Dogge Doggelito älskade att stå på scenen och längtade efter att komma in på någon teaterskola eller ett estetiskt program på gymnasiet – men skolbetygen räckte inte till.
– Jag hade skitdåliga betyg. Jag skolkade mycket under högstadiet och lyssnade knappt på de lektioner jag faktiskt var närvarande på. Att plugga var inte coolt, säger han.
Nyligen syntes Dogge Doggelito, eller Douglas León som han egentligen heter, i Melodifestivalen med gruppen Andra generationen. Han har en lång karriär bakom sig. När Dogge var 16 år fick hans hiphopband Latin Kings sitt första skivkontrakt. Två år senare, 1994, fick bandet två grammisar.
– Det var ju ingen vanlig situation för en ung kille. Jag lyckades för att jag hade sådan järnvilja, men egentligen hade jag ju oddsen emot mig, säger han.
Dogge växte upp med tre syskon och en ensamstående mamma i Alby, söder om Stockholm.
– Vi bodde i den tuffare delen och mamma jobbade jämt. Hon kunde inte ha någon koll på oss ungar, men genom breakdansen som slog igenom på 80-talet hittade jag något som jag verkligen ville göra. Jag ville hålla på med hiphop – det blev min grej, säger Dogge.
Trots de dåliga betygen och att han slappade sig genom skolan, minns Dogge ändå högstadiet som en bra period. Han gick i Albyskolan tillsammans med elever från hela världen och han gillade blandningen av ”gettobarn, krigsbarn, diplomatbarn och andra barn”, som han uttrycker det. Vännerna betydde mycket och han tyckte om skolan och den trygghet som fanns där. Bara det att det fanns skolmat där varje dag gjorde mycket för honom, säger han.
– Vi hade det så struligt och fattigt hemma, skolan blev en frizon för mig.
Skolan var också en kontrast till det ganska hårda liv som mötte honom ute på gatorna i området där han bodde. På väg till och från skolan kunde man bli rånad, nedslagen eller erbjuden hasch.
– Eller så träffade man på någon gammal polare som sa att man skulle hänga med på något dåligt. Jargongen var macho och grupptrycket starkt. Jag ville stå emot allt det där, men det var svårt.
En av Dogges lärare var på honom hela tiden och ville att han skulle satsa mer på skolan. Hon till och med ringde hem till honom på morgnarna under en period för att han skulle masa sig i väg.
– Men det där lärde jag ju mig efter ett tag. Jag lade bara av luren när jag kom hem sent på kvällen – så att jag fick sova på morgonen, säger Dogge.
Dogge har en äldre bror som var graffitimålare och han var ute till sent på nätterna, hans fria liv inspirerade mycket.
Led du av att du inte satsade på skolan?
– Nej, inte då. Jag var ju ”världsvan”, kulturen kring hiphoppen betydde så mycket för mig då. Men så här i efterhand kan jag tycka att jag borde ha kämpat mer för att klara av kärnämnena svenska, matte och engelska.
Dogge säger att han borde ha ansträngt sig mer.
– Jag skulle ha skärpt mig, jag är egentligen ganska intelligent. Men jag hamnade i en stökig skola med många vilsna själar.
Pluggade tjejerna mer än killarna i din klass?
– Ja, det gjorde de. De hade lättare för att fokusera och att koncentrera sig. Jag tror att killar i den åldern har mycket svårare för att sitta still. De skulle behöva jobba mer fysiskt med kroppen – ha mer idrott på schemat, säger Dogge.
Efter högstadiet bestämde sig Dogge ändå för att försöka klara av gymnasiet. Han ville inte bli som de där vuxna männen han såg i Alby centrum som gick på komvux och hankade sig fram.
Med knappa betyg lyckades han komma in på handels- och kontorslinjen. Klassen bestod främst av tjejer. Gymnasiet klarade Dogge betydligt bättre och han gick ut med medelbetyg.
Vad var det som hände?
– Jag tränade mycket boxning, vi fick vårt genombrott med Latin Kings och jag fann mitt inre lugn, säger Dogge Doggelito stilla.
I dag är Dogge ofta ute i olika skolor runt om i landet för att träffa unga och prata om framtiden. Han möter många unga killar som är uppgivna och inte orkar satsa på skolan.
– De öppnar sig väldigt lätt för mig, kanske för att jag ser ut som de när jag kommer där i mina hiphopkläder. Jag blir som en länk mellan dem och vuxenvärlden.
Dogge säger att han känner igen sig mycket i killarnas sökande.
– Åldern mellan 12 och 20 är så känslig. Man försöker hitta sitt rätta jag, vad man vill göra i livet och hur man ska nå dit. Ovissheten inför framtiden är så stark. Jag försöker få dem att lita på sina drömmar, säger han.
Det som skrämmer Dogge är att många av dem inte verkar ha någon vuxen som lyssnar. Glappet mellan de unga och vuxenvärlden är stort.
– Sverige är mycket av ett ”ålderssamhälle” – man umgås inte över generationsgränser. Det är ett stort problem. En ung människa har mycket att lära av en person som har levt ett halvt, eller ett helt, liv.
Dogge själv har tre döttrar. Den äldsta är åtta år och går i andra klass. Som tur är stormtrivs hon i skolan, säger Dogge.
– Och det är ju perfekt! Tyvärr finns det ju inga genvägar, och det försöker jag tala om för henne. Skolan måste bara göras.