På bordet i tjänsterummet ligger en fotostatkopia av balladen "Sådan är kapitalismen" från mitten av 1960-talet. Balladen handlar om den fattiga unga flickan som tar tåget in till staden, säljer sin kropp och till slut kastar sig i Strömmen. För alla svenskar blev balladen känd genom trubaduren Fred Åkerströms tolkning.
Häkteschefen Lars-Åke Pettersson har under hela sitt vuxna liv gnolat refrängen: "Sådan är kapitalismen/otack är den armes lön. De´ e´ dom rikas paradis men/ingen hör en fattigs bön." Och varit övertygad om att det var Internationalen.
- Är det verkligen inte det? Ja herregud, man kan missta sig. Men i grunden förändrar det inget av min syn på de där orden. Det finns de som är fattiga, inte bara materiellt sett, och de som är rika. Det betyder självfallet inte att man hamnar i brott, prostitution och fängelse per automatik, långt därifrån.
Lars-Åke Pettersson har varit övertygad socialist sedan tonåren, även om han inte varit organiserad i något parti, viftat med röda fanor eller tuggat marxistiska teser. Han tror att också den mest förhärdade brottsling har något friskt inom sig, bara det får chansen att komma fram. Flum?
Kanske det, men få har som Lars-Åke Pettersson haft möjlighet att leva nära våldtäktsmän, knarklangare, rånare och mördare som gjort livet till ett helvete för andra. Eller manschettbrottslingar för den delen. Han har intalat sig att det måste gå att skilja på brottslingen och brottet. Och att det finns förklaringar.
Alltså: Ingen är född ond, ingen måste förbli ond.
I fyrtio år har han arbetat inom kriminalvården. Han hade kunnat vara en cyniker, men det finns inte ett uns av cynism i rösten.
- Nej, nej, säger han, sånt där leder ingen vart. Inte för en själv och allra minst för andra. Allt går att förändra även om det ibland verkar nattsvart. Hade jag inte haft den inställningen skulle jag ha slutat i den här branschen för länge sedan.
Lars-Åke Petterssons pappa var tågkonduktör och hans mamma var hemmafru varvat med ströjobb. Socialismen fick han med sig hemifrån. 1967 började han arbeta som vaktkonstapel på fängelset i Norrköping. Att det blev kriminalvård han skulle ägna sig åt var långt ifrån en slump. Han såg på brottslingarna ur ett klassperspektiv. Och han ville förstå. Mekanismer. Samband.
Fortfarande är det bland dessa människor han hör hemma, säger han, även om han genom åren har blivit många illusioner fattigare. Samhället har svikit - och sviker alltjämt - dem som står längst ner.
- Nittio procent av kvinnorna som passerar Kronobergshäktet är missbrukare, för männen är siffran sextiofem procent. Av de unga männen är sjuttio procent första eller andra generationens invandrare. Få av dem har haft en privilegierad uppväxt.
Lars-Åke Pettersson har svårt att uppfatta att något politiskt parti för dessa människors talan. Det fagra tal man ibland kan höra ekar mest tomt i hans öron.
- Med det vill jag inte säga att jag är bättre än någon annan. Jag har ju inte engagerat mig partipolitiskt.
Misströstar han aldrig när han möter flickor i häktet som säljer kärlek på "esplanaden"?
Lars-Åke Pettersson fingrar på fotostatkopian av Per-Anders Boquists text. Bredvid raderna "nu går hon på esplanaden, tio spänn för kärleks-lek" har han skrivit ett "men" med stora bokstäver.
- Det är ett "men" som ska tolkas så att allt inte behöver gå åt helvete bara för att oddsen är dåliga. Det händer att jag får vykort från tidigare intagna som i dag lever Svensson-liv. Eller som nyligen när jag fick ett brev från en tjej som gått från missbruk till drogfrihet. För henne var det världens största bedrift.
I texten står att "otack är den armes lön". Lars-Åke Pettersson har själv mött otack och motstånd från överordnade genom åren. När han arbetade på justitiedepartementet sade en chef åt honom att hålla käften för att han sade sitt hjärtas mening om en utredning. Hon ville "inte höra ett enda ord till från Pop-Jesus".
Han har kallats "fångkramare" och "flummare" för att han velat skapa en hyfsat mänsklig regim på Kronobergshäktet. 2004 riskerade han till och med åtal för att han motsatte sig att häktet var överbelagt med för många intagna. I våras kom ny kritik från personal och intagna mot förhållandena på Kronobergshäktet. JO inspekterade och menade att häktet trots besparingar och nedskärningar hanterar situationen på ett tillfredställande sätt.
Lars-Åke Pettersson har stått pall när det har stormat.
- Jag är kanske en obstinat jävel och förväntar mig inte tack eller uppskattning utan gör det jag måste göra. Sen är det en sak att det inte faller alla i smaken.
Det "men" som Lars-Åke Pettersson skrivit i marginalen på fotostatkopian handlar om mer än en ballad. Det rör hans eget liv. Trots att han ofta ler bakom det ljusa skägget anar man en skugga. Han gör en paus. Så säger han att han är sjuk i cancer. Beskedet om prostatacancern fick han av läkaren den sjuttonde november 2004. Livet föll inte isär, men det tog en ny och grå vändning.
Han har genomgått strålbehandling och äter bromsmediciner. Men cancern har inte lämnat kroppen och han befarar att den kommer att dyka upp på andra ställen. Den optimism och glädje som funnits i Lars-Åke Petterssons livssyn är inte längre självklar. I svarta stunder upplever han att döden tickar allt hastigare i kroppen, och att allt är skit.
Han säger att han har blivit tråkig, att sjukdomen berövat honom ljus och lust när det gäller arbetet och kärleken. Även om det fortfarande finns tillfällen av glädje när han är tillsammans med barnbarnen och arbetar i skogen vid stugan i Dalarna. Också skönlitteraturen är en oas han kan vila i.
- "Sjukdomen har tagit ifrån mig så mycket, men den ska ta-mig-fan inte ta ifrån mig mitt arbete också", brukar jag tänka. Men jag har börjat tvivla på det också.
Kontraktet som häkteschef löper ut 2008. Då är Lars-Åke Pettersson 63 år. Ska han fortsätta att vara chef för 330 anställda och 321 celler? Kan han mobilisera den kraft som krävs? Leva upp till sin socialistiska grundsyn? Sådana frågor funderar han över när han ensam på söndagarna tar långa promenader i Stockholm. Längsmed Strömmen där balladens unga flicka försvann i vattnet.
Promenaderna har blivit andningshål och ett slags terapeutiska samtal som han för med sig själv. På djupet har han börjat förstå hur tunn hinnan är mellan att vara sjuk och frisk, säger han. Och mellan att vara innanför och utanför, mellan att vara fattig och rik.
- Förbannat mycket är rena tillfälligheter. Jag minns en sjuttonåring som i fyllan stuckit ner sin skolkamrat. När han insåg vad han hade gjort blev han förtvivlad, och det var så att jag kunde ta på hans ångest. Visst, han hade begått en avskyvärd handling. Men var pojken avskyvärd?
Har texten i "Sådan är kapitalismen" förändrats genom åren. Nej, svarar han, den är lika sann nu som när han var ung och mera upprorisk.
Hur ofta spelar Lars-Åke Pettersson skivan i dag?
Aldrig, säger han. Jag har varken ägt eller köpt den eller någon annan skiva i hela mitt liv. Men texten och melodin sitter fast i skallen. Fast nu ska jag verkligen köpa "Sådan är kapitalismen". Om den går att hitta i dag.