Eva hade inget val, sa rådgivaren på alkoholmottagningen. Hon måste lämna sin man, och hon måste åka med barnen till behandlingshemmet Malins Minne. Annars skulle socialtjänsten säkert omhänderta hennes barn.
- Då var det inget att diskutera. Skulle de ta barnen, då skulle de lika gärna kunnat slita hjärtat ur kroppen på mig, säger Eva.
"Titta på mig!" Femåriga Lisa hjular runt i hallen medan mamma Eva hjälper lillasyster med overallen. Det är dags att gå i väg till middagen. Lisa pilar i väg på cykel genom den höstlövsröda slottsparken, Eva promenerar efter med sexåringen och treåringen.
Malins Minne finns på Rönneholms slott, mellan Höör och Eslöv i Skåne, och ingår i behandlingsverksamheten Prokrami, som framför allt vänder sig till missbrukande kvinnor. På Malins Minne finns trettio platser för mamma och barn, och man arbetar utifrån minnesotamodellens tolvstegsprogram. Mycket tid ägnas också åt mamma/barn-relationen, och åt särskilt stöd till barnen, bland annat i samtalsgrupper för de lite större.
Det var i maj i år som Eva, snart 40 år, kom till Malins Minne med sina tre yngsta döttrar. Då hade hon haft kontakt med alkoholmottagningen på hemorten i nästan ett år. Hon hade slutat dricka men hade också fått ett återfall, eller "tagit" ett återfall som man brukar säga i tolvstegsprogrammen.
- Sorgen över att lämna alkoholen, över att aldrig mer kunna dricka, den hade jag redan till stor del bearbetat när jag kom hit, säger Eva.
Men alkoholen var inte det enda problemet i hennes familj. Hon blev misshandlad av sin man, berättar hon, hon levde i ständig rädsla för honom och kämpade för att skydda barnen från att ta skada av det som hände hemma.
- Mina egna känslor blev som frusna. Men jag kunde ändå lugna och trösta barnen.
Eva tordes inte berätta för sin man att hon och barnen skulle stanna på behandlingshemmet, hon sa att de bara skulle dit på ett studiebesök.
- Jag hade packat i smyg åt oss, socialtjänsten hämtade oss med bil och samma dag gjorde jag en polisanmälan mot min man, det hade jag aldrig vågat göra tidigare.
Misshandeln, både psykisk och fysisk, hade pågått länge och Eva hade sökt hjälp hos kvinnojouren och hos socialtjänsten. Det var då socialen fick upp ögonen för hennes alkoholproblem, som hade funnits i ungefär fem år, berättar hon. Socialtjänsten gjorde en utredning och såg att Eva varit dömd för rattfylla. Så småningom föreslog de behandling på Malins Minne, där också barnen kunde vara med och själva få stöd. Till att börja med ville Eva inte åka hit.
- Jag hoppades att vi skulle klara oss ändå, att allt skulle bli bättre. Jag kunde inte riktigt inse hur svår situationen var, både för barnen och för mig. Och jag kände inget förtroende för tolvstegsbehandlingen - jag tänkte "ska man sitta i en ring och hålla varandra i handen?", så som jag sett i amerikans-ka tv-program. Det var inget för mig, tyckte jag.
I dag kan Eva inte tänka sig att vara utan behandlingen, säger hon. Hon ser allt "med andra glasögon" nu. Hon har lärt sig mycket om vad missbruk innebär, och hon ser hur hennes egen missbrukssjukdom fick henne att bagatellisera och sopa under mattan, att blunda för hur barnen och hon själv for illa.
- Det är så skamligt att vara förälder och missbruka, man gör allt för att dölja det. Jag söp i smyg, dolde det både för barnen och för andra i omgivningen, jag hade alltid rent och fint hemma. Jag gick till Bup med barnen, min man och jag gick i familjerådgivning, men ingenting hjälpte. Jag sökte aldrig stöd för egen del. Man håller fasaden, man vågar inte söka hjälp för att man är så rädd att de ska ta barnen.
Men på Malins Minne behöver man inte hålla någon fasad.
