Böcker om föräldraskap fortsätter att välla ut från förlagen. Nu handlar de om att män vill förknippas med att vara fäder, om gränssättning för tonåringar och om att leva med andras barn.
I varje klass i högstadiet och i gymnasiet finns någon med en pågående depression. Troligen en flicka. Före puberteten förekommer depression hos ungefär en på hundra, och då är det lika vanligt hos pojkar som hos flickor. Från och med puberteten sker en dramatisk ökning, där ungefär fem procent av de unga drabbas av det som kallas för egentlig depression. Och fördelningen mellan könen ser likadan ut som hos vuxna, det är minst dubbelt så vanligt att tonårsflickor är deprimerade än att tonårspojkar är det.
Den tydliga kopplingen till könsmognaden tyder på att hormonerna har betydelse, skriver barn- och ungdomspsykiatern Gunilla Olsson i boken "Depressioner i tonåren - ung, trött och ledsen". Samtidigt pekar hon på det märkliga i att en normal hormonomställning skulle leda till något så olyckligt som depression. Kan de könsroller som ungdomarna möter och tvingas anpassa sig till spela in? undrar hon.
Senare års forskning har visat hur viktigt det är att depressioner behandlas. En obehandlad depression ökar risken för att man ska drabbas igen, lite amatörmässigt kan man uttrycka det som att det blir "spår i hjärnan". Om ingen hjälp erbjuds blir en depression i tonåren ofta långdragen, skriver Gunilla Olsson, oftast längre än ett halvår och det är risk att personens långsiktiga utveckling påverkas. Många hoppar av skolan, och förmågan till samspel med andra försämras.
Behandlingen kan bestå av medicinering, psykoterapi eller både-och. Gunilla Olsson påpekar att de speciella risker för självmord som brukar nämnas i samband med de nya antidepressiva medicinerna till tonåringar faktiskt aldrig har stötts av några klart redovisade fakta. I själva verket har man aldrig sett något fall av självmord under studier av antidepressiva medel mot tonårsdepression. Många har oroat sig för att medicinering skulle kunna skada nervsystemet, men de nya forskningsresultaten pekar på motsatsen - läkemedlen skyddar nervsystemet mot nedbrytande effekt av depressioner och stress, och främjar nervcellernas tillväxt, skriver Gunilla Olsson. Men medicinering måste innebära att läkaren följer utvecklingen hos sin patient noga, även i de fall då en tonåring går i psykoterapi hos någon annan, understryker hon.
Vid lättare depressioner kan det fungera bra med enbart psykoterapi. Vid allvarlig depression behövs både samtal/psykoterapi och medicinering, och det får aldrig bli en strid mellan de olika behandlingsformerna, skriver Gunilla Olsson. Ibland kan den unga personen ha en bestämd uppfattning om att de bara vill ha endera behandlingen. Då är det klokt att följa deras önskningar och bygga upp ett gott förtroende, menar hon. I de flesta fall kommer de att senare välja den andra delen av behandlingen. Och vad tonåringar än väljer, behöver de och deras föräldrar få kunskap om depression och behandlingsmöjligheter.