Guldmynten rasslar när hon vickar på höfterna som en riktig magdansös. Klara Hammarström, 7 år, är utklädd till egyptisk prinsessa och ska gå på maskerad med sin bästis Ronja som går i samma klass.
- Vi köpte sjalen i Egypten. Jag har varit där med mamma och pappa och Oskar och farmor och mormor, säger Klara stolt.
Det var Klara som kom och öppnade när vi ringde på hos familjen Hammarström i Hässelby villastad utanför Stockholm. Hon går första terminen i ettan och gillar att spela dataspelet "The Sims", gå på gympa och träna fotboll.
- Men jag fattar inte varför klubben heter Brommapojkarna när vi är ett tjejlag, säger hon och snörper lite på munnen innan hon försvinner med Ronja och lillebror Oskar, 5 år.
- Hon har blivit mycket frimodigare sedan hon började skolan, säger Klaras pappa, David Hammarström.
För det lilla barnet är det riktigt att vara reserverad mot främlingar. Det är en naturlig utvecklingsfas som de flesta lämnat i tvåårsåldern. Men hos vissa barn, som Klara, är den försiktiga och tillbakadragna hållningen ett temperamentsdrag.
- Men det behöver inte bli ett problem om man inte gör det till det, säger David.
När Klara var liten höll hon sig alltid nära sina föräldrar och gömde sig bakom dem när de träffade andra människor.
- Vi lät henne göra det, jag har alltid tänkt att det inte kan bli för mycket närhet. Lämnar vi henne ifred tar hon första steget när hon är mogen för det, så resonerade vi, berättar Klaras mamma, Maria Hammarström.
- Målet är ju att hon ska bli trygg och självständig som vuxen och inte känna press från andra.
Blyga barn undviker allt som är nytt: människor och sociala situationer såväl som nya platser, och kan känna stor vånda över att göra något för första gången.
Så har det också varit med Klara men allra svårast har hon haft för "främlingar" - även nära vänner till föräldrarna. När en gammal kompis till David fick en välkomstkram nyligen var det en sensation.
- Till och med hennes favoritfröken på dagis sa att hon fick "känna sig för" med Klara. Och det tog lång tid innan hon sökte kontakt med någon i personalen, säger Maria.
På Klaras förskola jobbade personalen aktivt med blyga och tystlåtna barn. Maria och David tycker att de har stor del i att Klara blivit öppnare och mindre ängslig.
- De var väldigt uppmärksamma på varje barns behov och noga med att uppmärksamma alla framsteg. De som var blyga fick till exempel lite extra tid på sig under samlingarna och de fick ofta små uppgifter, som att hämta frukt till alla och duka matborden, säger Maria.
Under första utvecklingssamtalet på fritids satt Klara hos sina föräldrar och tryckte ansiktet mot dem.
- Allt fokus var på henne och då gick det inte. Men i barngruppen hade inte personalen märkt något särskilt alls med Klara, säger Maria.
Kompisarna på förskolan var det heller aldrig några problem med. Klara har aldrig varit blyg för andra barn.
- Det är nog därför vi aldrig känt oss särskilt oroliga för henne, säger Maria.
- Hon kan ta kontakt med främmande barn på sandstranden, men så fort det kommer någon vuxen som hon inte känner så piper hon i väg, säger David.
Klaras lilleror Oskar har motsatt temperament. Han håller föredrag om Stålmannen samtidigt som han brer mackor själv trots att han knappt når upp till bordet och far runt som en duracellkanin i radhuset.
Klara har använt sig av lillebror när hon varit mörkrädd eller inte vågat gå upp till övervåningen, berättar föräldrarna. Han eskorterar henne villigt vart som helst, som till sommarkiosken på stranden.
- Jag törs gå till kiosken själv men jag har inga pengar men det har Klara, säger Oskar affärsmässigt och förklarar deras ömsesidiga utbyte.
Blyga barn tjänar på att föräldrarna inte är överbeskyddande eller kontrollerande, visar ny forskning. David och Maria har intuitivt anpassat sin "coaching" efter syskonens olika personligheter.
- Vi pushar Klara och håller tillbaka Oskar. Att se honom sex sju meter uppe på en gotländsk rauk är en skräckupplevelse, men Klara som är så kontrollerad är det inga problem att släppa. När hon klättrar lika högt är det bara kul. I somras provade hon på många saker som hon egentligen inte vågar, säger David.
- När Klara var mindre hände det att jag svarade i hennes ställe, men numera tänker jag alltid på att inte göra det. Vi försöker också uppmuntra henne att göra saker själv, men samtidigt vill man ju inte att hon ska misslyckas, att det ska bli pannkaka. Det kan ju göra att hon blir ännu räddare för att pröva nya saker, säger Maria.
Det dilemmat kan man ofta lösa med kompromisser, menar hon.
- Klaras gymnastikgrupp skulle vara med på en stor uppvisning i
Eriksdalshallen när hon var 4 år. Temat var "Lucky Luke" och barnen skulle uppträda i cowboykläder. Klara var väldigt tveksam till att vara med men när vi sa att det var okej att hon var "prinsessa" i stället och hade sin vanliga rosa gymnastikdräkt gick det bra.
Den här terminen har Klara börjat sätta gränser för föräldrarnas omsorger. När hon bestämde sig för att gå till skolan själv, erbjöd sig Maria att köra efter henne i bilen.
- Då blev hon jättearg, hon trodde väl att jag skulle krypa bakom henne, men jag ville ju bara att hon skulle känna att det fanns en "back-up".
Att barnens temperament är lite av en spegelbild av föräldrarnas är de väl medvetna om.
- Du är öppen och framåt, precis som Oskar. Jag är mer som Klara, men jag var nog inte så blyg som hon när jag var liten, säger Maria.
- Jag tyckte nog du var blyg när vi träffades, skrattar David.