Elsa Lorentzi och Inez Sigvardsson knäckte den alfabetiska koden när de var fem och fyra år. De går båda på Pilgrimsskolan i Aspudden i södra Stockholm.
Vi träffas i skolans bibliotek, på bordet ligger träbokstäver i olika färger som flickorna genast börjar känna på och sätta ihop till ord.
H-Ä-S-T, sätter Inez ihop och säger att när hon gick på sexårsverksamheten så trodde hon att häst stavades med E.
Det kan man förstå, säger Elsa.
- För E och Ä låter ganska lika.
Elsa tycker att bokstaven X är svår.
- Jag förstod inte att det skulle vara ett K och ett S, det lärde jag mig när jag skulle skriva namnet Max, säger hon.
Inez berättar att hon lärde sig läsa när hon gick på förskolan.
- Jag lärde mig själv. Jag försökte ljuda bokstävernas ord. Man kan ju förstå att B ska låta "b-b-b". Om ordet började på G så brukade jag titta på de andra bokstäverna som stod efter, då kom jag oftast på hur det skulle vara, säger hon.
Men skillnaden på G och J är svår, tycker hon. De kan ju låta på samma sätt.
Elsa lärde sig bokstaven E först, eftersom det är första bokstaven i hennes namn. Sedan lärde hon sig namnen på de andra familjemedlemmarna. Systern Agnes namn var svårt, för det ser ju egentligen mycket hårdare ut: AG-NES, säger Elsa.
På frågan om de har fått mycket hjälp hemifrån svarar båda "lite". De har lärt sig mest själva. Att skriva med stora och små bokstäver och bilda hela meningar lärde de sig sedan i skolan. Båda skriver med punkt, men använder inte några andra skiljetecken än. Inez kan redan lite skrivstil.
- Jag började läsa stora bokstäver i lätta bäbisböcker och när jag kunde lite mer så började jag läsa på skyltar i stan, frisör och bibliotek till exempel. Bokstäverna kan bli så många roliga ord, säger Inez.
- Man blir så glad när man har lärt sig, säger Elsa. Jag hänger bättre med när vi sitter i klassen och skriver.
Elsa säger att det finns så många skyltar som hon vill läsa på, att det är spännande att se vad som står.
- När vi åker till skogen med skolan då brukar vi åka förbi en parkering där det finns en röd skylt. Den försöker jag läsa på, men jag hinner aldrig färdigt för vi står ganska kort stund där på busshållplatsen. Jag har fortfarande inte hunnit läsa hela.
Men det finns också skyltar som luras, säger Elsa. Som McDonald's-m:et. En gång såg hon en reklamskylt för hamburgerkedjan på en öde liten gräsplätt, men det var ju inget McDonald's där!
- Det tycker jag var konstigt.
Alla Martin Widmarks böcker om LasseMajas detektivbyrå tillhör både Elsas och Inez favoriter. Men Elsa säger att hon tycker bättre om att skriva än att läsa, för hon blir lite snurrig i huvudet när hon ska läsa.
- Därför har jag ett litet bokmärke, så att jag kan stanna. Då vet jag var jag ska börja sen.
För Inez, som tränar mycket på sin sirliga skrivstil numera, har skrivandet satt i gång svindlande tankar.
- Alla människor har en egen stil när de skriver. Det finns flera som heter som jag, men ingen är precis som jag.