Sonya Austins pappa är född i Västindien. Hennes mamma i Sverige. Hon kommer ihåg användningen av ordet ”neger” när hon var liten. Hon läste ”Tintin i Kongo” och ”Pippi Långstrump i Söderhavet” där det förekommer. Hon hörde klasskamraterna prata om ”negerbollar” och annat.
– Jag minns att jag läste det och hörde det. Men jag förstod aldrig att det handlade om mig, säger Sonya, som är född 1966.
En gång när de spelade brännboll var det någon som skrek: ”Det är din tur, neger!” Så hon frågade sin pappa när hon kom hem: Är jag neger? Då svarade han att ja, jo, det var hon.
– Det var inget vidare trevligt. Neger är ju ett skällsord som inte används i dag just för att det är så negativt laddat.
Vi träffar Sonya och hennes tvillingdöttrar Filippa och Amanda, 13 år, för att tala om bråket som blossat upp kring nyutgivningen av Åke Holmbergs ”Ture Sventon i Paris” från 1953. Förlaget vill skriva om de passager där ordet ”neger” förekommer. Författarförbundet, som förvaltar rättigheterna, tillåter det inte.
– Astrid Lindgren skrev ju att Pippis pappa var ”negerkung” och att hans dotter var ”negerprinsessa”. Det tyckte jag var litet konstigt. Jag undrade varför han i så fall inte var svart. Nu förstår jag ju att det var ett typiskt kolonialt synsätt man hade på den tiden, säger Sonya Austin.
Hon tycker ändå inte att formuleringarna ska ändras.
– Det är skrivet med en sådan ömsinthet och omtanke om personerna. Pippi är ju negerprinsessa.
Efter att ha läst ett utdrag ur ”Ture Sventon i Paris” blir hon ännu mer övertygad än innan om att boken inte bör ges ut för att läsas av barn.
– Det är ganska hemska formuleringar och föraktfullt skrivet. Det känns inte som om det är en människa författaren beskriver, säger Sonya.
Hon tycker att det är sorgligt att det var så här när boken skrevs. Det är klart att den har ett kulturellt värde och att den måste bevaras på bibliotek som historiematerial, menar hon. Men inte för att ge barn att läsa.
– Det är väl okej om man är stark och säker på sin identitet. Jag är ju så glad för att jag hade en pappa som var svart, som jag var stolt över och som jag kunde fråga och prata med om sådana här saker. Men om man inte har det, till exempel om man är adopterad eller växer upp i ett område där man är ensam svart. Då kan det vara svårare.
Filippa och Amanda håller med. Familjen bor i Hägersten, en förort i södra Stockholm. Flickorna går i sjuan och nyligen var det en av lärarvikarierna som sa: ”Vad heter den där svarta killen där borta?”
– Alla i klassen blev sura och tyckte det kändes fel. Men jag tycker det var litet överdrivet att reagera så. Men han kunde ju i och för sig ha sagt ”han med den röda tröjan”, säger Filippa.
”Svart” är okej så länge man är säker på att den som säger det inte är rasist, menar flickorna.
– Eleverna är väldigt känsliga och känner direkt om en lärare skulle ha värderingar som inte är okej, säger Sonya.
Flickornas pappa, Peter Sjögren, som står och lagar middag, ger sig in i diskussionen och säger att han läst i Nordisk familjebok, från runt sekelskiftet, att det är oklart om ”negrer” har något själsliv.
– Jag tror det beror på att de inte hade träffat någon som var svart, säger Amanda. Det kan vara samma sak i dag, att vi säger saker om vissa personer som man om hundra år kommer tycka är jättekonstigt.
Vilka då?
– ”Gingers” kanske. Det är rödhåriga britter. Det är fullt med klipp på Youtube där de försvarar sig mot fördomar, säger Filippa.
Muslimer?
– Nej, inte på vår skola. Alla är stolta och säger hela tiden var de kommer ifrån. Jag tror att det beror på att det kommit så många olika till Sverige och att de märkt att de är lika smarta som alla andra.
Amandas och Filippas favoritböcker är ”Twilight”-serien. Där finns ingen rasism, menar de. Varulvarna härstammar från indianerna.
– Det är coolt att vara varulv, de är lika populära som vampyrerna.
Formuleringarna i ”Ture Sventon i Paris” tycker de däremot är obehagliga.