inte behöver göra det, säger han.
Hans psykolog säger att han måste träna sig att åka kommunalt. Men Rickard tycker det räcker med att öva på att vara spontan på jobbet. När vi sitter och samtalar har han ett tryck över bröstet eftersom han befinner sig i en ovan situation. Men han får ingen attack.
– Den här intervjun hade inte gått att genomföra för bara ett år sedan, säger han.
Det är svårt att förklara hur en attack känns för någon som aldrig har haft en, menar Rickard.
– Hur mycket man än vet att man kommer att överleva, tror man på allvar att man ska dö varje gång. Det är som att gå på savannen och plötsligt bli attackerad av ett lejon. Man blir så otroligt besegrad.
Det enda som hjälper är att inte kämpa emot, låta ångesten komma, acceptera den rusande pulsen och huggen i bröstet.
Rickards vänner har tvingats anpassa sig till hans nya liv och villkor för umgänget. Tricket är att inte planera för mycket i förväg och att inte dra med honom på för mycket fester eller utsätta honom för oförutsedda möten.
– Enda sättet att umgås med mig är att ta dagen som den kommer.
”Äpplet föll långt från trädet”, skriver han i sin bok där han berättar om uppväxten i Jordbro ett par mil söder om Stockholm. Hans föräldrar var intresserade av fotboll och hans syster av basket. Rickard, som intresserade sig för dockor, kläder och smink, blev aldrig mobbad och familjen har alltid stöttat honom att göra sin grej.
– Trots att jag definitivt har sagt adjö till dragvärlden skulle det vara fel att säga att drag inte var min grej. Jag gillar ju allt som är glitter, glamour och show.
Problemet var snarare att det gick för snabbt och att Rickard inte hann utforska sig själv och ta reda på vem han egentligen var. Första gången han på allvar kom ut som homosexuell gjorde han det på en gayklubb, i klänning och drag.
– Jag blev den som alla tittade på, en apa i bur från första början.
När Christer Lindarw upptäckte honom på en av dragscenerna i Stockholm var han bara 19 år. De andra medlemmarna i After Dark var äldre och erfarnare. För att kompensera sina mindervärdeskomplex blev Rickard kaxig och alltmer ensam.
– Jag blev en bambi på is från första stund, skriver han. Någonstans hade han hoppats att kändisskapet skulle ge honom bekräftelse på att han dög som den han var. I stället kände han sig som en utställningshund. Det är skillnad på att vara snygg i andras ögon, och att vara tillfreds med sig själv, menar han.
– Jag har nog alltid varit medveten om att jag har ett fördelaktigt yttre. Men jag har aldrig varit tillfreds med hur jag sett ut. Antagligen för att jag kände mig så osäker som kille.
Där var gayvärlden inte mycket till stöd.
– Jag känner fortfarande ingen samhörighet med de andra grabbarna. Gayvärldens skönhetsideal är stenhårda. Bögar vill ha en man, skriver han.
När man tittar på bilder från den tiden förstår man varför Rickard utsågs till ”Sveriges snyggaste tjej”.
– Samtidigt kändes det verkligen skruvat. Jag levde upp till alla kvinnliga ideal men dög inte som man. Jag var för smal, för otränad, inte välhängd, säger han.
Rickard är 185 centimeter lång. På den tiden vägde han inte mer än 52 kilo. Det är 22 kilo mindre än han väger i dag. Och då är han fortfarande smalare än genomsnittet. Det första man tänker är att han hade en ätstörning.
– Men det har jag aldrig haft. Jag åt samma saker som jag äter nu. Det var något annat som inte stämde. Samtidigt levde jag ju i föreställningen att jag älskade mitt liv, jag var ju Sveriges snyggaste tjej och knullade som en rockstjärna.
– Det är först nu jag har förstått att allt jag gjorde handlade om att dämpa den här torktumlaren jag har i bröstkorgen, säger han och håller handen mot bröstet.
Hans ärlighet kan nästan upplevas som brutal. Förlaget frågade en gång extra om han verkligen var säker på att han ville berätta allt som han gör i boken. Rickard svarade att annars går det inte att förstå vad han varit med om.
Öppenheten gav honom också bekräftelse på att han inte var ensam och galen. Han började blogga och när han vaknade på morgonen var hemsidan full av kommentarer och pepp från människor som delade med sig av liknande erfarenheter.
– Jag kunde må skitdåligt när jag vaknade. Men när jag gick in och läste alla kommentarerna kändes det mycket lättare. Det är så många människor i dagens samhälle som gjort en liknande resa som jag.
Så hur långt har han kommit med sitt nya liv? Rickard vill inte prata i termer av ”frisk” eller ”botad”. Det enda han vill säga är att han aldrig mått bättre – eller sämre – än i dag. Beroende på hur man ser det.
– Nu känner jag i alla fall mina toppar och dalar. Det gjorde jag inte förut. Men mitt liv är fortfarande ”allt eller inget”. Jag måste lära mig att vara i gråskalorna. Jag ser fram emot att en dag kunna säga: Tristess, fan vad skönt!