Speljournalistiken har börjat bli kritiserad, liksom dataspelsbranschen, för att vara ett pojkrum. Två kvinnliga spelkritiker är Tove Bengtsson och Susanne Möller. De skriver recensioner om dataspel för Svenska Dagbladet respektive Dagens Nyheter. Båda har dataspel som främsta fritidsintresse, spännande verklighetsflykt som ibland får känslorna att svämma över. Susanne kommer speciellt ihåg när hon spelat klart ett klassiskt japanskt rollspel.
– Tårarna föll på slutet. Jag hade spelat i säkert hundra timmar sammanlagt och brann verkligen för karaktärerna. Det är svårt att säga varför det blir så personligt engagerande med vissa spel. Det är som att läsa en bok eller se en film som verkligen berör, säger hon.
För Tove är dataspel och film två sidor av samma mynt. När hon studerade filmkunskap irriterade hon sig på att spel inte togs upp på lektionerna. Då började hon skriva sina skoluppgifter om spel i stället för film och övergick helt till det när ingen protesterade.
– Jag tyckte det var mer intressant. Dataspel är ju också rörliga bilder. Det finns många filmteorier som jag tycker fungerar med spel också. Mer forskning som inte är beställd av branschen skulle behövas. Till exempel för att ta reda på mer om hur kvinnokaraktärer påverkar kvinnors syn på sig själva. Journalistiken räcker inte, säger hon.
Sommaren 2010 publicerades ett öppet brev på internet till dataspeltidningen Levels chefsredaktör. Med rubriken ”Var är brudarna?” undrade spelbloggaren Tommy Håkansson varför redaktionen på Sveriges största speltidning inte hade mer än en kvinnlig skribent. Och varför hennes arbetsuppgift blivit att ha hand om en halvsida med pyssel, med tips om till exempel hur du gör speltryck på din disktrasa. Kritiken riktades också till dataspelbranschen i stort. Att så få spelutvecklare och speljournalister är kvinnor reflekterar inte konsumenterna, menade brevförfattaren. Svaret från redaktionen var att de aktivt letar efter kvinnliga medarbetare, men att inga vill arbeta med att skriva för dem.
Dataspelsbranchen har fått kritik på senare år för att den är mansdominerad och fokuserar för mycket på målgruppen tonårskillar. Enligt Tove och Susanne är kvinnosynen fortfarande alltför gammalmodig.
– ”Kom igen, det är 2011!” känner jag ibland. Vissa spel är bara till för att vara halvporriga. Men samtidigt säljer såna typer av spel inte lika bra längre. Det händer också oftare att drivande roller i spelen är tjejer, även om det fortfarande inte är vanligt, säger Susanne. Hon menar att utvecklingen är på gång men kommer ta sin tid eftersom dataspel är ett nytt medium.
– Jag tror att de som vill sälja spelen är rädda för att inte satsa på säkra kort. Jag kan tycka att det är märkligt att man inte tänker mer på att tjejer också spelar. Men det är svårt att bryta sig loss från gamla mönster. Dessutom är det få tjejer som utvecklar spel, fortsätter hon.
Tove och Susanne är överens om att de som spelkritiker inte vill skriva om könsroller i sina recensioner om det inte känns motiverat. Tove tar dock upp ämnet oftare i sina texter än Susanne. Hennes bakgrund i filmvetenskapen gör att hon gärna använder samma analysverktyg som för film när hon skriver om dataspel. Hon anser att spel borde få samma höga status som kulturform, och behandlas därefter. Jämställdhetsfrågan är en del av den analysen. Men hennes vision har mött en del hårda angrepp.
– Det finns olika typer av filmer för olika typer av personer, men med spel är vi inte riktigt där än. Det finns de som tycker att en bra kontroll och snygg grafik är det viktigaste, och att det är provocerande när någon tänker ett varv till. Internet gör att folk skriver sånt som ingen skulle våga säga på riktigt. Man behöver ju aldrig se hur personen som läser reagerar, säger hon.
Våren 2010 skrev Tove en recension om spelet ”God of War III”. Hon kritiserade spelet för stereotypa könsroller vilket ledde till starka reaktioner och heta debatter på internet.
– I början blev jag chockad och ledsen, för det jag skrivit fick så aggressiva kommentarer. Jag hade inte räknat med att det skulle bli en så stor grej. Jag känner att jag fått mer skinn på näsan efter det där. Det hade kunnat få mig rädd för att tycka saker, men det gjorde det inte, säger hon.
Oftast var det personangrepp med sexistisk ton som riktades mot Tove. I vissa kommentarer undrade man om hon ”inte fått ligga” och ifrågasatte hennes kompetens. Några veckor senare drog debatten i gång på nytt. Men då var det en manlig bloggare som kritiserade sexism i spel.
– De höll inte med honom heller, men han fick inga kommentarer om att han inte var kompetent eller om sitt kön. I stället bemöttes han sakligt. Jag blev förbannad över det. När jag skrev så räckte det tydligen med att jag är tjej, fortsätter Tove.
Varken Tove eller Susanne brukar läsa kommentarerna de får på sina artiklar. De vill slippa bli upprörda av det som skrivs på internet.
– Jag vet att jag bara blir arg om jag ser vad de skriver, och det är det inte värt när det bara är elaka påhopp. Ibland har jag ändå fått kommentarer skickade till mig. ”Du har bara fått det här jobbet för att du är tjej!” kan det låta, säger Susanne.
Hon känner ett ansvar att vara extra noga med att inte ha med några fel i artiklarna för att slippa kommentarer om att kvinnor inte kan skriva om spel.
Varför vill då inte fler kvinnor arbeta som dataspelskritiker? Svaret handlar om brist på självsäkerhet tror Tove och Susanne, trots att antalet spelande kvinnor ökar.
– Tjejer tror ofta att de inte kan. Anledningen är att det helt enkelt varit killarnas sandlåda. Men nu är det mer accepterat för tjejer att spela så fler vågar testa att arbeta med något dataspelsrelaterat också, säger Susanne Möller.
– Men finns det någon plats där tjejer visar framfötterna inom spel så är det på bloggarna. De är viktiga för de ger en annan ton till dataspelvärlden, fyller Tove Bengtsson i.