Nu ska föreningen uppmärksamma Socialstyrelsen på stora kunskapsbrister om autism i kommunerna, brister som kan få svåra konsekvenser.

Föreningens jurister har gått igenom en rad fall av tvångsomhändertaganden av barn med någon form av autism.

– Det som kommer fram är förfärligt, säger Eva Nordin-Olson. Det allvarligaste felet med socialtjänstens utredningar är att de är så subjektiva, man tolkar allt utifrån en förutfattad mening om bristande föräldraförmåga.

Skolproblem och hög frånvaro är mycket vanliga vid autismspektrumtillstånd som Aspergers syndrom. Ofta leder det till konflikt mellan hem och skola, och med tiden hem och socialtjänst. Då läggs ansvaret på föräldrarna som inte kan ”samarbeta”, säger Eva Nordin-Olson. När föräldrarna säger nej till insatser som inte passar barnet sägs de ha samarbetssvårigheter. Det behövs en oberoende medlingstjänst med kunskaper om funktionshinder, menar hon.

– Det är ett fullständigt misslyckande från socialtjänsten att inte kunna etablera en god relation till människor som behöver deras hjälp. Socialtjänsten ska vara en resurs, ett stöd. Vi kräver en översyn, och åtgärder för att säkra kvaliteten i utredningar och i hanteringen, säger Eva Nordin-Olson.

Ragnar Olinder framhåller att Socialstyrelsens anvisningar om tvångsomhändertagande behöver uppdateras. Där nämns en rad beteenden hos barn, som magont, sömn- och matproblem, aggressivitet och social isolering, som kan tyda på problem i hemmiljön. Men samma beteenden finns också vid till exempel autismspektrumtillstånd.

– Barn som visar sådana allvarliga symtom måste alltid få genomgå en allsidig, tvärprofessionell bedömning på specialistnivå, säger Eva Nordin-Olson. Den kunskapen måste bara finnas. Självklart kan även barn med funktionshinder behöva omhändertas. Men man måste kunna skilja symtom som beror på miljön från uttryck för funktionsnedsättningen.

Bristerna gäller inte bara grunden för omhändertagande, menar Eva-Nordin Olson och Ragnar Olinder.

– När ett barn omhändertagits är det socialnämndens ansvar att se till att barnet får de insatser som det behöver utifrån sitt funktionshinder. Det verkar ofta inte ske. Och barn med funktionshinder måste också få vara delaktiga i vården. Då behöver socialtjänsten ta hjälp från habiliteringen eller andra som har kunskaper, som får agera som ”tolkar” – som man gör med barn som talar ett annat språk, säger Eva Nordin-Olson.

Det är länsrätten som fastställer socialnämndens beslut om tvångsomhändertagande.

– I Socialstyrelsens statistik ser man att länsrätterna i huvudsak beslutar enligt socialnämndens bedömning. Domstolen har ett betydande eget utredningsansvar. Ändå har domstolarna, i de fall vi granskat, saknat ett kritiskt förhållningssätt till uppgifter och källor i utredningarna, säger Ragnar Olinder. Och barnens offentliga ombud, som ska företräda barnen i rätten, agerar ofta utifrån det som socialtjänstens utredning kommit fram till.

Det allvarligaste problemet är kunskapsbrist, framhåller Eva Nordin-Olson. Men i bakgrunden finns ibland också ett motstånd mot ”diagnoser”.

– Man vägrar ta emot kunskaper, utifrån en egen övertygelse. Men myndighetsutövning får inte utövas utifrån en enskild persons värderingar och ideologi.