"Hedra din fader och din moder för att det må gå dig väl och du länge må leva i ditt land", som budet lydde före den senaste översättningen. Men vad betyder egentligen Gamla testamentets fjärde Guds bud, så som vi en gång fick lära oss det?
Själva ordet "heder" ger ju i dessa dagar en något fadd eftersmak. "...och du må länge leva i ditt land", är ett skört budskap till dem som inte är födda i det land där de (tvingas) bo.
Heder och skam, två mycket omdiskuterade ord under senare år. Vad vi kanske inte är så medvetna om är att dessa ords betydelse i mångt och mycket var styrande även i det här landet under 1500-1800-talen, i det så kallade tidigmoderna samhället. Men faktum var att man kunde dömas till döden, om man hade talat illa om sina föräldrar eller gjort dem fysiskt illa.
I dag är det ofattbart - ändå sker det. Man kallar det "heder" fast det handlar om skam.
I Gamla testamentet står det skrivet att alla människor skall ära och vörda sina föräldrar. Begicks ett brott mot detta fjärde bud skulle den skyldige straffas enligt principen "öga för öga, tand för tand".
Det ansågs vara ett mycket allvarligt brott om någon behandlade sina föräldrar illa.
Praxis var att döma dem till döden, berättar Linda Bertilsson, historiska institutionen vid Uppsala universitet. I sin D-uppsats, "Du ska hedra din fader och moder", har hon tittat närmare på dessa "brottslingar" och vad som hände dem.
- Förr var det vanligt att åldrade föräldrar fick bo hos något av barnen. Barnen kanske tog över gården och brukade jorden mot att föräldrarna fick ta del av avkastningen. De fick äta och bo gratis - en dåtidens pensionsförsäkring, säger Linda Bertilsson.
Trots att föräldrarna blev äldre och inte längre bestämde över gården, stod de vuxna barnen ändå i en underlydande position och det var inte tillåtet för dem att tala illa till sina föräldrar. En påfrestande situation för de yngre och man kan undra hur de lyckades finna sig i denna underordning och lydnad.
- Det fanns en föreställning om att samhället var skapat av Gud och naturen. Därför trodde man att det fanns ett överordnat syfte - till det allmännas bästa - vilket gjorde att människorna underordnade sig.
Enligt den brittiske forskaren Paul Strohm kunde våld mot föräldrar jämställas med förräderi.
Det låter hårt, men att trotsa normen var detsamma som att sätta sig upp mot kungen, berättar Linda Bertilsson.
- Brott mot föräldrar var förbjudet enligt världslig och kristen lag och borde därför bestraffas med döden, ansåg man. Den sociala kontrollen var stark.
Om någon begick ett normbrott, eller avvek från gällande regler och religion, så kunde de också straffas genom utfrysning. Eller beläggas med skam och lyftas fram som avskräckande exempel.
Det låter alltför välbekant, med tanke på vad som händer allt fler flickor vars föräldrar är födda och uppvuxna med andra kulturvärderingar än dem som är gängse i nutidens svenska samhälle.
- Det fanns en allmän uppfattning om att ungdomsåren var en period då individen formades till antingen en god eller en ond människa. Om den onda kraften seg-rade skulle personen förbli ond för all framtid. Därför var det viktigt att barnen delade föräldrarnas värderingar.
Men om barnen blev bestraffade med döden, vem tog då ta hand om föräldrarna?
- Det var kluvet. Dels kände föräldrarna stor underlägsenhet gentemot kyrkan och den kristna lagen och ansåg därför att den som syndar måste få sin dom. Därför förde de sina barn till domstol, men bad samtidigt om nåd för dem.
Statens ambitioner var att skapa ett välordnat och fungerande samhälle genom social disciplinering. Målet var att få människorna att anpassa sig till det gällande normsystemet, vilket innefattade beteendemönster, åsikter och lojalitet, anser forskarna.
Men det fanns också en socialdisciplinering, vars ambition var att förändra tankesätt och kultur, moral och attityd. Om överheten kunde föra in vissa bestämda värderingar så kunde man på förhand stävja vissa beteenden, menar Linda Bertilsson.
Kanske hade budet inget med individen att göra, utan syftade till att skapa lag och ordning i samhället - för att bevara det hierarkiska systemet med klass- och könsindelning. I så fall får man säga att makthavarna har varit lyckosamma.
I dag sitter inte åldrade föräldrar i klorna på sina barn längre, utan på staten. Och staten har i sin tur utlokaliserat omvårdnad, vördnad och heder åt privata entreprenörer.
Och de vuxna barnen stressar mellan dagis, arbete och hemmet - på en arbetsmarknad som kräver allt mer. Smarta arbetsgivare ordnar legitimitet för att de anställda ska kunna ta mamma- och pappaledighet. Men vem värnar om alla dem som i dag måste vara föräldrar åt sina föräldrar, ta hand om sina sjuka barnbarn och samtidigt bereda sig på ett förlängt arbetsliv?
Vem ska orka ta hand om vem, är frågan? Kanske det fjärde budet borde formuleras ungefär så här:
"Hedra varandra för att det må gå samhället väl, så alla kan leva länge och sätta bo där de känner lugn och harmoni."