I Insidans artikelserie "Föräldrar på kurs" riktade barnläkaren Lars H Gustafsson och flera psykologer och psykoterapeuter hård kritik mot föräldrakurserna Komet, Cope och De otroliga åren.
Sedan dess har flera föräldrar hört av sig till Insidans redaktion med följande fråga:
Om man inte ska ignorera ett tjatande och skrikande barn, och inte heller avbryta konflikterna genom att sätta barnet på en stol eller i ett avskilt rum tills vreden och vrålen upphör - hur ska man då göra?
Det är bra att föräldrakurserna understryker vikten av beröm och kärleksfullt umgänge med barnen, anser Marie Mandel, skolpsykolog och psykoanalytiker.
- Men att vara i samma rum och medvetet vända ryggen till och låta bli att svara ett barn som vill ha kontakt - det är en direkt skadlig uppfostringsmetod. Visst, man kan inte argumentera hur länge som helst. Men detta är utfrysning.
Ett ignorerat eller förvisat barn kan lätt tro att de svåra känslorna som rasar i kroppen är farliga och djupt skamliga - föräldrarna står ju uppenbarligen inte ut med dem, förklarar Marie Mandel.
- Risken är stor att barnet känner sig halvt. Föräldrarna accepterar ju inte barnets hela jag.
Familjer med barn som har adhd eller något annat speciellt problem kan behöva särskild behandling, påpekar Marie Mandel. Men alla bråkiga barn har ett dolt budskap med sitt beteende: "Du stressar för mycket, mamma!" eller "Jag orkar inte, pappa!" eller "Gör inte så där, jag känner mig kränkt!"
- Om man ignorerar barnet eller förvisar det enligt metoden Time out missar man lätt chansen att förstå, och detta leder i sin tur till att barnet förstår sig själv sämre.
Hur ska man göra, då?
- Sätt dig på huk, använd din snällaste och mjukaste röst, bekräfta barnets känslor samtidigt som du säger ifrån och håller på det du tidigare har sagt - utan att ignorera eller förvisa barnet. Sätt stopp för skrik och våld, men visa förståelse och öppna för ett äkta samtal om orsaken till barnets vrede när allt har lugnat ner sig.
Men om barnet är utom sig och skriker och slåss?
- Sitt med barnet i famnen och håll om det tills allt lugnar ner sig. Eller ta barnet i handen och säg: "Kom, nu går vi ut ett slag och lugnar ner oss." Men överge det inte!
Numera när barn får frågan vad de vill bli när de blir stora svarar ganska få "brandman" eller "sjuksköterska" - många säger att de vill bli "kända". Barnpsykologen Elisabeth Cleve på Ericastiftelsen har funderat på det där:
- Jag tror att barnen menar att de vill bli erkända, alltså sedda på riktigt av sina föräldrar. Och en mamma som ignorerar sin son eller avvisar honom gör ju tvärtom.
Bakgrunden till många bråk är att föräldrarna har varit otydliga, tror Elisabeth Cleve; barn som inte känner att mamma och pappa står fast och tar ansvar blir otrygga.
- Det gäller att vara väldigt tydlig. Barn måste veta vad föräldrarna står för. Om det ändå blir bråk, godkänn då barnets känslor, men säg ifrån med skärpa: "Jag ser att du är arg, och det är okej. Men nu är det mamma som bestämmer och har ansvaret!" Och så snart det går: prata med barnet och försök på allvar förstå hur han eller hon egentligen har det.
Ett barn är ett subjekt, en medmänniska att lyssna på och utbyta tankar med - inte ett objekt som ska åtgärdas, säger Mario Morrone, psykoterapeut på Rädda Barnens centrum för barn i kris.
- Man samtalar med barnet! säger han. "Hur är det? Vad hände? Vad kan vi göra?" Visst, ett barn behöver ledas och måste stoppas ibland. Men med de här föräldraprogrammen riskerar man att inte lyssna och ta barnet på allvar, och då kan det bli svårt att utveckla en nära och kärleksfull relation.
Det allra viktigaste är att man försöker förstå varför barnet bråkar, understryker psykologen Guhn Godani på Rädda Barnen:
- Försök att avleda, och om inte det fungerar - säg ifrån. Höj rösten om det behövs. Var inte hotfull men mycket tydlig och bestämd, det fungerar faktiskt - såvida inte barnet har neuropsykiatriska problem och behöver särskild hjälp. Under alla förhållanden gäller det att ta reda på varför han eller hon var så upprörd. Det kan ju till exempel ha med ditt eget beteende att göra.
Att fråga och lyssna och lirka sig fram till en äkta förståelse av barnets inre värld kan ta lång tid.
- Men det är oerhört viktigt, säger Guhn Godani. Först när du vet vad barnet försöker säga till dig kan du komma åt orsakerna till konflikterna. Varje barn måste få känna att det är okej att vara arg, och föräldrarna ska visa hur man gör för att bli sams igen.
Hon anser att en mamma eller en pappa som systematiskt belönar sitt barn med förmåner när barnet beter sig korrekt kan skada sitt förhållande till barnet.
- En förälder ska inte vara en pedagog, utan en medmänniska.Och uppskattning fungerar: en kram, ett vänligt ord. Men belöningar som delas ut på ett beräknande sätt kan kännas falska: "Jag får beröm när jag gör rätt, inte därför att mamma tycker om mig ..."
Ständig positiv förstärkning bortsett från barnets beteende, det är vad barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson ordinerar: "Nu är du en riktigt trasselgubbe, men jag älskar dig lika mycket ändå!" - och samtidigt ett tydligt budskap om vad som gäller.
Det var han som drog i gång debatten om föräldrakurserna genom att tala om "mobbning" och "skamvråns återkomst". Hans grundregel är att aldrig överge ett barn i en kaotisk konflikt.
- Lyft upp barnet och gå i väg med det till en lugnare plats. Vissa barn känner sig trygga om man håller fast dem i famnen. Andra hatar att bli fasthållna, och då är det bäst att bara sitta bredvid - men hindra honom eller henne från att rusa i väg och bråka. Och där sitter du sedan kvar tills allt är lugnt igen, och så pratar ni en stund.
Det finns alltid en orsak till barnets beteende, påpekar Lars H Gustafsson:
- Om han eller hon känner att du verkligen försöker förstå - då ökar tilltron och den känslomässiga närheten, då har ni kommit ett steg närmare problemets lösning.