Lille Jens, snart ett och ett halvt år, leker på vardagsrumsgolvet. Mamma Vanja har blicken ständigt riktad mot honom för att se att han inte hittar på något tokigt. Hela tiden följer hon sin lille son med blicken - fast det handlar inte om något överdrivet kontrollbehov. Vanja Lindholm är gravt hörselskadad och hör inte om Jens är i ett annat rum.
- Jag måste försöka "lyssna" på min son med andra sinnen eftersom jag inte kan använda mina öron. Nu kan jag nästan känna på mig vad han har för sig. Den förmågan blir bättre och bättre ju äldre Jens är. När han var nyfödd och jag var ensam hemma kunde jag sällan koppla av. Jag var hela tiden framme vid vaggan för att se efter om han vaknat. Jag hörde ju inte om han grät eller om han sov.
Vanja är född i Indien. En dag hittade en man henne svårt sjuk och svag på en soptipp i staden Poona, kanske var hon ett halvt år då.
Få trodde att hon skulle överleva, men hon fick en intensiv behandling på sjukhuset. Kanske förstörde den starka medicineringen hennes hörsel, ingen vet riktigt säkert. Hon hamnade på ett barnhem och som treåring blev hon adopterad av sina svenska föräldrar.
Plötsligt säger Vanja att nu kommer Timo hem. Hörde hon när han klev in genom ytterdörren?
- Nej, skrattar hon. Jag såg honom i hallspegeln.
När det kommer besökare visar lampor på väggarna i lägenhetens olika rum när någon ringer på ytterdörren. Till telefonen är en textmaskin kopplad, men den fungerar inte för tillfället.
Timo Pananen, som också är hörselskadad, har en extra lång lunchpaus från jobbet på Norbergs Maskin. Han arbetar i företagets förråd, men utför också en del andra uppgifter.
Timos mamma fick röda hund när väntade hon honom. Sjukdomen skadade den ännu ofödde sonens hörsel, i dag har han hörapparat men måste liksom Vanja ibland ändå läsa på läpparna när folk talar till honom.
Så fort Jens får syn på sin pappa springer han fram och ger honom en ordentlig kram. Hur resonerade Timo och Vajna inför att bli föräldrar? Var de rädda att deras barn skulle visa sig ha en hörselskada?
- Visst hade vi lite funderingar i början, men inte så djupa. Vi är vana vid att vara hörselskadade - och att det är inte så farligt. Jag tror att det är värre att vara blind, i alla fall om man är det från födseln. Jag kan ju se min son och kan "höra" vad han säger genom att läsa på läpparna. Den som är blind är så utlämnad till andra sinnen. Jag tycker det skulle vara hemskt att inte veta hur han ser ut, säger Vanja.
Hon och Timo är båda 23 år. De har känt varandra sedan de gick tillsammans i femte klass i en specialskola för hörselskadade i Örebro. Men det var först för tre år sedan som de kände att de ville leva tillsammans. Nu bor de i en trerumslägenhet i Norberg mitt i Bergslagen.
- Jag hade nog spanat på Vanja sedan högstadiet, men det tog lite tid att få henne intresserad. I gymnasiet gick vi också på olika linjer, ler Timo.
Han växte upp i Arboga några mil från Örebro och har alltid pendlat till skolan. Vanja kommer från Dalarna och bodde på internat under större delen av sin skoltid.
- Att bli föräldrar är en stor omställning. Tidigare hade jag en mer ansvarslös inställning till livet, jag satt till exempel ofta vid datorn hela nätterna. Så kom Jens och en liten nyfödd människa var plötsligt beroende av mig. Jag tvingades mogna, säger Timo.
När Jens föddes hade Timo och Vanja med sig en teckenspråkstolk till förlossningen. Det kändes tryggare. När det går snabbt glömmer folk lätt bort att de måste vända sig mot den hörselskadade och mycket information försvinner.
Efter förlossningen deltog Vanja i några möten med en föräldragrupp. Då hade hon också ofta en tolk med sig.
- Annars verkade de andra ha svårt att fatta att jag är hörselskadad, de pratade bara i munnen på varandra när jag och Jens kom dit ensamma. Då är det lätt att känna sig lite utanför gemenskapen.
Vanja har hittills varit hemma med sin lille son, men hoppas att han snart får en daghemsplats. Inte så mycket för att det är absolut nödvändigt, hon har ännu inget jobb, utan för att Jens behöver träffa jämnåriga kamrater.
- Vi märker att han blir glad av att möta andra barn i samma ålder. Det kan vara ensamt att umgås med oss hela tiden. Ibland är det svårt för hörselskadade att få hörande vänner och det känns som om en del här i Norberg inte vet hur de ska bete sig mot oss, säger Timo.
Han och Vanja vill inte att det ska bli några alltför långa dagar på förskolan för Jens. De anser att mamman och pappan är särskilt viktiga för ett barn under de första levnadsåren. Föräldrarna känner sitt barn och dess egenheter.
Jens hittar en trasig fjärrkontroll på golvet och sträcker den mot Vanja. Han tittar mot teven.
- Vi vill inte att han ska titta så mycket på teve. Till och med under barnprogrammen på morgonen är det actioninslag. Vi vill inte att han ska ta åt sig av det, lära sig ett sådant beteendemönster, säger Timo.
Tänker han och Vajna på hur Jens, som tycks ha normal hörsel, påverkas av att ha två hörselskadade föräldrar?
- Ju äldre han blir, desto mer tror jag att han märker att vi inte hör. Han anpassar sitt sätt att vara och ropar till exempel inte bakom ryggen på oss. Han kommer fram så att vi kan se på hans läppar om han vill något, berättar Vanja.
Hon är lite orolig för att Jens ska skämmas för sina föräldrar när han blir äldre, när det kanske blir mer betydelsefullt vad hans kamrater tycker.
Men varken hon eller Timo har blivit retade eller mobbade för sitt funktionshinder.
- I dag stoppas inte människor åt sidan för de är annorlunda. Det gör att nästan alla är vana vid att se människor som har något funktionshinder, påpekar Vanja.
Hon och Timo talar extra tydligt, kanske en aning långsammare än de flesta. De använder både munnen och händerna när de kommunicerar med varandra, teckenspråket blir som en förstärkning av de talade orden.
- För Jens skull är det viktigt att vi pratar så att han får ett bra språk. Jag tror inte att det blir några problem för vi kan ju faktiskt tala även om vi inte hör, påpekar Timo.
Han har fyra och Vanja två hörande syskon. Släkten är viktig i deras liv. De tycker det är lättare att umgås med människor som vet att de inte hör så bra.
Jens vill ha en skinkbit som ligger på ett fat på bordet. Han sträcker sig så långt han når innan mamma får hjälpa honom att lägga den på smörgåsen.
- Han är så envis. Det är i och för sig vi två också, fruktansvärt envisa. Jag trodde att de anlagen skulle ta ut varandra, men han är jätteenvis, säger Timo och tittar på Vanja.