Två gånger i veckan besöker de barncanceravdelningen. Barnen brukar skämta om att Johnny är ihop med Gudrun från lekterapin.
– Nu kommer din tjej, retas Eva när Gudrun råkar passera i korridoren och barnen stämmer in i kören.
Kiss- och bajshumor går hem hos de flesta barn. Därför har Eva med sig en svart påse med en naturtrogen plastkorv som hon plockar fram när vi går in hos Ludvig Sjöholm, 8 år. Hans droppställning har börjat larma och han ringer på syster som ska komma och byta ut droppet.
– Är syster snygg? retas trollkarlen Johnny, men det visar sig att syster är en gubbe i trettioårsåldern.
Medan han byter droppet masserar clownerna hans flint och blåser såpbubblor på honom. En stor del av clownernas jobb går ut på att retas med personalen för att förminska den en smula, göra sköterskor och läkare lite mindre skrämmande när de kommer med sina vassa nålar och äckliga mediciner.
– Ska det vara sockerdricka eller julmust i droppet, undrar Eva medan hon i smyg laddar en spruta med vatten från handfatet. När syster Karin kommer in får hon en kalldusch från sprutan.
– Usch, är det de där hemska clownerna som är här! ropar hon och springer hukande in i rummet för att reglera Ludvigs droppställning.
– Ja, de har en påse med bajs i fickan, säger Ludvig, drar med sig droppställningen till handfatet och fyller upp en spruta med vatten.
Sedan är kriget i full gång. Syster Karin lindar in clownerna i toapapper innan hon lyckas fly ut i korridoren.
När kriget är över och clownerna dragit vidare till nästa rum, förklarar Ludvigs pappa Johan Sjöholm hur värdefulla clownerna är.
– Särskilt när vi ligger inne i flera dagar är sådana här avbrott livsviktiga. Skrattet laddar upp en med positiv energi som varar i flera dagar.
De brukar titta på barnprogram och filmer och läsa böcker. Men att skratta tillsammans med personalen och clownerna, åt saker som händer här och nu, tillför något mer.
– Det är jättekul när clownerna kommer, säger Ludvig Sjöholm, särskilt när vi har vattenkrig. Man kan ju bli kompisar med varandra när man gör roliga saker.
Han lyser av lycka när vi lämnar honom för att leta reda på clownerna igen.
– Ibland kan det vara lika viktigt för föräldrarna att få se sitt barn skratta, som för barnet att se föräldrarna skratta, säger Eva Riepe.
En gång kom clownerna in i ett rum där en pojke försökte bita sin pappa i armen. Pojken var arg och frustrerad och rädd. Snabbt som ögat såg de till att blåsa upp ett ballongsvärd som pojken kunde kittla pappa med.
– Vi vände på perspektivet och gjorde något kul av konflikten som egentligen var helt naturlig. Pojken behövde göra något för att kanalisera sin ilska, säger Eva Riepe.
En annan gång kom de in till ett barn som låg i en hjärt-lungmaskin. Barnet var svårt plågat och rädslan lyste i ögonen. Även den gången kom ballongsvärdet till användning eftersom det nästan inte väger något och kan användas av barn som är muskelsvaga.
Barnet kittlade mamma och pappa med svärdet och när clownerna gick därifrån var rädslan bortblåst.
– På något sätt blev alla så lyckliga av att det här barnet hade lyft svärdet och gjort något ingen trodde det skulle orka.
Skrattet gör att barnen för en stund får komma upp till ytan och hämta luft, menar Eva Riepe.
– Allt vi gör är på barnens villkor. De får skratta åt oss eller åt andra vuxna som blir förminskade eller förnedrade, inte tvärtom. Andra komiker eller clowner på cirkus kan ha ett bredare uttryck.
Även riktigt små barn får besök av clownerna. Claudia Melén, 21 månader, kommer inrullande i sin säng direkt från uppvaket.
– Bubblor, utbrister hon när hon får syn på såpbubblorna som clownerna blåser. Hon är lite groggy efter att ha varit sövd. Men bubblorna får henne att piggna till och det slutar med att hon dansar på golvet till tonerna från en speldosa som clownerna dragit i gång.
– Bubblorna är hennes favorit, de får henne att tänka på annat, till exempel när de ska sätta en nål, säger hennes pappa Daniel Melén.
Avdelningen har blivit lite av Claudias andra hem. Det är nästan svårt att få med henne hem eftersom hon inte får träffa lika mycket barn hemma på grund av infektionsrisken.
För de riktigt små barnen måste världen vara helt igenom snäll. Liam Änglahjärta, 3 månader, tycker det är kul bara när en såpbubbla landar på hans näsa. Först sprattlar han lite förskräckt, men när han förstår att det inte är farligt ler han stort och kravlar förtjust med armar och ben.
Nästa besök är hos en kille i busåldern, Eddie Havaas, 5 år. Han bor i Älta och har varit här i olika omgångar sedan april då familjen fick veta att han har akut lymfatisk leukemi.
Han känner clownerna väl och de har haft vattenkrig många gånger. Den här gången låter de honom trolla bort näsdukar, något hans pappa misslyckas med när han också får försöka.
– Det är bara jag som kan trolla bort dem. Jag är mästare på det här, säger Eddie förtjust och biter sig i fingret för att det är så spännande.
– Jag kan trolla bort alla dina näsdukar på en enda gång, säger han till trollkarlen som, innan han går, tar fram rondskålen med godis.
– Lova nu att du tar den här jätteäckliga medicinen, varje dag, efter tandborstningen!
– Jag kanske kan lägga medicinen under kudden så det blir mer, säger Eddie.
När de gått säger Eddies pappa, Niklas Havaas, att det räcker med ett kort besök av clownerna för att Eddie ska lysa upp för flera dagar.
– Man ser direkt i ögonen på honom att han går i gång. Vi behöver den här omväxlingen för att bryta tristessen av att behöva vara här.
Är det någon gång kul att vara på sjukhuset?
– Näää aldrig! svarar Eddie och låser armarna framför bröstet.
Nästa barn som får besök är Josefin Karlsson, 11 år. Hon är inne på Facebook och KP-webben när clownerna kommer.
Varför är det så skönt att skratta?
– Man blir glad, jag vet inte varför. Men det känns bra i kroppen. Det är som en liten injektion med glädje, säger Josefin.
Känner man sig friskare?
– Ja man glömmer att man faktiskt är sjuk för en stund.
Det tar på krafterna att skratta. Efter en förmiddag på avdelningen är både vi och clownerna trötta, på gränsen till utmattade.
– När man är så här trött är man inte rolig längre. Om man inte lyckas göra en rolig grej av att man är trött, säger Johnny Andersson och lommar i väg i den sterila sjukhuskorridoren med sikte på lunchmatsalen.