Men självklart får han välja typiska killsaker också om han vill det.
Jag är medveten om att de som sticker ut lite i skolan lätt blir mobbade, men jag hoppas verkligen att vi lyckas uppfostra vår son till att bli en stark person som kan och vågar tänka själv. Han måste också bli medveten om spelets regler ute i samhället, men jag tänker inte ta upp det som ett problem om han skulle vilja ha traditionella tjejattribut.
Det man måste komma ihåg är ju att ungar (och vuxna) mobbar andra för att de lärt sig av sina föräldrar att det är ‘fel’ med vissa saker. Det är vi vuxna som måste vara modiga och våga låta andra vara ‘annorlunda’.”
Eva
”Det är mycket lättare att diskutera klädsel, men det är värderingarna i beteende och tankar som är svårare att sätta fingret på.
När min som var tre år ville han vara lika fin som stora syster. Han ville själv gå till dagis iklädd klänning, och fick göra det två gånger. Jag sa att han var fin. Hans pappa hade svårt att säga att han var fin. Dagispersonalen sa ingenting när han kom. Tjejerna får alltid höra att de är fina när de kommer i klänning. När får killarna höra att de är fina!??
Sonen ärver det mesta av storasysters kläder; rosa, glittriga byxor, blommiga tröjor med mera. Han har också tröjor med djur och bilar på. Jag tycker att han är fin och han tycker själv att han har fina kläder. Han har blivit retad av äldre pojkar på dagis för att han har röda underbyxor och gröna tröjor.
Vi har talat med personalen som då har varit extra uppmärksamma på kommentarer och de har haft diskussioner med barnen om retningar och att man kan ha på sig vad man vill. Hemma uppmanade vi sonen att säga till personalen när han blir retad samt försöka ignorera den som retar.
När jag träffar små barn frågar jag alltid om det är en kille eller tjej även om barnet bär rosa eller blå kläder. När jag talar med små och större barn kommenterar/säger jag till exempel att tjejerna har tuffa kläder, perfekt för att klättra i träd. Till killarna kan jag säja att de har fina kläder.
Jag uppmanar och uppmuntrar tjejer att klättra, springa, ta initiativ. Killarna uppmuntrar jag att ta hänsyn, lyssna på andra och frågar hur de känner.
Jag vill ge mina barn goda exempel så jag klättrar högst upp på huset för att måla, klättrar upp i träden för att klippa grenar, bär tunga saker, mekar med cyklarna, gräver djupa gropar, drar tunga skottkärror, spacklar och tapetserar.
En bekants dotter sa till sin mamma att tjejer inte kan snickra.
-Jo, tjejer kan snickra, svarade mamman.
-Näe, för du snickrar inte, svarade barnet.
Föräldrarna hade uppdelningen att pappan byggde på huset och mamman passade barnen.
För mig handlar genusarbetet om att ge alla barn möjlighet att agera i färdigheter de är ovana vid för att de ska få erfarenhet hur andra situationer känns, mer förståelse för andra personer. Gäller inte bara tjejer kontra killar utan också, stöddiga killar kontra blyga killar, stöddiga tjejer kontra blyga tjejer.
Det är viktigt hur vi vuxna beter oss om vi vill att barnen och alla i vår omgivning ska bryta allas undermedvetna könsrollsvärderingar.”
Jenny, Stockholm
”Sitter jämställdheten i så ytliga företeelser som kläder? Eller i vad pojkar och flickor väljer att leka med? Enligt Insidan i DN bör man svara ja på sådana frågor. Den ‘sanningen’ är dessutom så viktig att den kräver en serie av artiklar för att beläggas. Problemet är att ‘bevisen’ inte är mycket mer än spekulativa resonemang som utgår från den av vetenskapen torpederade behaviorismen, och som dessutom förutsätter slutsatsen redan i hypotesen.
Föräldrar som inte har sin verklighetsuppfattning fördunklad av förutfattade queer-idéer har nog en annan bild. För att ta ett konkret och jordnära fall:
En flicka som jag kunnat följa på nära håll har från sin allra första medvetna tid uttryckt en tydlig personlighet som sedan inte har förändrats nämnvärt under de nio år hon hittills levt. Som flicka fick hon naturligtvis dockleksaker som presenter, inte beroende på fördomar utan på ett enkelt sannolikhetsresonemang. Flickor brukar vilja ha dockleksaker. Men flickor som får en pojkaktig natur (till exempel genom att utsättas för manliga hormoner i fosterstadiet) får andra intressen, Sådan är den här flickan.
Hon ställde undan dockorna i ett hörn och föredrog bilar, robotar och Lego. Hennes bästa lekkamrater har från första början varit pojkar, ofta av den lite mjukare typen. På våren spelar hon kula från morgon till kväll, och vinner mycket på att pojkarna underskattar henne. Klänningar och kjolar har hon alltid vägrat ta på sig, och gör bara undantag ett par gånger om året för att glädja sin mamma. Rosa kläder är bannlysta, och har varit så från långt innan hon kan ha haft någon aning om den färgens ideologiska innebörd. (Att sådant som rosa färg och bilar skulle vara inlärda könsmarkörer är helt enkelt orimligt. Man måste söka förklaringen djupare än så.)
