Vi mejlar, bloggar, twittrar och sms:ar. Samtidigt som vi uppdaterar statusen på Facebook. Och väljer låtar från Spotify. I informationssamhällets tidevarv är vi ständigt uppkopplade, påkopplade och à jour. Ett effektivt sätt att nätverka, visst, men hur påverkar det oss egentligen? Vad händer när bruset blir så högt att det varken går att prestera eller fokusera? Eller när relationerna på nätet blir viktigare än de i verkliga livet?

– När det var som värst satt jag hemma och var som beroende av internet. Var ständigt online och kände mig nästan tvungen att gå in på vissa bloggar och webbsidor, säger författaren Denise Rudberg, vars intensiva internetanvändande blev en ond cirkel.

– Jag tyckte att jag behövde vara i fred med min dator för att klara av mitt jobb. Var det något som hind­rade mig blev jag nästan aggressiv. Vilket gick ut över min man och mina barn. Låter helt sjukt, och det var det också.

Att hon alltid var uppkopplad, och därmed alltid nåbar, var en grundläggande orsak till att hon började må dåligt.

– Känslan av att jag var absolut tvungen att svara på ett mejl så fort det plingade i inkorgen gjorde min arbetssituation omöjlig.

För Denise Rudberg blev nätvärldens ständigt pågående samtal ett hinder. Både i arbetet och vardagen. Samtidigt som hon fick svårt att fokusera på skrivandet, fick hon mindre tid och ork för sin familj. Lösningen, eller snarare utvägen, blev att ”koppla ner sig”. I dag arbetar Denise inte hemifrån längre, utan på ett kontor utanför stan. Där skriver hon på en dator utan internetanslutning. Mejlen kollar hon från sambons dator. Under max en timme varje dag. Sin egen dator lämnar hon på kontoret när hon går hem.

– Måste jag ta hem den lägger jag in den i garderoben så att jag inte ”slinker dit”. Står den framme känner jag mig manad att sätta mig och jobba. Den ger mig bara dåligt samvete.

Denise tror att det bara är en tidsfråga innan företag kommer att begränsa internetanvändandet för sin personal.

– Vi skulle säkert slippa en hel del utmattningsdepressioner om vi minskade vårt internetande en smula. Att uppdatera sin Facebooksida en gång i timmen kan väl knappast kallas för effektiv arbetstid? Facebook har ersatt den gamla rökrutan. Det är stället folk går till för att pausa i arbetet. Frågan är om det är så mycket sundare än rökpausen?

Sunt eller osunt. Facebookkulturen växer. I ett land där över 80 procent av alla mellan 18 och 25 är medlemmar, kan det näst intill ses som avvikande att ställa sig utanför ett sådant gigantiskt forum.

– Folk blir ofta förvånade över att jag inte är med. Ibland kan jag nästan känna mig ifrågasatt. Som om jag vore onormal, säger 24-åriga studenten Kristian Halfwordson.

Han gick med i Facebook ”när alla andra gick med för några år sedan”, men valde att gå ur efter en tid. Anledningen var att Facebook började stressa honom. Det var hektiskt att ständigt hålla sig uppdaterad. Med tiden skapade det mer ångest än vad det gav.

– Till slut var det som om allt kretsade kring Facebook. På en fest var det inte själva festen man pratade om, utan om bilderna man skulle lägga upp på sidan efteråt. Man levde liksom mer i Facebook än i verkligheten.

Hur blir det då om man väljer att stå utanför en sådan umgängeskrets? Går det att hoppa av tåget men hänga med i allt som händer ändå?

– Den största vinsten med att inte längre vara med i Facebook är att slippa stressen över att ständigt behöva ”facebooka”, säger Kristian Halfwordson.

Samtidigt sticker han inte under stol med att utträdet inneburit en viss känsla av utanförskap.

– Jag kan missa vissa fester där inbjudningarna gått ut på Facebook. Ibland kan jag faktiskt bli sugen att gå med igen. Men det funkar ju inte. Inte nu när jag har gjort en grej av att jag inte är med. Jag får skapa en Facebookgrupp för icke Facebookmedlemmar i stället.