Benka Davies, 22, möter upp utanför Ica i Husby centrum i nordvästra Stockholm. Bagen med träningskläder hänger över axeln och vi promenerar bort mot Järvafältet där träningskompisarna väntar. Solen gassar och vattenflaskan är full. Det är mitten av juli och temperaturen ligger inte långt under trettiostrecket. Benka har lite ont i knäet efter en gammal fotbollsskada som inte vill ge med sig. Löpträning, säger han, är perfekt som rehabilitering.
– Nu springer jag 15 kilometer på 1,24. Målet är att klara 21 kilometer på mindre än två timmar innan sommaren är slut.
Om en timme är det dags för veckans andra träningspass. Benka deltar i Husby Marathon Programme, ett ungdomsprojekt som drivs av fyra killar som själva vuxit upp i Järvaområdet. Vid sidan av att deltagarna, ett fyrtiotal ungdomar mellan 17 och 25 år, ska springa Halvmarathon i september, är det meningen att deltagarna ska tränas i social utveckling.
Därför står föreläsningar, bland annat i hur man skriver cv eller hur man agerar på en arbetsintervju, och volontärarbete på schemat i sommar. Det sistnämnda, som innebär ett par dagars arbete på ett härbärge i Stockholm, ser han fram emot. Inte bara för egen del, utan även för Husbys. Det är dags att området kopplas ihop med annat än kriminalitet och gängbråk, säger han.
– Förr klingade det rätt illa när man sa att man var från Husby. Det var lite av en värstingförort. När det skrivs något i medierna om området är det nästan alltid om tråkigheter. Men jag hoppas att det håller på att förändras nu. Att folk börjar fatta att det kommer mycket bra härifrån också.
Benka kom med sin pappa och styvmamma från Gambia till Sverige som elvaåring. Hade han själv fått bestämma hade han hellre stannat kvar hos sin mamma. För honom var Gambia hemma. Där fanns släkten och vännerna, värmen och stränderna där han spelade fotboll om somrarna. Ett kallt och okänt Sverige kändes inte alls lockande. Sina tidiga tonår beskriver han som ”upp och ner”. Även om han själv aldrig sysslade med kriminalitet säger Benka att han inte tillhörde skolans skötsammaste elever.
– Jag skolkade mycket. Hängde mest med polarna på stan. Då förstod jag inte allt jag gick miste om när jag sket i skolan.
Skolket drog ner betygen, vilket ledde till bråk med pappa. Läget blev så allvarligt att det bestämdes att Benka som fjortonåring skulle flytta tillbaka till mamma och lillebror i Gambia.
– Det var ett nederlag att komma tillbaka till Gambia. Folk tyckte att jag var en loser som fått chansen att leva i Sverige men sumpat den. Men min mamma, hon trodde på mig hela tiden.
Dryga två år i Gambia följde. Svåra år, säger Benka. Trots att familjen klarade sig, hade de det fattigt och jobb var nästan omöjligt att få.
– Allt stod still. Det fanns liksom ingen framtidstro där. Det var tufft, men jag förändrades under tiden där.
Verkligheten i Gambia blev ett ”wake up call”. Att Benka fick möjlighet att flytta tillbaka till Sverige såg han som att han fick en andra chans.
– Jag skäms över hur jag hade betett mig i Sverige tidigare. Hur jag tog saker för givet och struntade i skolan. I Gambia får du ingen mat i skolan och du får stryk om du inte gör det du ska. Och det finns absolut ingen socialtjänst som räddar dig om du inte klarar dig ekonomiskt.
Återkomsten till Sverige innebar inte att allt plötsligt bara var bra. Men erfarenheterna från Gambia hade fött en ny attityd hos Benka.
Han bestämde sig för att ta vara på möjligheterna som gavs och precis som han gjort med löparträningen nu i sommar började han sätta upp mål för vart han ville komma i livet. Högst på listan står målet att få hit sin lillebror. Benka vill hjälpa honom till en bra utbildning och jobb så småningom. Andra mål, som att skaffa egen bostad och bli självförsörjande, har han redan lyckats uppnå.
Sedan ett år bor han i en hyreslägenhet och arbetar med avfallshantering för Stockholms stad. Så småningom hoppas han kunna läsa upp sina betyg och vidareutbilda sig. Någon typ av entreprenörsarbete tror han skulle passa honom. Eller ett jobb som förskolelärare.
– Jag vill inte leva på samhället mer. Nu vill jag ge tillbaka för all hjälp som jag fått.
Löpträningen, som även har mål i sig, beskriver Benka som ett bra komplement till vägen mot livsmålen. När han springer känner han sig stark och fri. Där, i spåret, är det han som har kontrollen. Det är han som bestämmer hur fort han vill springa och hur hårt han vill pressa sig själv. Att ge järnet ger honom styrka och får honom att tro på sig själv. Kan han klara loppet, kan han klara annat i livet också.
– Man måste tro på sig själv, men det är svårt om man inte har någon annan som gör det.är ett helt gäng som tränar tillsammans och det finns alltid någon som klappar en på axeln.
Så en sista fråga innan det är dags för Benka att byta om. Vad tänker du på där ute i spåret?
– På tiden. Och på min mamma. Hon dog för två år sedan, men jag kan fortfarande höra henne säga ”du är min son och jag tror på dig”.
Benka sluter upp med sitt löpargäng. Träningskläder på, sedan en och en halv mils flås i eftermiddagssolen. Förhoppningsvis på ny rekordtid.