I Insidans artikel (24/4) lämnas tipset att låta alla barn prova klänningar. ‘Pojkar i klänning verkar vara en skräckbild av jämställdhet för många.’ Det leder tankarna till en tid när vuxna inte tvekade att tvinga barn efter sina egna idéer. Ernest Hemingways mamma hade så innerligt gärna velat ha en dotter att hon kammade flickhår på lille Ernest och lät honom gå klädd i klänningar. Det lär ha gett honom ett efterhängset trauma, som kanske gjorde honom till en bättre författare men efterlämnade ett livslångt hat till modern.
Artikelns enträgna anvisningar om olika sätt att manipulera barnen att förneka sin personlighet kommer en bit på samma väg. I det avseendet visar den bristande respekt för barnens egna känslor och önskemål och ch en typ av förakt som världen (i varje fall utanför queer-gemenskapen) gjort stora ansträngningar för att övervinna.
Flickan vi talade om har en bror som är en mycket typisk pojke i alla avseenden. Vad som förenar dem är en klar och bestämd uppfattning om vad de vill,uppvisad från allra första medvetna tid. I detta är jag övertygad om att de flesta föräldrar känner igen sig.
Uppfostran innebär mycket riktigt en kamp för att stävja den viljan när den leder fel, och att försöka påverka med föredöme och uppmuntran. Vad föräldrar som inte drabbats av ideologiskt självbedrägeri snart upptäcker är att sådana styrningsförsök har sina begränsningar. Förutom att grunden till personligheten är generna, så visar det sig efter hand att miljöpåverkan från kamratkretsen och övriga omvärlden väger tyngre än föräldrarna inflytande.
Om vi instämmer i den här bilden så står det klart att Insidans artikelserie förespråkar meningslösa, fåfänga och integritetskränkande åtgärder. Meningslösa därför att lekarna inte skapar kön, utan tvärtom kön skapar lekarna. Fåfänga därför att jämställdheten inte sitter i kläder, lekar och andra ytliga fenomen. Genom att tvärtom fokusera på att visa respekt för barnen som självständiga individer bygger man den bästa grunden för en ansvarstagande ny generation.”
Lars Schaff
”En av de viktigaste frågorna i vårt samhälle är hur vi ‘uppfostrar’ våra barn – vad vi lär dem, vad vi förmedlar. Och en viktig aspekt är hur vi ser på ‘könsroller’ och könsidentitet.
Den i media och populärlitteraturen dominerande uppfattningen tycks vara följande: Män och kvinnor är, bortsett från vissa anatomiska skillnader, i allt väsentligt lika. De skillnader vi ser i beteenden och förhållningssätt är något som samhället har påtvingat i form av ‘könsroller’. Dessa ‘könsroller’ är i stort sett icke önskvärda och bör motarbetas. Således bör man på ‘dagis’ uppmuntra pojkar att exempelvis leka med dockor och flickor leka med bilar. En intervjuad i serien föreslår till och med att man bör undvika orden ‘pojke’ respektive ‘flicka’ och i stället säga ‘barn’!
Det finns som bekant en alternativ modell, enligt vilken pojkar och flickor, män och kvinnor,
i viktiga avseenden är olika, fysiologiskt och psykologiskt, och att dessa skillnader är inbyggda i den mänskliga naturen (genetiska). Och att dessa skillnader inte är något negativt, utan rentav kan vara berikande i samhället och i parrelationer.
Vidare innebär denna teori att erövrandet av en manlig (eller kvinnlig – men kvinnor anses som bekant en enklare process) identitet kräver ‘understöd’ och bekräftelse från föräldrar, vuxenvärlden, kulturen.
Det handlar alltså inte, som likhetsivrarna hävdar, om att påtvinga ‘könsroller’, utan om att bekräfta och stödja en viktig naturlig utvecklingsprocess. Detta senare synsätt stöds av decennier av forskning och psykologisk erfarenhet, medan ‘likhetsmodellen’ mest styrs av ideologi och politisk strategi.
Det är oroande när en tvivelaktig psykologisk modell och därmed följande strategi, med stora konsekvenser för det växande släktet, får dominera media.”
Lars Folcke, leg psykolog
”Jag är mamma till en pojke på 3,5 år och en flicka på 7 veckor. Jag är även förskollärare och har därför ett försprång när det gäller etiska frågor. Dock var det inte min utbildning som påverkade resultatet den dagen min son ville ha ett par rosa sandaler.
Han behövde ett par nya sandaler och när vi var på Coop för ett par veckor sedan fanns där fyra par som man kunde välja mellan, två par rosa och två par blå.
Min son, som tycker om rosa, valde de sandaler med mest rött och rosa på. Hjärtan hade de också. Jag och min man frågade vad han tyckte om de pojkfärgade men han var tydlig med vad han ville.