- Man tror att man är unik, men plötsligt är man på ett ställe där alla har liknande problem, ingenting är konstigt. Det är jätteviktigt. När man börjar i gruppen tar de som varit med ett tag hand om en, just för att man inte ska känna sig ensam, säger Eva.
Nya mammor och barn bor tillsammans i en byggnad där det också finns personal dygnet runt. Efter ett tag kan man få flytta ut till lägenheter i mindre hus på området. Malin och hennes barn bor nu i en egen fyrarumsvilla. Barnen går i verksamhetens förskola på dagarna, och familjen äter sina måltider tillsammans med andra mammor, barn och personal.
- Fast på helgerna lagar vi mat och äter för oss själva, i vårt hus. Då har jag permission, men eftersom jag inte har någonstans att "åka hem" till så stannar vi för det mesta här, säger Eva.
I dag serveras spagetti och köttfärssås i matsalen. Vid varje bord sitter en liten familj - och så någon från personalen. Hur känns det att få sitt föräldraskap granskat nästan hela tiden?
- Nu har jag varit här länge, så jag har vant mig, säger Eva. Till att börja med tyckte jag att det kändes lite besvärligt att vara iakttagen och att få synpunkter på hur jag är som mamma. Men jag har accepterat behandlingen och att ta emot hjälp, det hade jag inte riktigt gjort i början. Mitt tidigare sätt att vara har uppenbarligen inte alltid varit bra, och jag försöker värdera de tankar, tips och råd jag får, och ta till mig av det jag känner är rätt.
Minst en gång i månaden har Eva ett samtal med sin kontaktperson där de pratar igenom hur barnen har det, vad som inte fungerar bra och hur man kan göra i stället.
- Ett exempel är det här med att ge barnen egen tid, att göra något med dem en i taget. Jag började med Lisa, hon har varit väldigt livlig och överaktiv, hon behövde få extra uppmärksamhet. Barnen har förändrats jättemycket sedan vi kom hit, det märks att de mår mycket bättre. Lisa har blivit lugnare och storasyster, som tidigare var tyst, inbunden och ansvarstagande, har blivit öppnare och gladare.
Eva har två äldre barn också: En son från ett tidigare förhållande som bor med sin pappa, och som Eva nu håller på att återuppbygga kontakten med igen. En dotter i
nedre tonåren som valde att flytta till en fosterfamilj när Eva skulle till behandlingshemmet.
- Hon är arg och bitter på både mig och sin pappa, säger Eva. Jag har inte kunnat skydda henne så som jag borde. Hon behöver tid att komma över bitterheten, jag hoppas att hon kan börja lita på mig igen.
Det fanns missbruk och andra problem i Evas egen familj när hon var liten. Eva berättade om det för sin lärare, och så småningom blev hon och syskonen omhändertagna och placerade i fosterfamilj. Så där skulle det inte bli när Eva själv blev vuxen, hade hon tänkt. Plötsligt insåg hon att det nästan var på väg att bli just så. Barnen är hennes främsta motivation till att komma bort från alkoholen och se framåt, säger hon.
- Jag vill leva ett sådant liv att barnen ska kunna säga allt de vill till sin fröken. Jag vill ge dem ärlighet och öppenhet, de ska inte behöva tänka efter innan de pratar med andra om familjen. Om de tycker att jag är dum ska de kunna säga det, både till mig och till andra. Jag vill att deras största problem ska handla om hur man skriver bokstäver, inte om hur det är hemma.
När man lever med smussel och hemligheter blir man lätt isolerad. På Malins Minne arbetar man med att bygga upp sitt nätverk innan man skrivs ut, berättar Eva.
- Jag har känt mig väldigt ensam. Men jag har mina fosterföräldrar, en bror och en väninna som jag håller kontakt med. Nu planerar jag att flytta till en ort där jag bott tidigare, där jag trivdes bra och där det är bra för barnen att bo. Jag vill komma till ett ställe där jag kan få jobb, och där vi kan stanna så att barnen kan få växa upp i lugn och ro.
I socialtjänstens utredning står att barnen kommer att omhändertas om Eva får ett återfall, eller om hon återupptar kontakten med barnens pappa.
- Det känns som ett stöd för mig, säger Eva. När jag kom hit kändes allt ganska hopplöst, nu är jag hoppfull inför framtiden.