Christina Ödman Johansson fick reumatism redan som barn. Hennes sjukdom var ganska aggressiv och följde med henne in i vuxenlivet. Hon fick leva med värk, smärta, rörelseinskränkning och stor trötthet. Flera leder förstördes av sjukdomen och fick ersättas av proteser.
Men för tolv år sedan skedde en stor förändring, när Christina fick börja med de nya, så kallade biologiska läkemedlen.
– Helt plötsligt orkade jag göra saker. När jag tittade i almanackan upptäckte jag att jag hade bokat in många aktiviteter, säger Christina, i dag 51 år.
Christina var 12 år när hon fick diagnosen barnreumatism. Då hade hon haft en del diffusa symtom, bland annat småvärk i fingerlederna, ett tag. Reumatisk sjukdom fanns på både moderns och faderns sida.
Till att börja med tyckte Christina att diagnosen var en lättnad. Hon fick en förklaring till att hon inte orkat med mycket som hennes jämnåriga gjorde, på skolgympan till exempel.
– Men sen blev det tufft, säger Christina. Bilden som man fick av reumatism på den tiden var väldigt negativ, ”jaså, du har den där sjukdomen där händerna blir helt förvärkta”. Och jag behandlades med mycket kortison, som gjorde att ansiktet blev helt svullet. Det var jobbigt under högstadietiden.
Som vuxen har Christina diagnosen RA, reumatoid artrit. De nya medicinerna har bromsat upp sjukdomen ordentligt, om än inte hundraprocentigt, säger hon. Och skador från tidigare års aggressiva sjukdomsaktivitet finns kvar.
– Jag har lite trassel med finmotoriken, nedsatt styrka i händer och axlar, och jag har svårt att böja mig ner och ta upp något som jag har tappat. Det kan ta tid för mig att klä mig. Ibland känns det som om jag gjort ett dagsverke redan innan jag tagit mig till jobbet. Men när jag väl är där är det alltid kul.
Det är viktigt att man som Christina har en förstående arbetsgivare när man lever med kronisk sjukdom, säger hon. Christina är högstadielärare och jobbet betyder mycket för henne.
– I klassrummet är jag som vilken lärare som helst. Men jag tror att sjukdomen har gett mig en extra stor förståelse för hur det är att faktiskt inte kunna göra vissa saker, trots att man vill, och att det är ett plus i kontakten med eleverna. Det syns inte alltid utifrån vilka svårigheter man har.