I den stunden förstod jag dilemmat. Det har aldrig varit tydligare. Varför ska jag som mamma bestämma vad min son ska tycka om? Är det verkligen min roll som förälder att påverka honom in i samhällets normer? Varför ska han inte få ha de sandaler han faktiskt tycker är fina?
Så vi köpte ‘flicksandaler’. Inte de allra rödaste, för där satte min man ner foten. Men han fick de andra som var vita med rosa blommor på.
Och han är jättestolt över sandalerna. Han vill ha dem varje dag. Och även om det sticker till i mina ögon varje gång jag går förbi hallen och ser dem, så är han nöjd. Han är trygg i sig själv.
Med tanke på att samhället, under hans uppväxt, kommer att påverka honom in i vad som är normen, blir min roll att uppmuntra hans önskan och vilja. Att han vågar tro på sig själv och att han vågar stå för det han tycker. Det är min roll som mamma.”
Catharina G Hamilton
”Är det inte dags att DN granskar genus och dess åverkan i traditionella kulturer så som de muslimska? Fokuset hamnar alltid på svensk medelklass vilket känns ganska tråkigt. Jag ser dagligen somaliska flickor under 10 år gamla iklädda burkor eller olika sorters sjalar. Är inte detta mer akut än att förfasas över att pojkar leker med svärd och flickor med dockor? Att flickor från mellanöstern och östra Afrika begränsas i sina liv. Att kvinnor från muslimska länder (enligt koranen) inte FÅR gifta sig med en ickemuslimsk man?”
Martin Wiberg
”Jag läste er artikel om det här och jag måste protestera.När man studerar transsexuella barn så visar det sig att dessa barn är medvetna om sitt tillstånd i 3-4 års åldern.
Könsidentiteten styrs genom korrelationen i hypotalamuskjörteln. När det gäller transsexuella barn så har forskningen visat att detta uppkommer någonstans mellan vecka 8-14 under graviditeten. Det har alltså absolut ingenting med sociala faktorer att göra.
Ett mycket stort problem är däremot att så kallade genusforskare finner det relevant att använda sig av det som kallas genuspedagogik på barn i förskoleålder med resultatet att dessa barn fråntas en normal utveckling som flickor eller pojkar. Detta kan ligga till grund för att dessa barn utvecklar psykiska problem senare under barndomsåren.”
Christel
‘– Dockhörnan är till exempel ofta inredd i rosa med spets, volanger och bilder på ballerinor, medan snickarhörnan är strikt funktionell och marinblå. Det sänder tydliga signaler om vem som hör hemma var.’ säger Anette Hellman i Insidans artikel.
Bara om man utgår från att flickor är manipulerade till att gilla rosa och ballerinor så är det fördomsfullt. Annars så har man bejakat barnens vilja till miljöer anpassade för respektive lek. Är det inte fördomsfullt att betrakta rosa som en kvinnlig färg? Om nu så är fallet, varför har den blivit det? För att förtrycka kvinnor? Har kvinnor normalt andra värdegrunder än män? Är det fel om de har de?
Det känns som om många diskussioner tar avstamp i 70-talets könsrevolt, och tar många av dess bedagade teser som fortfarande gällande axiom. Ska en flicka som råkar gilla dockor och hästar växa upp med att hela tiden uppleva att hon även borde leka med bilar och spela hockey för att inte vara ett våp? Var finns fördomen då? Om dagis och skola sedan ska försöka stimulera intressen som flickan inte har, vad gör vi egentligen då? Det är skillnad på att erbjuda/acceptera och att stimulera/manipulera.
För mig finns ett enda genusproblem,att könen allt för ofta inte ges lika stort värde. Löner, makt, kunskapsfördomar och så vidare. Oftast är det till kvinnors nackdel men inte alltid. Lika värde är en självklarhet och lika självklart att arbeta för den jämlikheten. Det är inte samma som att alla vill leva likadana liv, uppföra sig likadant eller se likadana ut.
Jag kan inte låta bli att fundera på vad man egentligen vill komma åt med genusforskning och genuspedagogik. Att det finns könsolikheter? Att det är fel med könsolikheter? Varför vill en del försöka göra allt så könsneutralt som möjligt?
Könsolikheterna bidrar till mångfald, precis som andra olikheter mellan medmänniskor. Fundera på om vi propagerade för att alla borde ha samma kultur och religion. Vi kan även uppmuntra färgade att använda blekande hudkräm och vita att sola mer så att vi inte är så olika. Inte lika opportunt, eller hur?”
Johan de Bourg
”Mycket bra att ni tar upp formandet till flick- respektive pojkroller. Jag har under många år arbetat med hur vi formas till våra könsroller och den betydelse det får för samhället. Inte minst viktigt menar jag det är att ge pojkar av kvinnors sociala arv. I min bok som kom ut förra året (”Dold makt”) hävdar jag att verklig jämställdhet får vi först, när vi också arbetat med männens jämställdhet med kvinnorna.”
Margareta Sandebo Eriksson