Martin Henriksson var 13 år när han lades in på barnpsyk i Karlstad. Tvångstankar och tvångshandlingar hade tagit över nästan hela hans liv. Han hade inte sovit på många nätter och behövde snabb hjälp. Men ingen på kliniken kunde hjälpa Martin.

Efter en tid skrevs han ut, lika dålig som när han kommit in, besviken, deprimerad och helt behärskad av tvånget.
- Det kändes inte kul, kan man säga. Både han själv, föräldrarna och vi i personalen var förtvivlade. Vi kände "jösses, vad ska vi ta oss till" - vi kunde inte göra ett skvatt åt hans problem. Man var enormt ledsen och frustrerad för hans skull, säger sjuksköterskan Annika Ahlstrand som var Martins kontaktperson när han låg inne.

I dag är Martin 20 år och lever fri från sina tvångssymtom. Det var Annika Ahlstrand och en arbetskamrat till henne som gav Martin den behandling som till sist hjälpte honom.

Metoden, kognitiv beteendeterapi, användes inte på kliniken och var helt ny för behandlarna.
- Jag visste ingenting om det innan. Jag tänkte bara "om det finns en metod som skulle kunna hjälpa pojken, då vill jag lära mig", berättar Annika Ahlstrand.

Kognitiv beteendeterapi, KBT, har länge varit en erkänt effektiv behandling för bland annat tvångssyndrom. På många håll är det svårt att få tillgång till den behandlingen. Inom barnpsykiatrin i Värmland fanns den inte alls tidigare.

När Martin Henriksson låg inne genomgick han olika psykologiska tester för att man skulle finna en förklaring till de svåra tvångssymtomen. Man försökte hitta olika händelser i hans liv, eller problem i miljön, som kunde ligga bakom. Behandlingen bestod framför allt av samtal där man letade efter "orsaken".
- Nu vet jag att våra kunskaper om tvång var väldigt små, och att det i stort sett var stolligheter vi höll på med. Vi
visste helt enkelt inte hur vi skulle göra, säger Annika Ahlstrand.

När Martin blev utskriven fick han gå hos en psykolog i öppenvården. Den psykologen kunde inte heller hjälpa Martin, men kontaktade kolleger i Uppsala där man tidigt började använda KBT. Psykologen vände sig sedan till barnpsykiatriska kliniken för att höra om några där skulle kunna försöka behandla Martin med stöd och handledning från Uppsala. Först blev det nej från ledningen, av resursskäl. Men efter en omorganisation ett år senare blev det möjligt. Då bestämde sig Annika Ahlstrand och skötaren Anders Noleryd - nu skulle de hjälpa Martin!

Martin Henriksson hade haft en del
lättare, hanterliga problem med tvång
tidigare, när symtomen plötsligt förvärrades kraftigt i samband med en febertopp, berättar han. Sedan gick nästan hela hans vakna tid åt till tvångstankar och tvångsritualer, nästan allt i vardagslivet var förbundet med tvång - hur han klädde på och av sig, hur han åt och drack, hur han läste i en bok, hur saker skulle stå, och så vidare. Dessutom kunde han inte sova på grund av alla tvångsritualer.

När han lades in var han i mycket dåligt skick.
- Det var mer eller mindre som en skräckupplevelse. Jag hade ingen aning om vad det var som drabbat mig, och jag förstod inte varför de gjorde som de gjorde på sjukhuset. Vi satt mest i familjesamtal och gick igenom hela livet, från barndomen och uppåt, om och om igen. Jag hade hoppats att få hjälp, men det kändes meningslöst, det gick inte framåt över huvud taget.

Efter utskrivningen från sjukhuset fortsatte Martin i skolan, men det gick inget vidare, säger han.
- När de andra hade läst 40 sidor hade jag hunnit med två, eftersom jag måste hålla på med olika ritualer, gå tillbaka och läsa om med mera. Jag dolde tvånget, man blir expert på att dölja det - och på bortförklaringar. Jag blev klassad som "slö" i stället, och det ledde till att jag började skolka.

Martin och hans familj läste en artikel om tvångssyndrom och KBT, och tog upp det med Martins psykolog. När Martin sent omsider fick komma i gång med
behandlingen var han och familjen hoppfulla.
- Men vi, vi var jätteosäkra i början, skulle det fungera? säger Annika Ahlstrand. Skräcken var att vi skulle tvingas säga "nej, tyvärr, det hjälpte inte". Det kändes som det sista halmstrået, vi tänkte att om vi inte klarade det så skulle Martin inte få någon hjälp.

Martin led av ett svårt tvångssyndrom, enligt bedömningen som gjordes i Uppsala. Och det var jobbigt i början av behandlingen, berättar Annika Ahlstrand.
- Mycket just för att vi var så osäkra då. Men efter hand blev vi mer och mer säkra på att vi gjorde rätt saker - Martin blev ju bättre. När tvången började lätta för första gången, det var en obeskrivlig känsla! Det gick lite upp och ner första tiden, det var verkligen inte lätt alltid, men det kändes snart att det gick åt rätt håll.

