Lena var bara tretton och hade precis kommit in på en högstadieskola med musikalinriktning när hon utsattes för en gruppvåldtäkt utomhus. Hennes skolgång raserades. Hon blev deprimerad, gick ner i vikt och isolerade sig helt i perioder.
Under de senaste två åren har hon gått i flera olika former av terapi, hon har fått diagnosen posttraumatiskt stressyndrom, ptsd, och kan när som helst, utan någon egentlig förvarning drabbas av panikångest. Hon har fått torgskräck och spindelfobi och även om hon i perioder mår "acceptabelt" så lever hon med insikten om att det som hände henne kommer att finns kvar i henne resten av livet.
Då och då drabbas hon fortfarande av depressioner. Men det beror inte bara på övergreppet, utan också på de efterföljande kränkningarna, de som rättssamhället stod för.
Efter våldtäkten (ja, Lena var "jättejättejättefull") växte tomheten i henne, minnesbilderna kom och gick, ömsom bultade de mot skallbenet, ömsom stod de stilla, vita, blanka och innehållslösa.
En vecka efter våldtäkten var hon fortfarande osäker på vad som egentligen hade hänt, även om hon innerst inne visste. Hon berättade för två av sina vänner. En av dem tyckte att hon skulle gå till polisen omedelbart.
Dagarna gick, och veckorna. Hon ville berätta för sin mamma, men kunde inte. Hon var rädd för att göra mamman besviken och ledsen, rädd för att höra sig själv berätta om det hemska.
Men en dag orkade hon inte längre, och hon valde att gå till skolsköterskan. Då hade hon drygt tre veckor av knagglig närvaro och många aggressiva utbrott bakom sig. Skolsköterskan gav henne ett par dagar att själv berätta för mamman och polisen, kunde hon inte det skulle skolsköterskan hjälpa henne.
En av de dagarna hade hennes danslärare kallat till ett möte med Lena och hennes mamma.
Vad var det med henne? Hon var ju aldrig på lektionerna? Vart hade den där Lena som varit överlycklig över att komma in på skolan tagit vägen?
Hon minns inte hur hon krånglade sig ur snacket på skolan, men på något vis så hade mötet ändå givit henne ett slags öppning.
På kvällen, vid middagsbordet, hela familjen var där, berättade Lena. Rakt av, osentimentalt och till synes oberörd.
Tystnaden som föll när hon var färdig var kompakt. Så reste sig hennes storebror och slet åt sig en kökskniv. Han skulle ut, hitta våldtäktsmännen och döda dem. Då bröt Lena ihop på allvar, för första gången.
Sen kom polisförhöret - och det kom som en chock. Det hade gått fyra veckor sedan övergreppet och allt hon sa blev plötsligt ifrågasatt.
- Klart de måste ställa motfrågor, men polisen, hon trodde inte på mig, jag hörde det på henne.
Lena mindes för lite, hennes bilder var för få, luckorna och skammen för stor. Hon gav dem signalement och ett par namn. Men när hon lämnade polisstationen var klumpen i magen ännu större. Det kändes inte bra. Det kändes för djävligt.
- Jag vet inte vad man förväntar sig som medborgare när en trettonåring anmäler ett så grovt brott som våldtäkt. Men någon mer reaktion än "tack och hej vi får se vad det blir" Jag tror inte någon av oss mådde särskilt bra den kvällen, minns mamma Gunnel.
En tid efter polisanmälan kastades en flaska in genom ett av familjens fönster, och ytterligare några dagar senare när Lena gick till centrum för att köpa julklappar blev hon antastad av ett gäng killar som hon flyktigt kände igen.
"Ta tillbaka anmälan din jävla hora. Erkänn att du var med på det."
Panikkänslorna vällde upp. Nu var hon inte bara förnedrad, utan hotad också.
En månad senare ringde åklagaren till Gunnel och berättade att ärendet lags ner eftersom det inte fanns några bevis. Dessutom var två av de misstänkta under 15 år så det skulle i alla fall inte kunna bli något åtal.
Lena sjönk. Varför hade hon utsatt sig för att anmäla? Hon hade ju inte behövt genomlida det där vidriga polisförhöret och skammen över att inte ha blivit riktigt trodd. Hon hade blottat sig, men rättvisan vände henne ryggen. Precis så kände Lena.
Det tog lång tid och många möten innan hon orkade gå tillbaka till skolan. Familjen upplevde att de bemöttes nonchalant, men efter att Ann Hellströmer från Stödcentrum för unga brottsoffer kommit till skolan och försökt förklara för lärarna vad det inträffade faktiskt inneburit för Lena gick det bättre. Hon gick om åttan och ska gå om nian också. Och någon gång ska hon in på en skola med musikinriktning, men det får ta den tid det tar för här och nu är det fortfarande en dag, ibland en timme i taget som gäller.
Så, vad mer?
Mamma Gunnel suckar. De unga killar som våldfört sig på hennes dotter hade alla ett utseende som tydde på att de hade sitt ursprung i Mellanöstern. Förutom att hon hatar just dem för att de förstört hennes dotters liv har hennes grundläggande värderingar sakta med säkert antagit nya former. Hon, som var den som predikade människors lika värde, hon som propagerat mot rasism och diskriminering
- Det är otäckt hur jag har förändrats. Jag vill knappt tänka på det, men nu sitter jag här och har så svårt för just unga män från Mellanöstern
- Äldste sonen har blivit både misshandlad och rånad, Lena våldtagen - det är svårt att veta vad man ska göra med alla de känslor som kommer upp. I dag finns det platser i vår nära omgivning där mina barn och deras kompisar inte ens vågar sätta sin fot - och ändå är det inget vi i vuxenvärlden diskuterar.
Nej, ingenstans har Gunnel kunnat ta vägen med sina tankar. Att hennes barn får bära upp de samhällsproblem som stavas etnisk och socioekonomisk segregation är "orättvist" - den bördan borde vi alla dela och diskutera mer öppet, resonerar hon.
Både hon och Lena brukar fundera på hur det skulle ha varit om gärningsmännen fällts i domstol. De är övertygade om att det skulle har varit annorlunda.
- Man blir primitiv, vill se dem straffade. Nu bär vi med oss känslan av att de fortfarande skrattar åt oss och att de bara gick vidare och våldförde sig på nästa tjej. Det är en frustration som inte går att beskriva, säger Gunnel.
För Lena är det bara att kämpa vidare. Någonstans tror hon trots allt på ett liv bortom allt det som varit hemskt.