Insidan har följt några läsare och skrivit om deras sommardrömmar – de som blev uppfyllda och de som inte blev det. Läs tidigare artiklar i serien på DN.se/livsstil

Det hela började som en spontan, och lite galen idé förra sommaren. Stockholmskillarna Johan Fröman, 25, och Tobias Wallin, 25, kompisar från gymnasiet, hade en oplanerad semestervecka mitt i en i övrigt fullspäckad jobbsommar.

– Både jag och Tobbe har rätt stilla­sittande jobb och ingen av oss rör sig så där jättemycket på fri­tiden heller. Det blir mycket film och häng framför datorn. Vi tyckte att en aktiv semester i naturen, typ en vandring i bergen, skulle passa oss perfekt, säger Johan.

De hade hört att Norge, och då särskilt området runt Bergen, skulle vara bra för ändamålet. Lugnt och skönt umgänge i vackra natur­omgivningar var vad de drömde om framför skärmarna på jobbet. Så, utan jättemycket planering packade de väskorna och snart satt de på tåget till grannlandet. Vid ett mellanstopp i Oslo tog de några öl med en norrman som Tobias lärt känna på internet.

– Det första han sa när han fick höra vart vi skulle var att Bergen var den regnigaste platsen i Norden. Sedan tog han fram sin Iphone för att kolla vädret där. Den visade regn en vecka framåt, berättar Tobias, som några timmar tidigare upptäckt att han i stress till tåget glömt sovsäcken hemma.

En sovsäck kort och regn till trots, vandringen skulle genomföras och några ölkannor senare slumrade de in på tåget till Bergen. Under resan vaknade Tobias och tittade ut. Utanför var bergen snötäckta och innan han somnade om hann han konstatera att de enda byxorna han hade med var shorts.

Väl framme i Bergen var vädret svalt, men hyfsat stabilt. Efter en shoppingrunda på stadens Clas Ohlson, där nödvändigheter som vatten, konserver och silvertejp inhandlades, var de redo att ge sig av. Fast först sprack Johans väska.

– Den pallade inte alla konservburkar, det blev för tungt helt enkelt. Men jag hade ingen lust att lägga pengar på en ny, så jag tejpade ihop den med silvertejp i stället.

Med fullastade väskor, kanske lite för fulla för vad de egentligen orkade bära, tog de en linbana till bergets fot. Mer än så orkade de inte den första vandringsdagen. De satte upp tältet och däckade i tio timmar.

– Vi vaknade i en tjock, vit dimma som snart blev grå och övergick i spöregn. Ligga kvar i tältet ville vi inte, så det var bara att sätta i gång och gå, berättar Johan.

Med vetskapen om att de tältat nära en backhoppsbana, började de vandra i den täta dimman. I regnet, som nu piskade horisontellt, följde de så gott de kunde vandrings­ledens utsatta landmärken. Tyvärr ledde märkena dem inte ner från berget, utan mest i cirklar uppe på fjället.

– Vi var dyngsura, nedkylda och ett tag trodde vi nästan att vi skulle dö. Som tur var hittade vi en bergsspricka efter några timmar. Där tog vi lä och delade på en chokladkaka, berättar Johan.

Ja, rädsla kände åtminstone Johan när de irrade runt i den grå dimman. Ändå lyckades han hålla sig lugn, mycket tack vare Tobias lugn.

– Hade han hetsat upp sig, hade jag också gjort det. Men det fanns ett slags tyst överenskommelse mellan oss. Att det bara var att bita ihop och fortsätta gå.

Efter det som kändes som en evighet skingrade sig molnen så småningom. När dimman lättade kunde Johan och Tobias äntligen ta sig ner från berget. Väl nere i dalen försökte de göra upp en eld där de kunde torka sina kläder. Dessvärre var veden naturen hade att erbjuda genomblöt, men genom att elda upp gamla kvitton lyckades de torka några pinnar och få upp en liten brasa.

– Den värmde riktigt bra. Plötsligt kändes allt rätt optimistiskt igen, säger Tobias. Så optimistiskt att han gick en runda för att ta lite bilder. Och glömde skorna som låg på tork vid elden. När han kom tillbaks hade tårna på dem brunnit upp. Silvertejpen åkte fram igen.

Med tejpade skor och ryggsäck vandrade de på i ytterligare tre dagar. Regnet fortsatte ösa och Tobias frös sig blå genom nätterna.

– Det var bara att gilla läget. Visst var det lite kallt och blött, men vi hade det väldigt kul också. Och naturupplevelsen var fantastisk, säger Tobias.

Hur fantastisk vandringen än var emellanåt, kom ändå punkten där bägge kände att det räckte. När Johan vaknade med en svart snigel i sovsäcken den sista morgonen, också den i ösregn, kände båda att det faktiskt var rätt skönt att äventyret snart skulle vara över. För den här gången i alla fall. Men redan på tåget hem började de smida planer inför nästa års vandring. Så här i efterhand kan bägge konstatera att den spännande vandringen inte bara var ett fysiskt äventyr, utan att den även satt djupa spår inom dem. Johan, som säger att han vanligen är en rätt stressad person, talar om vandringen som ren och skär sinnesro.

– Ute i naturen är det bara nuet och det absolut elementära som existerar. Som var man ska sätta upp tältet eller hur man ska få upp elden. Det är väldigt befriande att slippa bry sig om alla småsaker som snurrar i skallen annars. Bara en sådan sak som att slippa bry sig om vem som ringer eller sms:ar. Vi stängde av mobilerna eftersom det ändå inte fanns någon täckning bland bergen.

Systemutvecklaren Tobias, som beskriver sitt jobb som en IT-värld där han ständigt är online och har tusen projekt i luften, instämmer och säger att vandringen för honom var en mental och stärkande avkoppling.

– Att komma bort från civilisationen, att få ”stänga av” någon vecka om året, ger en kraft att orka med all den där stressen.

Ett annat gott vandringen fört med sig är att vänskapen mellan killarna stärkts.

– Vi har gått skilda vägar sedan vi gick ut gymnasiet. Med olika jobb blir det att man lever olika liv och inte ses lika mycket som förr. Vandringen, där vi umgicks extremt tajt under några dagar, gjorde att vi kom varandra väldigt nära igen, säger Johan.

– Att kämpa sig igenom regnmolnet uppe på berget är det mest dramatiska jag upplevt. Att dela den händelsen med Johan har stärkt banden till honom, fyller Tobias i.

Nästan precis ett år senare packar Johan och Tobias inför årets äventyr. Fem dagar i jämtländska Ansättfjällen väntar. Johan har laddat med ny ryggsäck, ordentliga regnkläder och frystorkad mat. I år ska han varken ha blöta kläder eller konka på tunga konserver i en trasig väska. Tobias däremot, som resonerar som så att det är bättre att frysa än svettas, kör på samma stil som året innan. Shorts och t-shirt, alltså.

– Lite regn har väl ingen dött av? Vi vet att vi är ett bra team och så länge vi behåller lugnet kommer det att ordna sig.