Paolo Roberto, en av Sveriges mest kända boxare, har analysen klar: Kombinationen aggressivitet och lättkränkthet är livsfarlig, särskilt för unga män.

- I dag är många tvingade att själva hitta sin manliga identitet. Vuxensamhället skiter i dessa vilsna killar och överlämnar åt dem att leta själva.

En del klarar inte att tygla sin aggressivitet. De använder händer och knivar för att få respekt - de är otroligt lättkränkta.

Paolo Roberto var en av dem. I grundskolan hamnade han ofta i slagsmål och i tonåren blev han "Kungen av Kungsan".

Aggressiviteten liknar han vid ett lättantändligt bränsle. I en del tonårskillars testosteronstinna kroppar behöver bränslet ytterst lite för att flamma upp.

- Det kunde räcka med ett förfluget ord eller en blick för att jag skulle gå i gång. "Vad vill den jäveln mig, varför stirrar han?"

De som har dåliga betyg eller saknar jobb har inte så mycket att förlora, säger han. Då blir "respekt" något viktigt att hänga upp självbilden på. Den som inte visar denna "respekt" ligger illa till.

- Kränkningen, verklig eller inbillad, upplever man så intensivt att det knappt går att förklara. Hjärnan kortsluts. Själv ville jag bara banka in "respekt" i den som kränkte.

- Det räckte att någon tittade för länge på mig. Vek han inte undan med blicken small det. Jag sparkade och slog honom.

Den som har det socialt stabilt omkring sig kan lättare bortse från vad andra tänker och tycker, anser Paolo Roberto.

Kunde han som tonåring någonsin betrakta sin aggressivitet? Nej, aldrig. När ilskan flammade upp förmådde han inte ta ett steg tillbaka. Han blev ett med ilskan.

Detta är den destruktiva sidan av aggressivitet. Men det finns en annan. Det har Paolo Roberto förstått ju äldre han har blivit.

- I dag kan jag se aggressivitet som en positiv kraft som driver mig framåt: "Kom igen Roberto, du klarar det! Inget kan stoppa dig." Ungefär så är det, att ta fram samma känsla som när jag spöade upp folk. Jag vill vara bäst - fast på ett annat sätt.

När Paolo Roberto talar om manlighet handlar det mycket om aggressivitet. Men alla unga män är väl inte vandrande alfahannar som tävlar om den främsta positionen i flocken? De flesta är ju rätt fredliga.

- Absolut. Men i puberteten strömmar testosteronet till. En del killar blir mer aggressiva än andra. Det kan bero på uppfostran, arv, kompisar, skolan & Och avsaknad av vuxna förebilder.

- Fast min pappa har alltid varit snäll, mamma också.

Paolo Roberto är uppvuxen i Upplands Väsby norr om Stockholm. Hans pappa Enzo kommer från en stad strax utanför Neapel i södra Italien, hans mamma Ellen har skotskt och svenskt påbrå.

Som liten tränade Paolo Roberto judo. En dag i första klass frågade en äldre elev vilket bälte han hade. "Vitt med ett streck", svarade han. "Själv har jag rött", kontrade den äldre skolkamraten. Men Paolo visste att det inte finns några röda bälten i judo. Och påpekade det lite retsamt.

- Då sparkade han till mig. Jag blev tvärarg och försökte ta nacksving på honom. Men missade greppet, och han föll. En tand slogs ut och han blödde häftigt.

Paolo blev rädd och sprang hem. Dagen därpå var han ändå hjälte i skolan, också i de äldre elevernas ögon. Han hade besegrat någon som var större. Så fortsatte det.

Han slogs mer än de flesta. Skolgården blev hans arena.

Varför hade han så lätt att ta till våld? Paolo säger att hans mamma och pappa gav honom kärlek och omsorg. Men när det borde ha funnits andra förebilder att se upp till - då svek vuxensamhället, säger han.

- I skolan såg ingen lärare vem jag var, och vad jag kunde. Utåt var jag den bråkige och lite strulige Paolo. Jag borde ha fått hjälp att kanalisera min aggressivitet på något vettigt, men &

En dag i sjuan blev han påhoppad av ett skinnhuvud som kallade honom "svartskalle". Paolo hade en ny freestyle på sig som han var mycket stolt över.

- Den där killen sabbade den. Min nya freestyle kostade en massa pengar som jag själv jobbat ihop! Det blev tvärstopp i skallen. Trots att han var äldre hoppade jag på honom - och jag vann.

Efter det märkte han att även äldre killar såg på honom med respekt. Den lille halvitalienaren var tuffare än de hade trott.

Paolo Roberto drogs till kriminella gäng. Han gjorde inbrott, han rånade och han fortsatte att slåss. Tre gånger blev han knivskuren. Han sökte sig till centrala Stockholm och blev "Kungen av Kungsan" bland gängen. Han vann respekt, och glänste genom att vara hårdast och tuffast.

Så fick han chansen att spela en av huvudrollerna i filmen "Stockholms­natt", med Staffan Hildebrand som regissör. För första gången fanns det en annan vuxen människa vid sidan av föräldrarna som litade på honom.

Men det var sedan ett par av hans vänner dödats i kriminella uppgörelser som han på allvar insåg att det inte kunde fortsätta så här.

- Aggressivitet parad med osäkerhet är en livsfarlig kombination. Särskilt i en subkultur där våld hyllas.

Han sökte efter en ny identitet. Började träna boxning och blev en framgångsrik proffsboxare. Han har boxningen att tacka för mycket.

- Mina tränare har lärt mig att använda aggressionerna med förstånd. Man kan inte gå upp i en ring och vara förbannad på sin motståndare, det funkar bara inte. Då åker man i golvet direkt.

I dag är hans son Enzo ett och ett halvt år. Paolo Roberto joggar och tränar kickboxning för att hålla sig i form. Han har det socialt stabilt, men aggressiviteten är lättväckt. Om någon tutar på honom i en bilkö får han lust att slå föraren på käften. Fast han besinnar sig.

- Det går inte bete sig som i tonåren, då blir det ett jävla liv. Jag har fru och barn att tänka på.

Även om Paolo Roberto har slutat att slå folk på käften, som han säger, ger han sig in i verbala duster. Han debatterar i "Sportspegeln" med olika motståndare, och holmgången med Bosse Ringholm om proffsboxningens vara eller inte vara väckte debatt.

- Jag går i gång när jag diskuterar något som ligger mig nära, och duckar inte. Det är som när jag boxades, ungefär. Framåt. Man måste ha "go" för att fälla en motståndare. I Sverige är folk ovana vid att man driver en ståndpunkt stenhårt. Det är mesigt och lagom - och inget för mig.

Paolo Roberto är troende katolik. Bikten blir en ventil som aggressioner, ilska och andra negativa känslor kan pysa ut genom.

Vad skulle få honom att ta till knytnävarna i dag? Han sitter tyst.

- Det enda jag kan tänka mig är om någon skulle göra min familj illa. Då skulle jag nog tappa besinningen.