Jag har blivit utsatt för både misshandel och sexuella övergrepp av en dåvarande flickvän. Jag har försökt föra fram detta i insändare, tidningar, diskussionsforum på internet med mera. Hela tiden möts jag av misstro, nedsättande kommentarer eller idéer om att jag skulle förakta misshandlade kvinnor.
Efter att ha läst reportaget om Daniel kände jag att det kanske äntligen är dags för att vi män som blivit misshandlade också ska kunna få ordentlig hjälp och framför allt förståelse från allmänheten. Det skulle inte vara en dag för tidigt.
Tomas

Jag blev slagen i mitt äktenskap - men slog aldrig tillbaka. Ändå förlorade jag min dotter efter min före detta hustrus lögner om att jag varit våldsam. På socialkontoret var det ingen som lyssnade på mig, ingen tog min berättelse om att jag var den som blivit slagen på allvar. Kvinnor verkar ha ett "green-card" hos myndigheterna, de blir alltid trodda och har alltid rätt.
Signaturen F

Jag fastnade för några meningar i artikeln om Daniel: "Om man inte reser sig och går redan efter de första slagen är man fast. När man ständigt utsätts för kränkningar blir längtan efter upprättelse från den som kränker starkare med tiden."

Frågan är om inte detta är något absolut grundläggande. I åtskilliga biografier beskriver författare hur han eller hon kämpade för att få bekräftelse från förälder/rar men bara fick kränkningar. Jag har haft åtskilliga patienter som stannat kvar i en omöjlig arbetssituation för att de hoppas att någon gång få bekräftelse från chefen. Är det de som inte fått bekräftelse som barn som lättare "åker dit" i en misshandelsrelation? Eller är det så att behovet av bekräftelse hela tiden förnyas, att vi ständigt måste få påfyllnad av bekräftelse, och att därför alla riskerar att "åka dit?"
Ingrid

Jag var utsatt för psykiskt våld av min före detta sambo under en längre period. När vi separerade blev hon under den följande vårdnadstvisten också fysiskt våldsam. När jag ringde till Mansjouren för att få lite stöd och hitta ett sätt att bearbeta det hela var deras första fråga om jag slagit tillbaka.

Hos socialen, familjerådgivningen och familjerätten är det alltid mannen som är våldsam. Jag kände mig varken sedd eller lyssnad till. Den allmänna politiska och sociala stämningen som enbart pekar ut män som våldsbenägna är övermäktig. Under åren har jag träffat flera andra män i liknande situationer - alla har upplevt samma tigande. Efter DN:s artiklar kanske det kan brytas.
Stefan

Mitt ex slog mig vid tre tillfällen. Sista gången lovade jag mig själv att lämna henne om hon brukade våld igen. Hon slutade att slå mig, men började i stället att kränka mig psykiskt. Vårt förhållande var hela tiden stormigt och fyllt med svartsjuka från min flickvän. När vi fått vårt första barn ville hon flytta till sin barndomsstad och jag följde med. Men det blev bara värre. När jag var helt nere av den psykiska misshandeln orkade jag inte längre. Vi separerade.
Vi hade fått ytterligare ett barn och hon gjorde allt för att sabotera mitt umgänge med dem. Jag kände en enorm besvikelse över alla anklagelser och över avsaknaden av stöd som borde finnas för män i min situation. Min före detta flickvän fick stöd av Rikskvinnocentrum, vilket jag i och för sig tycker är bra. Men jag hade hoppats att det funnits samma hjälp för män. Då hade jag kommit mycket längre i bearbetningen av mina trauman.
Lars

När min lilla dotter var mellan ett och två år blev jag utan anledning flera gånger attackerad av min vackra fru med paraply, skor, tårgasspray och knytnävar. Vid ett tillfälle hade jag min dotter i famnen.

Min fru vägde strax under femtio kilo och jag är dubbelt så stor. Jag slog aldrig tillbaka, men min fru anmälde mig flera gånger för misshandel. Jag blev till och med åtalad, men frikändes. Efter rättegången ansökte jag om skilsmässa och gjorde samtidigt en anmälan till Socialförvaltningen om att det förekom våld i en familj med ett mycket litet barn. Min fru kom inte till mötet och ärendet lades ned. Sedan dess har vi varit inblandade i en vårdnadstvist där nästan alla tror på hennes berättelse.
Johan

Min man blev slagen, sparkad, örfilad och sönderpsykad av sin före detta sambo. De har två barn tillsammans. Han säger att han precis förstår kränkningarna och ångesten hos misshandlade kvinnor - han har känt likadant. När han till slut lämnade henne sade hon åt honom att gå ut i skogen och hänga sig så att hon kunde skaffa en ny far till barnen.
Maria

Under första hälften av 1900-talet och kanske senare fanns det ett par veckotidningar som tog upp detta problem. Ett par av dem hette "Agust och Lotta" och "Kronblom". De handlade om så kallade toffelhjältar, som ständigt gick omkring med någon eller några bulor i huvudet, sedan hustrun slagit dem med sin brödkavel.
Men numera bakas det inte så mycket bröd i hemmen, så brödkaveln kanske har försvunnit som slagvapen. Och då får kvinnorna i stället använda hårda ord, som kan göra minst lika ont.
Axel Th. 86 år och utan bulor

Som framgår av Insidans artiklar om våld i hemmet handlar det inte om män eller kvinnor, det handlar om individer som saknar gränser och empati, är osäkra och saknar självkontroll. Och som låter detta gå ut över sin partner. Detta är säkerligen lika vanligt bland kvinnor som bland män. En stor skillnad är naturligtvis att männen oftast är fysiskt starkare än kvinnan och därför normalt inte behöver frukta för allvarliga fysiska skador eller sitt liv. Det får man aldrig glömma.

En annan stor skillnad, och stort problem, som också berörs är att utsatta män har väldigt svårt att få gehör för den här typen av bekymmer hos många av dem som arbetar med familjerelaterade problem. I stället för att få känna aningen av upprättelse, alltså ett erkännande av att vara felaktigt behandlad, blir man återigen kränkt.
Ingmar

Jag känner ett - tack och lov före detta - par där båda ibland slogs, vilket alla i vår bekantskapskrets var medvetna om. Mina manliga vänner sa dock ingenting förrän han började slå tillbaka. Då var han ett svin. Men inte hon. Trots att det alltid var hon som började. Han hade blivit slagen av en flickvän tidigare. Hon har aldrig annars slagit någon.

Jag minns hur jag och mina tjejkompisar på mellanstadiet kunde reta och nypa de äldre killarna. De fick ju inte slå tillbaka för att vi var tjejer. Att vi kanske inte borde slå på dem reflekterade jag aldrig över. I jämställdhetens namn är det fel att särbehandla mäns våld mot kvinnor. Krafttag borde tas mot all misshandel i hemmet, inte bara det från män mot kvinnor. Kränkningar, varken fysiska eller psykiska, från en man eller från en kvinna, ska aldrig accepteras.
Sara