Annika och Anders var hemma hos Martin tre gånger i veckan. De fick handledning från psykologen Kenneth Nilsson i Uppsala varje vecka, och åkte ibland dit för utbildning. Bit för bit minskade både impulser till tvångshandlingar, tvångstankar och ångest.

Efter ett och ett halvt år var Martin fri från sina tvångssymtom.

Under Martins behandlingstid hade
Annika och Anders fått en del förfrågningar om andra patienter från öppenvården. Och ett par av deras arbetskamrater på kliniken var intresserade av att börja jobba på samma sätt.

Annika gick till sin chef, visade dokumentation och berättade om behandlingen och resultatet.
- Jag sa att vi tyckte att övriga barn i Värmland med de här problemen skulle ha samma möjlighet som Martin att få den behandling som fungerar. När chefen hörde det sa hon "självklart".

Så startades "ocd-teamet" (ocd, obsessive compulsive disorder, är den engelska benämningen på tvångssyndrom). Förutom Annika och Anders ingår sjuksköterskan Birgitta Skarman och skötaren Berit Ekbåge. Psykologen Kenneth Nilsson åtog sig att fortsätta som handledare och hjälpa till med utbildning, verksamhetschefen vid barnpsyk Marie Ohm-Hedlund är teamets läkare.

De fyra behandlarna fick till att börja med bara jobba på halvtid med teamet, men snart räckte tiden inte till - allt fler remisser kom in. Sedan hösten förra året ägnar de sig åt teamet på heltid, efter att ha fått "böna och be".
- Vi har inte velat ha några väntetider, fast nu har det blivit lite så ändå, säger
Berit Ekbåge. Men vi har alltid ett inledande samtal så fort vi kan, presenterar oss och berättar om behandlingen, och sen håller vi kontakten.

Behandlingsteamet har varit i gång i ett och ett halvt år, och har haft omkring 40 barn och unga i behandling. Tvångssyndrom ska vara "huvudproblemet" hos dem som behandlas, men hel del av patienterna har andra svårigheter också. Vissa har till exempel Tourettes syndrom eller Aspergers syndrom - ibland är diagnoserna kända före behandlingen, ibland upptäcks de under tiden.

Fobier, andra ångestsyndrom, ätstörningar, adhd, skolproblem och sociala problem förekommer.
- Så ser ju verkligheten ut, säger Berit Ekbåge, ofta handlar det inte om "rena" tvångssyndrom. Men vi jobbar med hela patienterna, tar hänsyn till allt hos varje individ. Vid behov samarbetar vi med bland annat skolan och socialtjänsten, och vi samarbetar tätt med föräldrarna. Vi får en mycket nära relation till våra patienter, vi lär känna dem väl och är väldigt motiverade att hjälpa dem.
- Ibland hör man att folk undrar om man verkligen kan hjälpa patienter med tvångssyndrom så här "enkelt", säger
Annika Ahlstrand. Då vet de inte vad de talar om. Det här är inte enkelt, det innebär ett hårt och svårt arbete för patienterna.
Efter behandlingen har teamet en uppföljande kontakt med sina patienter, en del behöver "aktivt återfallsförebyggande" och kommer regelbundet.

- I början var jag orolig att tvången skulle komma igen, minns Martin Henriksson. Det hände att jag fick impulser till tvångsritualer, men jag kände snart att jag kunde klara av dem. Fortfarande kan jag känna av impulser någon gång, men nu har jag insikt om hur jag ska gå till väga, det blir aldrig något problem.

- Så är det med tvång, säger Annika. Det ligger kvar i bakgrunden och kan höra av sig, kanske särskilt när man har det rörigt omkring sig av olika skäl. Men nu har man en metod som patienten kan ha med sig i livet, ett sätt att bemästra tvånget, det tycker jag är fantastiskt.
Teamet håller också i en grupp för tonårsflickor med tvångssyndrom, både flickor under behandling och flickor som avslutat behandlingen. Gruppen är mycket uppskattad av deltagarna, säger behandlarna, och de hoppas kunna starta fler, liknande grupper.

- Vi själva har lärt oss mycket av den gruppen, liksom av andra patienter. Det är de och deras familjer som kan det här allra bäst.

Viktigt för teamet är att de använder
vetenskapligt utprövade metoder och att de redovisar sina resultat. Hittills har de inte haft någon patient som de inte kunnat hjälpa, berättar Annika och Berit. Och den första utvärdering som gjorts visar att både patienterna och deras föräldrar tycker att behandlingen varit till stor hjälp.

På den egna kliniken har teamet mötts av en del ifrågasättande när det gäller metoden, men många har också varit intresserade och positiva, säger Annika Ahlstrand:
- Att det är omvårdnadspersonal och inte psykologer som arbetar med behandlingen är säkert lite tveksamt för vissa. Men vi ser att vår metod fungerar, och att patienterna och deras anhöriga är nöjda. Det är det viktigaste för oss.