- Men jag har ju ingen pappa, ju!
Det var ett ganska fint sätt att tala om hur det är, tycker hans mamma Viktoria Ringqvist, 33. För Kaspian är det än så länge självklart att han inte har någon pappa, och han har hittills inte verkat fundera över det, berättar hon. Men hon räknar med att frågorna ska komma, både från honom och från hans lillasyster Nike, fem månader, när de blir lite äldre.
Just nu är det mest riddare som finns i Kaspians huvud. Han möter innanför dörren till lägenheten i centrala Malmö, och berättar genast ivrigt om alla de olika riddarna som finns i hans böcker. Lilla Nike sover gott i sin vagn ute på gården, varmt nedbäddad i kylan, där mamma Viktoria kan hålla ett öga på henne från köksfönstret alldeles intill.
Ända från början har Viktoria, barnledig från jobbet som barnskötare, varit öppen med att hennes barn har kommit till genom spermadonation. Hon tycker själv att det är det bästa hon har gjort, då är det inte svårt att berätta för andra.
- Jag vill också förmedla till barnen att det inte är något konstigt eller hemligt. Det skulle bli väldigt märkligt om jag stod och ljög, eller lät bli att svara, när folk frågar och barnen är med. Dessutom är det viktigt att folk i deras närhet, som personalen på Kaspians förskola, vet om det så att de kan bekräfta barnen när det behövs, som när de talar om familjer till exempel.
Även om Kaspian själv ännu inte förstår så mycket, eller verkar vara särskilt intresserad, brukar Viktoria tala med honom om hur han kom till.
- Han är nästan alltid med när jag talar med andra om det, också. Det är lika bra att börja prata så tidigt som möjligt. Jag själv känner mig helt bekväm med det, det känns naturligt, och så vill jag att det ska vara även för barnen. Kaspian ska inte behöva komma ihåg ett dramatiskt ögonblick "då han fick veta".
Så länge Viktoria kan minnas har hon känt sig säker på att hon velat ha barn, berättar hon.
- Jag har alltid kunnat se mig själv som mamma, och kanske också som ensam mamma. Mina egna föräldrar skildes när jag var liten, min mamma var ensam med oss och hon har varit en bra förebild.
Att bli mamma har känts viktigare än att ha ett förhållande med en man, säger Viktoria, och donationen var ett förstahandsval, ingen nödlösning. Men hon hade gärna skaffat barn i ett förhållande om förutsättningarna hade funnits.
- Jag har positiva erfarenheter av förhållanden med män, de relationer jag har haft har varit bra. Fast om jag ska ha barn tillsammans med någon är det viktigt för mig att det känns hundraprocentigt rätt, jag måste ha känt personen länge och veta att jag kan lita helt på honom. Jag vill inte ta risken att längre fram hamna i en situation där jag måste lämna mina barn till någon jag inte litar på, där de kanske inte har det bra. Jag känner kvinnor som har råkat ut för det, och jag skulle tycka att det var fruktansvärt.
Viktoria var i de sena tjugoåren när hon kände att hon inte ville vänta längre med att skaffa barn. Hon funderade på att adoptera som ensamstående, eller på att göra en överenskommelse om insemination med någon man som också gärna ville ha barn.
Så läste hon en artikel om att ensamstående kvinnor kunde insemineras med donatorsperma i bland annat Danmark.
- Det kändes direkt som det bästa alternativet. Genetiken känns inte alls viktig för mig, jag är säker på att ett adopterat barn skulle kännas precis lika mycket som "mitt". Men jag är ändå glad över att ha fått bära och föda mina barn. Och så var det den enklaste och snabbaste vägen för mig.
Viktoria har haft "en lätt resa", som hon säger. Förutom ett missfall efter den första inseminationen i Danmark har allt fungerat bra. Själv har hon inte känt någon tveksamhet, och hon har bara mött positiva reaktioner i sin omgivning.
- Det handlar nog mycket om att de som känner mig ser det som något helt naturligt för mig, precis som jag själv gör. De vet hur jag alltid längtat efter barn, och de vet att jag inte gör saker och ting förhastat. Jag är noggrann och eftertänksam som person. Jag har fått stöd både från vänner och släktingar, de finns i vårt liv och min mamma är en viktig och närvarande person för barnen och för mig.
Viktoria är med i Femmis, en organisation för ensamstående kvinnor som vill ha, eller har fått, barn genom spermadonation. Hon deltar i träffar och har varit på sommarläger med andra mammor och barn.
- Först var det mest för Kaspians skull, det känns viktigt att barnen får lära känna andra barn som kommit till på samma sätt. Det kan man hänvisa till, sen när frågorna börjar komma. Men jag får också själv ut mycket av kontakten. För mig har allt gått lätt, men en del kvinnor har haft det jobbigare. Den som behöver stöd kan få det i Femmis.
När Kaspian hade fötts kände Viktoria att om hon skulle få ett barn till, ville hon ha samma donator. Kaspian var ju det finaste som fanns! Hon ville också att syskonen skulle dela så mycket som möjligt, både det sätt de kommit till på och genetiskt, och reserverade sperma från donatorn. Kaspian och Nike är helsyskon, och de är väldigt lika, tycker Viktoria.
- Nike föddes med bruksanvisning, brukar jag säga.
Viktoria känner tacksamhet mot donatorn, men hon funderar inte mycket över honom, eller över om barnens personlighetsdrag liknar hans. Hon känner igen sig i sina barn, men framför allt är de så mycket sig själva, säger hon. Uppgifter om donatorns längd, ögonfärg med mera har hon fått, dem ska Kaspian och Nike få reda på när de själva vill det.
När Kaspian blev till fanns inga möjligheter att välja en registrerad donator, där barnet en gång i framtiden kan få reda på vem den biologiske fadern är, i Danmark.
- Hade möjligheten funnits hade jag nog övervägt den, säger Viktoria. Men jag sörjer inte över att den inte fanns. Det kan säkert vara bra med register, men jag tror att det kan leda till problem och besvikelser också, donatorn kanske inte alls vill ha kontakt om barnen försöker. Och själv tror jag mer på miljön och slumpen än på biolologi och genetik, faktiskt.
Men tänk om barnen resonerar annorlunda, tänk om de tycker att det är väldigt viktigt att veta vem som är deras pappa?
- Jag tänker mycket på det, och jag tror att sådana känslor kan komma i olika perioder. De kanske kommer att vara besvikna, arga och ledsna, och de kommer kanske att anklaga mig. Jag räknar med det, men jag tror samtidigt inte att deras familjesituation är den värsta man kan hamna i. Självklart vill man skydda sina barn mot allt ont, man vill att de aldrig ska vara ledsna, men det går ju inte.
Även om Viktoria är fullt medveten om att barnen kan komma att ha en annan uppfattning än hon, hoppas hon att de ändå ska kunna se det lite som hon själv gör:
- Om jag inte hade gjort det här, då hade de inte funnits, då hade vi inte haft varandra.