Sophia Seger Hårdh samlar på gamla tidskrifter och minnesalbum med kungligheter från förra sekelskiftet och framåt.
Det har hon gjort sedan ett tiotal år tillbaka.
– Som allt historisk material ger de en blick tillbaka i tiden. Dels får man en uppfattning om de verkliga förhållandena, men också på vilket sätt man valde att beskriva sin samtid, säger hon, och strör ut ett tjugotal bleknade skrifter på soffbordet i tvårummaren i Södertälje.
Många som samlar på objekt med anknytning till hovet hyser starka känslor för kungahuset och tycker sig komma närmare den kungliga traditionen med hjälp av sitt samlande. Det kan Sophia Seger Hårdh förstå även om hennes intresse är mer av intellektuell karaktär.
– Det är klart att det är en speciell känsla att få hålla i något som är så gammalt och som är i original. Det känns litet som när man går i ett slott där andra har trampat före mig. Andra har ju läst de här tidskrifterna och kanske sett andra saker än jag gör.
– Jag kan fundera på vilka det kan ha varit. De som köpte dem när de kom ut var antagligen stora beundrare av kungahuset. Tidningarna är ju från en annan värld och en annan tid.
Så bläddrar Sophia Seger Hårdh fram uppslag efter uppslag med dimmiga, retuscherade bilder. Ett minnesalbum är från bröllopet 1935 mellan den svenska prinsessan Ingrid och den danske kronprinsen Fredrik.
Det är en idyll som visas upp. Bildtexterna och rubrikerna är vördnadsfulla.
– Så här visade man upp kungligheterna på den tiden. Man visade bara det som var bra, säger Sophia Serger Hårdh och skrattar.
Att hon samlar tidskrifter från slutet av 1800- och början av 1900-talet beror på att hon finner tidsepoken extra intressant. Världen förändras snabbt, vi går mot allmän rösträtt och kungahusets makt försvagas successivt. Ett minnesalbum handlar om drottning Victoria som dog 1930.
– Hon var mindre populär än Ingrid som var så oerhört omtyckt. Jag tror det beror på att hon var så traditionell och omodern.
Sidorna andas dock samma beundran som för Ingrid.
– På något ställe försöker man skriva att hon var ”missförstådd av det svenska folket” och att ”de inte sett hennes välgärningar”. Inledningen är också skriven av hennes son, prins Wilhelm.
Sophia Seger Hårdh har läst historia på universitetet och jobbar som guide på Livsrustkammaren i Stockholm där föremålen främst härstammar från den svenska stormaktstiden 1611–1721. Bland annat kan man titta på hästen som Gustav II Adolf red på under slaget vid Lützen i Tyskland, 1632, och som man lät stoppa upp.
Varför man valde att bevara just hästen intresserar Sophia.
– De bestämde sig för att bygga ett monument för eftervärlden och valde att bevara vissa saker för att ge oss en bild av vad som hände.
– Egentligen tycker jag ju att alla föremål ska förvaras på sin rätta plats eller i ett museum. Tyvärr är det inte alltid möjligt.
Själv förvarar hon tidskrifterna i bokhyllan.
– Om jag förvarar dem mörkt och inlåsta kan jag ju inte se dem eller visa dem lika lätt ifall någon vill titta.
Livsrustkammaren planerar att ha bröllopsvisningar inför kronsprinsessbröllopet, och då kan det vara bra att jämföra med hur man gjorde när Ingrid och Fredrik gifte sig.
Sophia tycker inte att sättet att skriva om kungligheterna förändrats nämnvärt, i alla fall inte i de svenska damtidningarna.
– Det har blivit ett hårdare medieklimat allmänt. Men det finns fortfarande oskrivna regler och man skriver inte om vissa saker. Det är först nu man börjat gå in på hovets privatliv.
Varför är det så, tror du?
– Det är en gammal tradition att stryka medhårs. Det kan också bli väldigt personligt när man kritiserar hovet. Eftersom hovet inte får uttala sig i politiska frågor, fokuserar man i stället på hur de uppträder och klär sig.
Sophia har ingen aning om vilka samlarprylar från det stundande bröllopet som kan bli betydelsefulla i framtiden. Finns föremålen överallt tror hon dock att de förlorar sitt samlarvärde och magiska skimmer.
Rapporteringen blir traditionellt hovsam av typen ”nu går de fram till altaret”, gissar hon.
– Det fyller nog en funktion en sådan här gång när folk vill läsa vad de har för klänningar. Vill man vara kritisk kan man ju vara det vid andra tillfällen.