Stillasittandet ökar alltmer och vi använder bilen för att förflytta oss. Men det finns en trend som bokstavligen går i motsatt riktning: att gå riktigt långt. De så kallade pilgrimsvandringarna är åter på modet. För Hans-Erik Lindström - och för andra - har dessa vandringar blivit ett andningshål i en stressad tillvaro.

Saker händer under vandringen, menar han. Informationsbruset och stressen rinner av och man får tid att ägna sig åt väsentliga frågor. Som liv och död, tillvarons mening och för dem som är religiösa - Guds existens.

Hans-Erik Lindström har gjort många hundra pilgrimsvandringar och tillryggalagt tusentals kilometer till fots. Sin viktigaste pilgrimsvandring genomförde han för några år sedan i samband med en skilsmässa.

Under nästan fyra månader gick han oavbrutet från morgon till kväll, ofta i tårar och sorg, uppemot två hundra mil genom Sverige. Vandringen blev en rehabilitering och, tillsammans med samtalen med Gud, en "räddningsplanka" och en rening. Under de många milen fanns inte alltid goda och vackra tankar och känslor i hjärtat, säger Hans-Erik Lindström.

För pilgrimsvandraren står sju begrepp i centrum: långsamhet, frihet, enkelhet, bekymmerslöshet, tystnad, delande och andlighet. Vilket som är viktigast varierar från person till person och var i livet man befinner sig.

Varje år lämnar hundratusentals människor i Europa sina bekväma och inrutade liv och beger sig ut på olika pilgrimsvandringar i Europa och andra delar av världen. Varför upplever pilgrimsvandringarna en pånyttfödelse just nu?

- Jag tror att det är en reaktion mot den snabbhetskultur, högljuddhet och tomhet som vi är fångade i, och som vi vill komma bort ifrån. Vandringen svarar också mot en längtan efter att fysiskt få använda kroppen, säger Hans-Erik Lindström som är verksam vid Pilgrimscentrum i Vadstena.

Nyligen gav han ut boken "Pilgrimsliv - en handbok för vandrare" (Verbum). Förutom praktiska tips och råd ger boken en bakgrund till dagens renässans för pilgrimsvandringarna. Den kanske mest kända leden startar i de spanska Pyre­néerna och har aposteln Jakobs katedral i Santiago de Compostela som slutmål. "El Camino" som den kallas är totalt åttio mil lång och vandras årligen av tusentals svenskar.

I mitten av 1960-talet var Hans-Erik Lindström med och startade Alternativ jul och Ny gemenskap, två verksamheter för människor i samhällets mariginaler. På 1970-talet gick han som präst omkring i Stockholmsnatten och erbjöd mat och tak över huvudet åt huvudstadens hemlösa.

Fötterna och nyfikenheten har alltid haft en stor betydelse i hans liv. Som liten fascinerades han av folksagornas tema om de tre bröderna som gick ut i världen för att söka lyckan och kärleken. Och hur den yngste av bröderna ofta var den som drog det längsta strået.

- Denna nyfikenhet och längtan att komma utanför det egna reviret lockade. Vad fanns därute? Vad hände under vandringen?

- Som tonåring vistades jag och en vän mycket i Dalaskogarna, där jag upplevde en stark samhörighet med naturen. Och kanske Gud, även om jag inte tänkte på det just då utan mest av allt ville bli skogvaktare, säger Hans-Erik Lindström.

När han var tjugo år blev han kristen och började läsa teologi för att så småningom bli präst. Under vandringar kors och tvärs genom Stockholm om nätterna upptäckte han att fötterna var ett suveränt transportmedel. De kunde ta honom dit han ville, till undanskymda människor och platser. När han blev trött och sliten efter att han vandrat på gatorna bar fötterna honom till naturen, tystnaden och ensamheten.

Sin första pilgrimsvandring gjorde Hans-Erik Lindström i Skåne i mitten av 1980-talet.

- Trots att jag redan tidigare gillade att gå blev det långsamma och monotona vandrandet ett slags aha-upplevelse. Fortfarande har jag den upplevelsen inom mig, och den är inte svagare. Det är en märklig känsla att lämna det intellektuella kommunikationsmönstret och låta livet komma till sig i maklig takt. Den emotionella intelligensen - intuitionen och öppenheten mot naturen som infinner sig efter några dagar - är häpnadsväckande.

Inför varje ny vandringsdag delar Hans-Erik Lindström ut ett bibelord, en vers eller någon strof ur en dikt. Det är ett slags mantra som varje deltagare bär med sig och reflekterar kring.

Kan dagens pilgrimsvandringar fungera som ännu en introvert egotripp för blasé och välmående västerlänningar? Ett tomtebloss som flammar till? Hans-Erik Lindström tror inte det. Tvärtom finns det ingenting som är ytligt.

- Under mina 34 år som präst har jag inte upplevt att människor ser så långt in i det egna jaget som under dessa vandringar. Mötet med sig själv är ingen enkel historia, det kräver arbete precis som själva vandringen. Och genom inre kännedom ökar det sociala ansvaret.

Pilgrimsrörelsen har ökat hans engagemang för flyktingar.

- Människor har vandrat över hela jorden i alla tider och i alla religioner. Muslimer besöker Mecka och Medina, judar och kristna Jerusalem, buddister och hinduer har sina heliga platser de vallfärdar till. Att vandra är universellt.

- Det nya är flyktingarna som strömmar till oss och till andra länder. De är vår tids ofrivilliga pilgrimer, dem vi ska ge tak över huvudet och visa vår solidaritet. Därför är flyktingarnas ställning pilgrimsrörelsens viktigaste fråga.

Pilgrimsvandringar har funnits under många hundra år, och i Europa kan de sägas ha haft tre toppar. Den första inföll på 300-talet, den andra på 800-talet och den tredje är den vi nu bevittnar.

Men dessa vandringar har inte alltid stått högt i kurs i den kristna traditionen. Martin Lind, biskop i Linköping och en av initiativtagarna till Pilgrimscentrum i Vadstena, berättar att reformatorn Martin Luther förbjöd vandringarna som botgörelse på 1520-talet. De urartade helt enkelt.

- Rika män skickade ut tjänstefolk till religiösa mål, och menade att de på så sätt kunde köpa sig fria från ansvar och skuld för dåliga handlingar. Men inte sällan söp och levde tjänstefolket rövare, och på grund av det råkade pilgrimsvandringarna i vanrykte, säger Martin Lind och fortsätter.

- För mig som teolog, kristen och anhängare till dagens pilgrimsvandringar är vandringen ingen genväg till förlåtelse för onda gärningar. Där­emot kan en ökad självinsikt leda till att man blir en lite bättre människa.