Ögonen tåras när Peter berättar om den där kvällen förra sommaren då han tappade besinningen och gav sin äldsta dotter en rejäl örfil när hon lekte med maten vid köksbordet.
Hon var tio år och hade börjat reta och utmana sin pappa allt oftare.
– Jag blev snabbt urförbannad när hon inte lydde mig och det liksom kokade över inom mig.
Steget från att jag blev irriterad till raseri var väldigt kort, berättar Peter.
Han är i fyrtioårsåldern och har ett jobb som han trivs med. Han älskar sin sambo och deras två barn, dottern som nu är tolv år och en sju år yngre bror. Ändå gick det så fel.
Örfilen mot dottern var kulmen på de fysiska och psykiska kränkningar Peter utsatte sin dotter för. Först kallade han henne ”idiot” och påstod att hon var ”korkad”, nästa gång greppade han henne hårt i armen och lyfte in henne på rummet – så blev det allt värre.
– Det hände kanske femton, tjugo gånger på tre år att jag kränkte min dotter. Örfilen var en allvarlig händelse, men det värsta är att jag tog ifrån min dotter tryggheten som alla barn måste känna för att utvecklas. Hon kunde inte lita på mig, sin egen pappa, och insikten gör ont.
Efter örfilen hotade dottern att polisanmäla Peter, men han tog henne inte på allvar. Så en dag ringde en socialtjänsteman och meddelade att en ”allvarlig händelse” inom familjen måste utredas. Det visade sig att dottern berättat för en kamrat vad som hänt, och att kamraten i sin tur kontaktat skolkuratorn.
Socialtjänsten lämnade in en polisanmälan mot Peter, beslutade att han inte fick vara ensam med barnen och bedömde att han behövde hjälp för att komma till rätta med sina problem. Under tre månader gick Peter i behandling för personer som använder eller har använt våld i en nära relation – mot partner, syskon, barn eller andra närstående. Då bodde han inte längre hemma med familjen.
Femton gånger träffade han terapeuten Barbro Linnerhäll för att hitta orsaken till sitt beteende och lära sig att hantera sin ilska. Barbro är socionom och har arbetat som familjeterapeut i många år. Hon har också gått en specialutbildning i Alternativ till Vold (ATV), en norsk behandlingsmetod för våldsutövare.
De började med att diskutera vad som är våld och analyserade sedan dess konsekvenser: Vilka drabbas och hur mår de? Därefter tog de upp orsaken till Peters våld och att han måste ta ansvar för det han gjort. Slutligen försökte de hitta sätt för att förhindra att han kränker någon på nytt.
Peter fick lära sig olika stopptekniker att använda sig av när han är på väg att passera en gräns och bli alltför arg. Det är enkla saker som att gå ut på en promenad, lyssna på musik eller blunda några sekunder och andas med djupa andetag en stund. Sedan kan han i lugn och ro tala med sin dotter om det han stört sig på.
Numera känner Peter igen destruktiva tecken i sitt beteende. Och han vet att hans väg från irritation till våldsam ilska är kortare än hos de flesta.
När du kränkte din dotter, hur kändes det?
– Jag hade triggat i gång en sådan ilska inom mig att det kändes bra när jag fick ur mig allting, även om det skedde på ett förkastligt sätt. Och jag hade aldrig dåligt samvete eftersom jag inte förstod hur illa min dotter for.
Peter berättar att han själv blev utsatt för kränkningar som barn av sina föräldrar. Han minns att han blev slagen med en trägaffel när han var ”olydig”. Fortfarande har han svårt att tala om detta, men som ett led i terapin konfronterade han sina föräldrar med sina upplevelser.
Under samtalen berättade både mamman och pappan att de blivit slagna och kränkta som barn.
– Våldet har gått i arv från generation till generation i min släkt. Jag hoppas att jag kan bryta det mönstret. Och jag är glad över att relationen mellan mig och mina föräldrar är bättre än på länge.
Strax efter jul var Peters dotter kallad till förhör och två månader senare fick hans sambo berätta för utredarna vad som hänt.
– Hon hade inte gjort något mot vår dotter, men inte heller berättat för någon om mitt beteende. Jag tror att hon skäms för det som hänt. Att jag gjorde vårt barn illa är ju ett misslyckande även för henne, att hon som mamma inte kunde skydda sitt barn.
Själv har Peter ännu inte hört ett ord från vare sig polis eller åklagare. Han är beredd på att kan straffas för det våld han utövade mot dottern, men han är kritisk till att utredningen tar så lång tid.
– Om det blir en rättegång har jag hunnit gå en lång behandling, börjat reparera förhållandet till min dotter och varit med om att skapa ett nytt sätt att umgås i familjen. Jag går också i familjeterapi med min sambo. En eventuell rättsprocess kommer helt fel i tiden.
Peter är flera gånger under intervju nära att gråta. Han säger att det är svårt att berätta om hur han var på väg att förlora sin dotter.
– Jag hoppas att hon någon gång kommer att känna ett förtroende för mig, hennes pappa. Det kommer att ta tid, men vi har ändå lyckats återvinna en fungerande relation att bygga vidare på.
Han tänker ständigt på hur han ska undvika att kränka sin dotter på nytt.
– Min dotter blir snart tonåring, hamnar i puberteten och ska frigöra sig från oss. Hon och jag kommer nog att hamna på kollisionskurs flera gånger. Men genom terapin har jag lärt mig ett nytt sätt att vara.
Peter bor nu åter hemma. Han hoppas att han har kommit loss från sitt destruktiva beteende.
– Nu vet jag att det finns alternativ till våld, både det psykiska och fysiska.