Carl Larsson-gården i Sundborn utanför Falun är en turistattraktion som är öppen från maj till september. Hit åker människor för att se de ljusa rummen med de vackra möblerna och textilierna, alla konstverken och de fantasifulla sniderierna. Gården är en del av vårt svenska kulturarv.
Vad alla inte vet är att gården samtidigt är ett fritidshus – för Carl och Karin Larssons efterkommande släktingar. I sängarna som guiderna visar upp kan ett av parets barnbarnsbarn just ha sovit, vid köksbordet kan en ättling sitta och knapra på en knäckebrödsmacka samtidigt som en grupp turister vandrar förbi i korridoren på andra sidan väggen.
– 1946 bestämde Carl och Karin Larssons släktförening att gården skulle övergå till föreningen, och att den skulle vara öppen för dem som ville komma och titta. Det var ett stort beslut man fattade. Barnen fick säga ifrån sig sitt arv, säger Ulf Frieberg, 79, son till Kersti, Carl och Karin Larssons näst yngsta barn.
Å andra sidan blev deras förfäders vackra hem bevarat precis som det var – och samtidigt fungerade det som ett riktigt hem och en gemensam punkt kring vilken släkten är knuten.
– När du har en sån här släktgemenskap blir du aldrig riktigt ensam. Det går alltid att åka till gården. Jag märker en stor skillnad mellan mig och mina vänner – släkten, med det gemensamma arvet och historien, betyder mycket mer för mig, säger Niclas Forsgren, 24 år och systerdotterson till Ulf.
På universitetet i Sundsvall, där han studerar, märker han att utomeuropeiska studenter har större förståelse för släktkänslan.
– Svenskar i min ålder förstår inte när jag försöker förklara hur det känns att ha kontakt med de tidigare generationerna, att släkten är en del av min personlighet, att de tidigare generationerna finns och lever genom mig på något vis. Men pratar jag med utländska studiekamrater, förstår de precis vad jag menar, säger Niclas.
Ulf håller med om att de starka släktbanden ger en trygghetskänsla. Det går alltid att lyfta luren och ringa en släkting. Han märker att de som varit mycket på gården, helst som barn har ett starkare band till varandra än övriga släktmedlemmar.
Flera av släktingarna har också arbetat som guider på gården, vilket stärker banden. Just den här dagen jobbar Niclas som guide, men den allra första visningen i huset gjorde Ulf när han var ung.
– Vi satt i köket, jag och mina kusiner, när någon ringde på. ”Du får gå!”, sa kusinerna. Så jag öppnade och visade runt. Sedan fick jag höra kommentarerna: Det var ingen bra visning, sa de. Efter det bestämde vi att bara de som utbildats får guida – och det kan vara både släktingar och andra, säger Ulf.
Det finns flera regler i Carl och Karin Larssons (just nu) 232 personer stora släktförening, exempelvis räknas bara de som fötts in i släkten och de som är ingifta.
– Den som skiljer sig åker ut, säger Margit Frieberg, själv gift med Ulf.
Samma öde drabbar den ingifta änka/änkeman som gifter om sig med någon annan. Inte heller får släkten ta med sig en enda sak ifrån gården. Släkten är spridd mellan Ystad och Kiruna, några bor även utomlands. I augusti varje år samlas föreningen på släktmöte, med traditionellt kräftfiske. Föreningen har en heltidsanställd intendent, men hon slipper lösa tvister mellan släktingar. För tvister uppstår, stora som små.
– Ja, det kan bli lite tjafs när de unga släktingarna som varit här inte diskat ordentligt efter sig. Men det är som i alla familjer, man får ta itu med saken, säger Ulf.
– Det är inte bara de unga som lämnar disk, det händer även med de äldre, protesterar Niclas.
Ska något ändras med huset, kan diskussionerna pågå i åratal. Ibland blir förslag nedröstade.
Det finns en speciell bokningsgrupp i föreningen, och bokningslistor för hela året. Men det krockar sällan, med undantag för julafton, då kan köbildning uppstå.
– Sover du här under perioden då vi har visningar, måste du gå upp nio på morgonen, annars kommer det folk och tittar på dig. Allra bäst sover man i Carl Larssons säng, säger Niclas.
Carl och Karin Larsson hade åtta barn, men ett dog tidigt. Barnen är väl dokumenterade, antingen de vattnar pelargoner eller sitter och skäms i skamvrån. Tack vare släktföreningens beslut har barnen kunnat fortsätta härja i husets alla rum, vindlande gångar och små krypin. Ibland har det fått konsekvenser.
– En släkting hittade skärvorna till en kruka nere vid ån, de hörde tydligt ihop med ett fat från Karin Larssons sovrum. Det blev en lång utredning och det tog några år – nästan 70 – innan vi erkände. Det var jag och mina kusiner som hade haft kuddkrig, säger Ulf.
Han plockar fram den trasiga krukan när vi når det rum där Karin Larsson och barnen sov. Sängarna är ordentligt bäddade med rödvitrutigt överkast. En trappa ner finns Karin Larssons gamla ateljé och systuga. Niclas pekar på en lucka högt uppe på väggen, som leder till ett vindsrum ovanför.
– Där har man legat och tjuvkikat på turisterna.
– Det gjorde jag med! Vi hade en detektivbyrå, säger Ulf.
Det går inte att ta miste på Ulfs, Margits och Niclas intresse för och stolthet över sina förfäder. De berättar anekdoter om Carl Larssons bråk med Strindberg, hans kärlek till frun Karin, visar upp fantastiska textilier, som barnvänliga dukar med invävda monster, och dörrarna som nästan undantagslöst klottrats ner – med en Carl Larsson-teckning föreställande någon familjemedlem.
Konstnärligheten gick inte i arv, med undantag för Niclas mormor.
– Vi har mest ingenjörer i släkten, säger Niclas.
– Jag tror att Carl Larssons pojkar hämmades av att bli jämförda med sin fars storhet, de blev lite tillbakadragna i yrkeslivet, säger Ulf.
Är ni oroliga över att släktföreningen ska försvagas i framtiden, att intresset ska minska?
– Jo, en liten oro finns över att det inte ska gå att ha kvar släktföreningen på samma sätt i framtiden, säger Margit.
Men Ulf tror att Karin och Carl Larssons släktförening kommer att bestå länge.