Om några veckor kan hon även lägga författare till meritlistan. Då ligger hennes bok ”Mod – stå upp för dig själv”, om hur man gör för att stå upp för sig själv, på bokhandelsdiskarna.
– Som så många andra har jag varit litet av en vindflöjel. Jag försökte känna av stämningar och anpassa mig till hur jag trodde andra ville att jag skulle vara, säger hon på telefon från den franska Atlantkusten där hon befinner sig på semester med familjen.
Om fler hittade modet att stå upp för sig själva, skulle det inte bara resultera i starkare och friskare individer. Även samhället har mycket att vinna, menar hon.
– Dålig självkänsla är något av en folksjukdom. Vi är alldeles för många som biter ihop och är småfega. Men rädda människor för inte utvecklingen framåt. Det är de som vågar protestera och komma med nya idéer som skapar en bättre värld.
I boken berättar hon sin egen livshistoria för att belysa hur lätt det är att hamna i anpassningsfällan. Bland annat berättar hon hur hon och hennes bästa vän i femman blev retade för att de hejade på AIK. En dag valde Maria att sätta på sig en Djurgårdsmössa för att vara som alla andra. Hon kunde ansluta sig till mobbarna i skolan och reta bästisen som fortfarande höll på AIK.
– Så gärna ville jag tillhöra gänget, att jag till och med mobbade min vän. Jag har skrivit den här boken just för att visa hur lätt det är att bara byta lag för att smälta in och vara som alla andra.
Problemet är att vi gör våld inte bara på oss själva, utan även på vår omgivning. Den som har självkänsla blir en snällare människa. Har man bara tillräckligt dålig självkänsla och är svag som individ, kan man söka sig till vilken grupp som helst för att känna sig älskad, menar Maria.
– Den som känner sig stark inombords behöver inte vara elak och trycka ned andra för att må bra själv. Även om man kanske hör en inre röst som säger att man gör fel, så kan man stänga av den genom att bli ännu värre, för att man så gärna vill höra till.
Maria lärde sig tidigt att förtränga sina känslor. Innan hon föddes förlorade hennes föräldrar två barn. Hon kände pressen att vara familjens ”solstråle”, att alltid vara glad och snäll.
Det resulterade i att hon kapslade in känslor av sorg och ilska. Inte ens i dagboken med lås skrev hon om mobbningen och hur dåligt hon mådde.
– Det var känslor som jag inte tillät mig att ha. Jag gjorde som många andra barn gör i den situationen, tolkade in vad jag trodde andra tyckte om hur jag skulle vara.
Marias mamma var på många vis en förebild. Hon satt i styrelsen för Läkare mot kärnvapen som mottog Nobels fredspris på åttiotalet. Hon var aktiv i Kvinnliga läkares förening och stred för barns psykiska hälsa.
När Maria var 19 år fick hennes mamma en dödlig blodsjukdom. Mamman levde i ytterligare nio år efter beskedet.
– Hennes död påminde mig om att man inte är odödlig. Den fick mig att fundera ordentligt på hur jag ville leva mitt liv och vad som är viktigt för mig.
– Jag var 28 år och insåg att jag inte levt mitt liv, eller skjutit upp det. Att komma nära döden innebar i mitt fall att livet blev mer levande.
Vid den tidpunkten arbetade Maria som ekonomireporter på Svenska Dagbladet. Hon slutade på jobbet, avslutade en relation, började arbeta för Röda korset och inledde en frilanskarriär.
– Jag insåg att jag ville välja själv, inte bara hänga med i vad som råkade hända.
Vanan att anpassa sig gjorde att hon tyckte det var svårt att se vad som var viktigt för henne.
– När jag väl försökte stå upp för mig själv var jag ofta omogen, ställde till scener och bråkade. Det gjorde ingen större nytta.
Tricket är att stå upp för sig själv ”på ett sunt sätt”, säger hon, och berättar om en detalj från en separation som etsat sig fast. Hennes dåvarande man bad om att få behålla deras gemensamma rivjärn för att det påminde honom om henne. Då skrattade de gott åt det. I dag minns Maria det med viss sorg.
– Att stå upp för det man tycker handlar om att man ska ha lika mycket respekt och empati för andra som för sig själv. Ibland måste man sätta en ordentlig gräns. Men lika ofta handlar det om att samtala och även ta ett steg tillbaka.
Så hur ska man veta när man ska ta ett steg fram och när man ska ta ett steg tillbaka?
Maria Gerlofson illustrerar hur svårt det kan vara genom att berätta om en tidigare chef. Han kom en timme sent till ett avtalat möte. Orsaken till förseningen var att han stod och pratade i telefon utanför rummet där hon satt och väntade.
När han väl kom in skällde han ut henne för att hon ställde en fråga han tyckte var idiotisk.
– Jag bet ihop och jag, vuxna kvinnan, blev som en liten flicka.
Därför är det så viktigt att bli medveten om hur man fungerar och reagerar. När man inte vet styrs man av omedvetna känslor som kan vara rent skadliga, menar hon.
– Min resa handlar mycket om att jag behövt lära mig att förstå mig själv och varför jag handlat som jag gjort. Är man ett barn som vuxit upp för att anpassa sig, kan det vara ett detektivarbete att hitta tillbaka till den man i grunden är.
– Alla har ju fått höra från föräldrar och lärare, ”du är ju en sån som...”. Det är viktigt att testa de här etiketterna som man fått av andra och som man gett sig själv.
”Hon är alltid glad men hon saknar uthållighet”, var en av de saker hon själv fick höra under uppväxten. I dag har hon skrivit en bok som bevisar motsatsen, att hon kan vara både ledsen och uthållig.
Att stå upp för sig själv är ett arbete som aldrig riktigt tar slut, menar Maria Gerlofson.
– Jag har fortfarande svårt med personer som är aggressiva eller gåpåiga. Det beror förmodligen på att jag aldrig mötte ilska som liten.
Vad gör du då?
– Jag försöker ta ett steg tillbaka och be om betänketid för att gå tillbaka senare.
Sedan försöker hon använda sig av principerna i ”Non violent communication”, en metod för att kommunicera på ett mer empatiskt sätt, skapad av den amerikanska psykologen Marshall Rosenberg. Metoden går ut på att man i stället för att försöka tolka vad den andra vill och säger, även utgår från sina egna drivkrafter (läs mer om ”Non violent communication” i faktarutan intill).
Maria medger att det kan verka lätt för henne, som är chef, att säga att man ska våga ta risker för att stå upp för den man är.
– Det är klart att det är lättare när man har en stark position. Men jag var har varit egen företagare under större delen av mitt yrkesliv och knappast haft en spikrak karriär. Jag hade inte varit chef i dag om jag inte hade vågat ta risker. Man kanske får vardagen att fungera för en kort stund genom att anpassa sig. Men på sikt urholkar man sin självrespekt och sina relationer.