Vidar Vetterfalk har varit en av de drivande krafterna för att sprida de svenska erfarenheterna med pappagrupper till bland annat Ryssland, något vi skrev om i gårdagens tidning. Han har själv växt upp med en pappa som längtade efter en närmare kontakt med sin far, Vidars farfar. Någonstans därifrån kommer en längtan efter att ha en nära relation till sina egna barn.
– En dröm jag hade var att om de ramlade och slog sig, skulle de inte bara ropa på mamma utan också på mig. Och det gör våra barn. Det är en jättestor känsla, att de litar på att jag finns där, säger Vidar, som i dag är psykolog och internationell projektledare i riksorganisationen Män för jämställdhet.
Vi har åkt ut till Järna söder om Stockholm för att dricka kaffe och äta bullar med hans familj, hustrun Karin och deras två barn, tioåriga Nora och Leo som är sju år. De klänger lika mycket på båda sina föräldrar och när någon slår sig, springer de till den som står närmast. Det kan verka som en självklarhet, men är det inte i stora delar av världen.
– Det finns en sådan oerhörd och outnyttjad potential i att bidra till att män engagerar sig som pappor. Det är något som man precis har börjat upptäcka i länder som Ryssland, säger Vidar.
Han går så långt att han hävdar att jämställdhet och världsfred går hand i hand. Det manliga våldet glorifieras ideligen och pojkar får tidigt lära sig att det är ett alternativ för att lösa konflikter. Därför, menar Vidar, är det så viktigt att skapa rum där män kan prata om ”mjukis-frågor” som de kanske inte ens var medvetna om att de brydde sig om.
Den som får barn erbjuds en unik möjlighet att krångla sig ut ur en alldeles för trång mansroll, menar han. Den intima relationen med ett barn kan leda till att man får kontakt med sidor hos sig själv som man kanske förträngt. Det gäller bara att ta chansen, menar Vidar.
Han fångar upp Leo som just ramlat och slagit sig. Leo och Nora säger att båda föräldrarna är lika bra på att trösta och mysa. Först säger Nora att pappa är bäst. Men sedan påstår de att mamma är bäst när de inte kan somna för att hon är mjukare.
– Pappa är lite kantig, säger Nora.
När det gäller relationen till barnen är det vanligt att papporna i Ryssland upplever att de ska vara bankomater till sina familjer, hellre än att vara nära.
– När jag pratade om de här sakerna med en grupp ryska militärer, hade de lätt att se vinsterna med att inte vara inlåst i en sådan robotroll, säger Vidar.
För han och hans fru Karin handlar jämställdhet inte bara om att fördela hushållsarbetet lika. Det handlar också om att ha en ömsesidig och nära relation med varandra och med barnen så att man tillsammans kan reda ut sådant som kan gå snett. Jämställdhet är inget statiskt, utan en ständig balansgång där man lätt förlorar fotfästet och måste jobba för att återfå balansen igen, menar Vidar.
Den svenska idén att involvera männen i jämställhetsarbetet utomlands tog fart i början av 2000-talet genom Sida-finansierade projekt i Österuropa. Så småningom startade försök med vad som kallas pappagruppsmetoden i länder som Ukraina, Ryssland och Vitryssland. Det går ut på att män träffas under graviditeten vid två eller tre tillfällen före förlossningen.
Meningen är att skapa ett tryggt rum där män kan reflektera fritt kring vad de står inför, vilka tankar och förväntningar de har men också vilken oro de känner. Män har ofta inte reflekterat eller satt ord på de här sakerna, enligt Vidar.
Det ska inte vara något expertmöte, utan ett rum där man kan tänka fritt och prata med män som står inför samma situation. Tanken är att hjälpa dem att ta ett kliv in i den intima sfären och inte bara se sig som försörjare.
– Helst ska det vara pappor som väntar sitt första barn. Då finns det ett utvecklingsfönster, en sorts förhöjd motivation att förändra något och göra litet annorlunda än vad ens egen pappa gjorde, säger Vidar.
Det finns också mer krassa anledningar till att man framför allt vänder sig till förstagångspappor. Det finns uppgifter som är svåra att få bekräftade men som tyder på att det är under graviditeten med det första barnet som mannen, i de fall han är en våldsverkare, börjar slå kvinnan.
– Det finns mycket som tyder på att männen är dåligt förberedda för vad som väntar. Därför behövs det här som ett komplement till mödravårdsarbetet, säger Vidar.
Under ett pappamöte fokuserar man dock inte på risken för våld eller skilsmässa, utan på relationen, hur man får den att fungera, till exempel genom att resonera om hur man kan dela upp hemsysslorna och hur mycket tid man vill tillbringa med barnet.
I många länder finns inte samma möjligheter att dela föräldraledigheten med mamman som i Sverige. Pappan Sergej Zacharov berättade i gårdagens artikel att en man som propsar på att vara pappaledig i Ryssland riskerar att förlora jobbet.
Eftersom det är så olika brukar Vidar ligga litet lågt med hur den svenska föräldraförsäkringen ser ut. Det riskerar att spä på en föreställning om att det inte går att förändra något om inte reglerna ändras först.
– Då får jag bara höra att ”det är lätt för dig att säga”. Men det handlar om att göra vad man kan för att skapa en relation med sin partner och barnet.
Även om man inte kan vara föräldraledig, kan man ta vara på tiden genom att välja att gå hem till familjen efter jobbet och inte till puben eller innebandyträningen.