Män som fåfängt trippade runt i peruker, laxrosa knäbyxor och skor med röd klack och silverspännen. Som teatraliskt föll i gråt i tid och otid. Är det en sann bild av männen under 1700-talet? Eller en nidbild?
För historikern Christopher O’Regan är svaret givet. Han har skrivit fyra böcker om just detta århundrade och har under många år lett stadsvandringar i Gamla stan i Stockholm.
– Män hade det faktiskt bättre i flera avseenden för tvåhundrafemtio år sedan än vad de har i dag. Då var männens känsloregister större och de kunde dela sorg och glädje med manliga vänner på djupet. Män och kvinnor stod också betydligt närmare varandra än vi gör nu för tiden,
Christopher O’Regan, med stor kunskap om 1700-talets Stockholm, sticker verkligen ut hakan när han lyfter fram en tid som länge haft ett löjets skimmer över sig.
– Jag vill inte romantisera, idyllisera eller idealisera – men männen i det sena 1700-talet kunde visa sina känslor både öppet och offentligt. Det var en naturlig del i den tidens mansroll.
När män i dag ska gå på finare middagar sätter de på sig frack, smoking eller mörk kostym. ”Trista uniformer”, konstaterar Christopher O’Regan vidare och tillägger att på dagens fester är det bara kvinnorna som tillåts visa fram en palett av färger i klänningar och dräkter.
– En 1700-talsman kunde vara klädd i laxrosa, citrongult, buteljgrönt och koboltblått. Det var blommiga rockar, krusiga skjortor och silkesstrumpor. Och skorna lyste med sina röda klackar.
Men du talar om ett mode och ett ideal som gällde inom överklassen?
– Det var mer uttalat där. Men biträdet i handelsboden i Gamla stan var gärna klädd i sidenväst om han hade råd, och pigan som gick för att hämta vatten bar en silkeshätta på huvudet och ville bli kysst på handen.
Redan som barn var Christopher O’Regan lockad av 1700-talet, främst då av kläderna. I dag riktas intresset mer mot hur människor levde på den tiden och vilka idealen var då – och hur de kan jämföras med vilka roller män och kvinnor har i dagens samhälle.
– Utvecklingen har inte alltid varit till det bättre. I det sena 1700-talet var det tillåtet för män att uttrycka ett brett spektrum av känslor, inte bara att gråta när favoritlaget förlorar en match eller visa aggressivitet efter alltför många öl.
Christopher O’Regan nämner att 1700-talsmännens kramar inte behövde avslutas med ett par kraftiga klappar på ryggen för att markera att ”jag är inte bög”. Och familjefäder kunde inleda sina brev till någon kär manlig vän med ”Söta du”.
– När två statssekreterare möttes i ett galleri på Stockholms slott ropade den ene på långt håll: ”Jag älskar dig!”. Svaret kom snabbt: ”Jag älskar dig också!” Det här är ett uttryck för den känslobaserade vänskap som var vanlig på 1700-talet.
Enligt Christopher O’Regan är många av dagens män bara halva människor; de har förlorat kontakten med sina känslor där gråten ju är den kanske främsta symbolen för förmågan att känna empati och medmänsklighet.
– Män som i dag är hövliga, artiga, förekommande, känsliga och förfinade – ideal som präglade 1700-talet – betraktas ofta som fjollor eller till och med som bögar.
Christopher O’Regan klär sig ofta elegant och har ett förfinat sätt. Det kan reta en del. För en tid sedan var han på en pub klädd i vita linnebyxor och en proper blazer, håret låg prydligt tillbakakammat. När han gick fram till bardisken för att artigt beställa en öl ropade en gäst: ”Du, dra ihop stjärten.”
– Att uppträda belevat och visa sina känslor förknippas numera ofta med homosexualitet. För 1700-talsmannen var det naturligt att pussa andra män på kinden och kramas utan sexuella undertoner.
Christopher O’Regan återkommer till att det inte är helt lätt att vara man i dag. Kvinnor menar att idealmannen ska vara snäll, snygg, ömsint och lyssnade. Men ute på stan är det ofta biffiga muskelberg som får uppskattande blickar.
– Vi ska ha stora muskler och vara tuffa – men också vara hejare på att sköta barn. I ena handen ska vi ha en nappflaska och i den andra en pistol. Att orientera sig i den världen är inte lätt.
Redan under 1700-talets sista år började mansidelat ändras. En bit in på nästa sekel hade silkesstrumporna ersatts av ”stövelåldern”.
– Nu skulle en man vara tuff och hård. En riktig man struntade i om han blåste cigarrettrök i ansiktet på den han talade med. Han fick inte visa känslor, absolut inte gråta.
– Det här idealet har levt kvar in i vår tid. Ännu är det bara på idrottsarenan spelare och publik får brista i gråt efter en förlorad match.
Christopher O’Regan önskar att män skulle våga visa sina känslor mer öppet. Kanske som den 1700-talsman som i ett brev till en manlig vän skrev: ”Min käraste vän, jag erfar oro i hjärtat inför framtiden.”
I morgon: Pojkar som vill vara prinsessor.