Här är mannen som spelat en viktig roll för upproret mot alla tillsatser i maten. En vacker sommardag på Gotland insåg journalisten Mats-Eric Nilsson vad glassen han och barnen nyss ätit egentligen innehöll. Han började undra vad vi egentligen sätter i oss.
Glassen blev startpunkten för en resa bland smakförstärkare, aromämnen, färgämnen, förtjockningsmedel, stabiliseringsmedel och andra tillsatser som livsmedelindustrin använder. En resa som resulterat i flera böcker med en total upplaga på i dag 400 000 exemplar.
I höstas utkom ”Smakernas återkomst”, men mest uppmärksamhet väckte ”Den hemlige kocken – det okända fusket med maten på din tallrik” när den kom ut 2007.
– Jag blev fundersam över hur svårt det kan vara att hitta äkta varor i butiken, och över hur de många tillsatserna i stor utsträckning används för att vilseleda konsumenten. Till en början drevs jag av min egen nyfikenhet. Efter hand märkte jag att det fanns en ganska intensiv debatt i USA och England om just tillsatser i våra livsmedel. Då föddes också tanken på att skriva den bok jag själv skulle vilja läsa, berättar Mats-Eric Nilsson.
Vi återvänder till den där gotländska glass-stunden. För nio år sedan firade Mats-Eric och familjen semester tillsammans med hans bror Björn och dennes familj i somnarhuset i Klintehamn. Dagen var varm och solig. Björn gick därför och köpte glass till alla, det blev Magnum Pistage.
– Plötsligt började han att läsa innehållsförteckningen och vi blev alla förvånade över det som fanns uppräknat där. Det fanns inte en gnutta pistage, utan den gröna färgen kom från spenatpulver och två färgämnen med E-nummer. Socker var den enda av ingredienserna som hörde hemma i ett glassrecept, fortsätter Mats-Erik Nilsson.
I början av 1970-talet fick miljökämpen och forskaren Björn Gillberg stor uppmärksamhet när han i ett nyhetsinslag i tv tvättade sina vita skjortor i gräddersättningsmedel. Men efter några års debatt blev det ganska tyst om vad maten innehåller och hur den produceras.
– Företrädare för industrin brukar säga att det har blivit så mycket bättre sedan dess. Men jag är tveksam. I dag kan en enkel kycklingmacka på Hemköp bestå av 85 ingredienser. Den moderna livsmedelsindustrin framställs som säker och trygg. Men är det så? Efter ”glasschocken” började jag titta efter vad vi hade hemma i kylskåpet och skafferiet. Det blev en nästan lika stor chock. Listan över tillsatser blev lång.
Mats-Eric funderade över vad de har för funktion. Varför behöver de finnas i maten? Och vad händer med oss när vi proppar i oss så många tillsatser? Han började läsa böcker i ämnet från USA och Storbritannien, och tanken på att försöka skriva en egen bok växte sig starkare.
Då arbetade Mats-Eric som journalist på Svenska Dagbladet. Där hade han varit ansvarig för tidningens grävande reportrar och dess inrikesredaktion. När ”Den hemlige kocken” kom ut var han en av de tyngsta cheferna på redaktionen.
– Jag vände mig till flera olika förlag, men de tyckte att en bok om tillsatser i maten var för ”smal”. Få skulle vilja köpa den. Ändå ges det ut en bok om dagen i Sverige som handlar om mat, men då handlar det ju mest om inspirerande receptböcker.
Förlaget Ordfront förstod dock omedelbart bokens idé och i dag har den sålts i 250.000 exemplar. De uppföljare som Mats-Eric Nilsson skrivit har också fått många läsare.
– Det visar att det finns ett ökande intresse för vad maten innehåller. Många blir avtända när de ser hur många tillsatser som finns i olika produkters innehållsförteckning. Livsmedelsproducenterna satsar på inbjudande förpackningar med bilder som ska locka oss att köpa just deras vara. Men marknadsföringen är många gånger tvivelaktig och inte sällan direkt vilseledande.
Mats-Eric Nilsson berättar om en färdiglagad räksoppa som innehåller en enda räka. Ja, du läste rätt. Andelen räka i soppan är faktiskt så liten. Han berättar också om en kantarellsoppa som innehåller 0,5 procent kantareller.
– En tillverkare lanserade en blåbärskexchoklad. På förpackningen fanns bild på mängder av fina blåbär. Men det visade sig att det inte fanns minsta spår av blåbär i chokladen. Smaken kom från ett aromämne, säger han.
Trots det anser Livsmedelsverket att produkten inte kan anses som vilseledande eftersom konsumenterna inte kan förvänta sig att det ska finnas blåbär i denna kexchoklad.
– Men tillverkaren tog ändå åt sig av kritiken och bestämde sig för att försöka se om det inte gick att ha med några torkade eller några färska blåbär i kexchokladen. Men det fungerade inte och nu läggs produktionen av produkten ned i februari nästa år.
Mats-Eric Nilsson pekar också på den färdiga och konserverade guacamole, avokadoröra, som många familjer köper till tacomyset på fredagskvällen. Riktig guacamole innehåller väl ungefär 90 procent avokado, säger han.
– Enligt innehållsförteckningen till den färdiggjorda guacamolen innehåller den 1,5 procent avokado. Det säger sig självt att tillverkaren måste ösa på med färgämnen, smakförstärkare, konsistensgivare och andra tillsatser för att produkten i någon mån ska påminna om den äkta varan.
Mats-Eric Nilsson har slutat på Svenska Dagbladet. I dag skriver han böcker, föreläser och har en krönika i sin gamla tidning en gång i veckan. Han har blivit känd som en ”tillsatsernas värsta fiende”. Men är de verkligen så farliga?
– Det största problemet är att tillsatserna i så stor utsträckning används för att skyla över att man inte har tillräckligt med äkta råvaror i produkten. Att tillsatserna används som ett slags kosmetika för att sminka upp maten, säger han.
Efter ”Den hemlige kocken” kände många konsumenter sig vilsna. De tyckte att livsmedelsbutikerna var impregnerade med E-nummer. Vad kan man egentligen köpa?
– Jag är ingen fanatiker men det finns många alternativ till tillsatsmaten. I stället för en bäryoghurt kan man köpa en naturell yoghurt och en kartong färska eller frysta jordgubbar och blanda ihop själv.
– De svarta oliver som många köper och som vi får på pizzorna är gröna oliver som skördats för tidigt och gasats för att mogna. Sedan har de behandlats med järnglukonat, en färgstabilisator med E-nummer 579, för att behålla färgen. De här oliverna smakar inte oliver. Men i samma hylla finns äkta svarta oliver, lite dyrare – men så mycket godare.
Vad tror han då om framtiden?
– Många konsumenter har redan vaknat, och allt fler producenter vill nu minska antalet tillsatser.
När Mats-Eric skrev ”Den hemlige kocken” tillverkade firman Dafgård kåldolmar enligt ett ”familjerecept som inte ändrats sedan vår mormor Jenny skapade det för 80 år sedan”. I förpackningen fanns sås, potatis och så förstås dolmarna. Enligt innehållsförteckningen hade 67 olika ingredienser använts, bland dem många tillsatser.
– I dag har Dafgård en enda tillsats kvar i sina färdiga kåldolmar. Det är ett färgämne som gör såsen brunare. Jag kan dessutom räkna upp en rad andra exempel där tillverkare tar bort tillsatser som förut sades vara helt ”nödvändiga” för varans smak, kvalitet och hållbarhet. Så jag är optimistisk.