- Högt eller lågt... Undersök det som finns i rummet på ditt eget sätt... Ta ut kvaliteterna i rörelsen. Är det kvickt så är det kvickt, är det starkt så är det starkt, instruerar hon.
Birgitta Lindblom trippar på tå och sveper med armarna under taket, inspirerad av den svävande musiken. Hon tar ut rörelserna mer och mer, omfamnar sig själv, skjuter upp axlarna och släpper ned dem igen, bugar som en butler. Stillnar sedan i koncentrerad rörelse med mjuka handleder; händerna flyter i luften som änder på vågor.
Det är svårt att tro att hon sedan länge lever med kroniska smärtor i kroppen, men det gör hon.
- Det mesta gör ont, säger hon, och nästan allt går långsamt. Det tar mig tolv timmar att städa, fast jag och min dotter bor i en tvåa.
Hon har varit sjukskriven under nio av de senaste tolv åren. Själv härleder hon sin smärtproblematik till det faktum att hon blev mobbad under nästan hela grundskoletiden.
- I åtta år var jag fet och ful och skulle bara hålla käften. Jag var helt ensam... Jag satt i ett fönster på tredje våningen på rasterna och önskade att jag inte fanns.
Särskilt i sjuan och åttan hade jag allvarliga självmordstankar.
Hon har aldrig känt sig glad och bekväm i sin kropp.
- Jag har alltid haft svårt att uttrycka mina känslor och visa vad jag behöver. Jag tog anställning som vårdbiträde efter gymnasiet, och jag var en arbetsmyra med tuff attityd. Men i mitt inre fanns en tyst liten flicka som var ensam, blyg och ledsen - och väldigt arg!
Vreden och hämndbegäret satte sig i kroppen, säger hon. Men problemen började inte på allvar förrän hon födde sin dotter i mars 1994. Hon hade lidit av foglossning och havandeskapsförgiftning, och efter förlossningen blev hon akut opererad därför att delar av moderkakan inte lossnade.
- När de skulle flytta mig till operationsbordet tappade de mig i golvet. Sedan dess har jag ständigt haft ont i kroppen, och under långa perioder har jag varit deprimerad.
Smärtan började i bäckenregionen och spred sig. Den känns som ett knaster som förgrenar sig, förklarar hon.
- Det är som att ständigt ha influensa. Lederna känns som träbitar som skrapar mot varandra. Bäckenet och ryggen värker, det hugger till i bröstet om jag tar ett djupt andetag och en sorts kramp vandrar genom armarna och händerna, vaderna och fötterna.
Sommaren 2004 gick det inte längre. Hon läste juridik och sommarjobbade som vårdbiträde, och de tunga lyften blev för mycket för hennes rygg. Dessutom hade hennes mamma drabbats av skelettcancer.
- Värken och mammas sjukdom tog musten ur mig den sommaren.
Hon avbröt studierna och sökte hjälp för de skärande smärtorna. Efter ett antal turer inom vårdapparaten kom hon till Smärtcentrum på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Där fick hon bland annat tolv samtal hos en psykolog och smärtstillande mediciner som hon fortfarande äter; utan dem skulle hon inte klara sig, säger hon.
Hon fick också tabletter för att hålla sin depression i schack, men dem behöver hon inte äta längre.
- Det bästa som hände var att jag blev remitterad till dans- och rörelseterapin, säger hon. Det var när jag kom hit till Ewa något började hända.
Fast i början var hon skeptisk till talet om kroppen och själen som en helhet, och det var inte alltid så lätt att vara medvetet närvarande i rörelsen och stunden.
- Det var stelt och svårt, och det dröjde länge innan jag vågade lita på Ewa och öppna mig. Men jag blev mjukare allteftersom, och de känsloförlösande stunderna av samhörighet och ärlighet i gruppen blev fler och fler.
Ewa Aho Nyman är dansare och psykoterapeut. Hon arbetar med den så kallade anknytningsteorin som grund.
- Om du som liten inte har fått en trygg anknytning till din mamma eller din pappa eller någon annan vuxen skapas en anspänning i kroppen, säger hon. Spänningen sitter kvar och kan ge svår värk när du senare i livet råkar ut för påfrestningar, till exempel genom en bilolycka, en skilsmässa eller en graviditet.
De allra flesta av Ewa Aho Nymans patienter har tidigt i livet utsatts för traumatiska upplevelser som grov misshandel, sexuella övergrepp eller systematisk mobbning.
- De har hållit den mentala smärtan och skammen inom sig, och följden har blivit fysisk spänning i musklerna.
Terapin utgör ett komplement till den traditionella smärtbehandlingen och består av gruppsamtal som varvas med fri dansimprovisation, ibland på särskilda teman som att ta för sig, att möta och bemöta varandra, att utforska rummet eller att markera ett eget utrymme.
Den fysiska rörelsen är bra på olika sätt, förklarar Ewa Aho Nyman.
- Blodet cirkulerar snabbare, musklerna syresätts och endorfinerna arbetar - och dessutom aktiveras de delar av hjärnan som har med känslolivet att göra, de som ofta är delvis nedsläckta hos traumatiserade personer.
Femton av de tjugo kvinnor som hon har arbetat med under de senaste två åren säger att de känner sig bättre tack vare dans- och rörelseterapin.
- De har sin smärta kvar, men de hanterar den bättre. Och de flesta har dessutom blivit mindre deprimerade.
Det räcker inte med femton, tjugo terapiträffar; om behandlingen ska göra någon skillnad måste den vara regelbunden och pågå i minst ett år, enligt Ewa Aho Nymans erfarenhet.
Birgitta Lindblom har varit med varje torsdag i nästan två år, och hon tycker att hon har lärt känna sig själv och sin smärta bättre.
- Dansen och rörelsen har löst upp knutarna, säger hon. Jag har hittat ganska mycket aggressivitet och hämndbegär i kroppen...Jag var verkligen förkrossad av mobbningen jag utsattes för under skoltiden.
Numera kan hon urskilja var i kroppen den värsta värken sitter, och hon motverkar den genom bassänggymnastik, stavgångspromenader och pilatesträning hemma på vardagsrumsgolvet.
Dessutom har hon tagit itu med hetsätningen som i så många år har gjort henne överviktig.
- Jag börjar våga släppa in andra människor i mitt liv. Jag flirtar lite ibland och längtar efter någon att dela livet med. Snart är jag kanske redo att öppna mig för en kärlekspartner - sådant tänkte jag aldrig på för ett par år sedan.