Som barn fick Daniel Breece lära sig att den som är sjuk sviktar i tron och har blivit besatt av demoner. Han fick också höra att det är syndigt att lyssna på icke-kristen musik. Och att umgås med det motsatta könet, i hans fall flickor i samma ålder, var inte heller populärt.

–Leksaken ”My little pony” sågs som en symbol för new age och för djävulen. Och jag kände mig tvungen att bränna mina skivor med värdslig musik, berättar Daniel.

I sex år präglades Daniels liv av Hosiannaförsamlingen, en kristen sekt med säte i Göteborgstrakten. Tillsammans med sin mamma, styvpappa och tre syskon växte han upp i en miljö där framgång, rikedom och en god hälsa berodde på om man var tillräckligt stark i sin tro.

Och tvärtom: Den som förlorat sitt arbete, inte hade så mycket pengar och var fysiskt eller psykiskt svag brast i den kristna övertygelsen. Kanske var han eller hon besatt av djävulen eller av demoner.

– Många här i Sverige är snabba med att uttala sig kritiskt om sekter som scientologerna och liknande. De fördömer också fundamentalistiska muslimska grupper. Men när det handlar om kristna sekter som verkar i Sverige är det förvånansvärt tyst, menar Daniel.

Han tycker att kristna församlingar och sekter kan bedriva sin verksamhet ganska obemärkt här i landet. Granskar man något är det oftast mer spektakulära och avvikande samfund och fenomen, säger Daniel. Undantaget är händelserna i januari 2004 i den lokala pingstförsamlingen Knutby då hust­run till en pastor mördades under uppmärksammade former.

Daniel Breece är journalist och därför föll det sig naturligt att göra en radiodokumentär när han ville berätta mer om hur det var att växa upp i en sekt. Under arbetet med den träffade han bland annat flera tidigare medlemmar i församlingen, som han var en del av från sex års ålder till dess att han var tolv.

Programmet, som sänds i ”Barnaministeriet dokumentär” i Sveriges Radio nu på lördag, är också ett sätt för Daniel att minnas bakåt. Han försöker förstå vad han och hans familj upplevde när de var med i Hosiannaförsamlingen.

– Genom att berätta om mina upplevelser och mitt eget förflutna vill jag glänta på dörren till en frireligiös värld som många inte känner till. Kristna rörelselser och sekter granskas väldigt sällan här i Sverige.

Hosiannaförsamlingen hade som mest ett 100-tal medlemmar, både vuxna och barn. Daniel påverkades mycket av den strikta och stränga kristna tro som präglade sekten.

– Jag kände mig ofta rädd och otrygg. Fixe­ringen vid demoner och djävulen skrämde mig. Mycket i den vanliga världen utanför sekten ansågs som syndigt och det gjorde att jag inte visste hur jag skulle bete mig i situationer som andra barn upplevde som helt naturliga.

Daniels mamma kom i kontakt med församlingen sedan hon återvänt till Sverige från USA efter en skilsmässa. Själv hade Daniel som ett litet barn inget val, han fick anpassa sig till de regler och de värderingar som gällde i den.

– I alla sekter är barnen mest utsatta, tror jag. De är helt utelämnade till den världsbild som vuxna indoktrinerar dem med. Jag hade som sexåring inget att jämföra med. Sektens och sekt­ledarens ord var sanningen och det som gällde.

Under tre år – mellan trean och sexan – gick Daniel i Hosiannaskolan, som drevs av församlingen. Då blev det ännu svårare att skapa en egen bild av verkligheten.

– Sedan började jag i högstadiet i en annan skola. Då hade jag redan börjat tvivla och kände att den kristna tron inte var så stark inom mig. När sedan församlingen kollapsade blev det än mer självklart att bryta med det gamla.

– Det jag upplevt ledde i sin tur till att jag som person blev väldigt ifrågasättande och kritisk mot ganska mycket, i synnerhet religion och andra gruppsammanslutningar. Jag tycker att många alldeles för ofta helt okritiskt köper andras sanningar, om de så kommer från politiker, forskare, troende eller journalister.

Daniel säger att han inte fått några större fysiska eller psykiska men av åren i Hosiannaförsamlingen. Aga eller några andra former av våld mot barnen förekom inte. En förklaring till att han klarat att hantera sina erfarenheter så bra är att hans mamma länge hade varit tveksam till vissa delar i församlingens verksamhet.

– Mamma är med i programmet och berättar om sina upplevelser, det tog ett halvår att övertyga henne om att hon borde vara med. Självklart har hon skuldkänslor för det som hon utsatte mig och mina tre yngre syskon för, men det som hänt har hänt. I dag har mamma och jag en väldigt fin relation.

För andra i Hosiannaförsamlingen gick det inte lika bra. Under arbetet med sin radiodokumentär fann Daniel Brecce att den teologi som församlingen byggde på har lett till att flera personer fått allvarliga psykoser och att vissa även tagit sitt liv.

I dokumentären intervjuas även församlingens dåvarande pastor och ledare med dold mikrofon. Han medger att ”inställningen var ju väldigt fel” och att han var ”omogen” och saknade mycket av den erfarenhet som man får med åren.

– Även om pastorn i dag ångrar en del av det han gjorde under tiden i Hosianna ångrar han långtifrån allt. Och han bedriver i dag, om än med ett lägre tonfall, en verksamhet som har delvis liknande drag, berättar Daniel Breece.

Själv lever Daniel i dag som singel och han har inga egna barn.

– Om och när jag får några kommer jag att försöka låta dem växa i frihet. De ska själva få välja oavsett om det handlar om religion, politik eller andra viktiga livsval. För mig som upplevde en ofrihet under barndomen känns detta extra viktigt.

Daniel Breeces dokumentär ”Jag växte upp i en sekt” sänds i ”Barna-ministeriet dokumentär” nu på lördag den 30 april klockan 11.00 i P4 (Sveriges Radio).