Grekland har fått en ”ekonomisk tvångströja” och genomgår ett stålbad för att komma till rätta med sin korrumperade samhällsekonomi. I Sverige finns runt 30 000 personer med grekisk bakgrund som följer utvecklingen med stort intresse. Vad känner de inför situationen?
Journalisten och författaren Alexandra Pascalidou, 39 år, har täta kontakter med sitt hemland, men påverkas inte ekonomiskt av den finansiella krisen. På Rhodos äger hon en glassbar som inte drabbas nämnvärt och hon sålde nyligen sin lägenhet i Aten och gjorde en marginell förlust.
På ett personligt plan är det mer komplext. Samtidigt som hon identifierar sig starkt med sina landsmän, har hon kluvna känslor inför det som nu sker.
– Den grekiska mentaliteten är en del av mig i allra högsta grad. Men efter 33 år i Sverige har jag samtidigt en distans. Jag kom hit när jag var sex år och har ju växt upp i ett annat samhälle än det grekiska.
Alexandra Pascalidou bor i Stockholms innerstad, men besöker sitt gamla hemland med jämna mellanrum. Mellan 2004 och 2006 var hon programledare i grekisk teve.
Det betyder att hon ser det som händer med både främlingens och den invigdes ögon. När vi diskuterar krisen blir det också tydligt att hon kan betrakta det som sker med en utomståendes ögon, utan att gå i försvarsposition.
Å ena sidan tycker Alexandra Pascalidou synd om dem av hennes vänner i arbetarklassen och medelklassen som fått sina löner halverade. Många tvingas flytta och deras barn kanske måste avsluta sina studier.
Å andra sidan, när hon pratar om det nyrika skiktet i Grekland skräder hon emellertid inte orden.
– Det har funnits en uppvisningskultur efter krigsåren. En märkeshysteri hos människor som egentligen har en ganska bristande självkänsla.
De har ofta levt över sina tillgångar och fuskat med skatten, menar Alexandra Pascalidou.
– I Grekland finns ju ingen jantelag som i Sverige. Det betyder att jag har vänner som har köpt skor på kredit och verkligen frossat i nyrikedom. Den här krisen kan bli en chans att rycka upp det gamla korrumperade systemet med rötterna.
Att vara självkritisk är typiskt grekiskt, menar hon. Grekerna matas sedan barnsben med att deras land kallas civilisationens vagga, samtidigt är de väl medvetna om att de inte förvaltat sitt pund.
– Vi har skapat allt. Sedan har vi inte gjort så mycket mer. Det gör att vi kan vara cyniska och driva med oss själva på ett sätt som ingen annan kan.
För att förklara vad hon menar nämner hon den grekiske ståuppkomikern Lakis Lazopoulos. Hans teveshow får alltid omkring 70 procent av tittarsiffrorna, trots att han driver lika hejdlöst med såväl grekerna själva som med det politiska systemet.
– Han skäller på allt och alla. Att vi kan ta det och till och med skrattar åt det, beror på att vi har en förmåga att känna oss som det svarta fåret, som att vi inte betyder något.
Du låter väldigt hård och krass mot dina landsmän?
– Då skulle du höra mina vänner i Aten, de är ännu hårdare, säger Alexandra Pascalidou och skrattar.
En annan sak som kan reta henne är när hennes grekiska vänner vurmar för det svenska systemet, utan att reflektera över vad det är som utgör grunden för det.
– Om man då säger att ”okej, är du beredd att betala mer i skatt?” Då förstår de plötsligt inte vad man menar.
Komninos Chaideftos är ordförande i Grekiska riksförbundet här i Sverige. Han är 55 år och har bott längre här i landet än Alexandra Pascalidou; han kom hit på 1970-talet och följer nu noggrant vad som händer i det gamla hemlandet.
– Jag läser svenska tidningar och ser på grekiska nyhetssändningar på teve varje dag. Det muntrar inte upp direkt. Många vänner i Grekland känner sig nedslagna och deprimerade över det som händer. De är så klart oroliga för framtiden.
Påverkas grekernas självbild av det ekonomiska haveriet?
– Ja, till viss del tror jag det. Det är aldrig roligt att vara sämst i klassen. Sedan känner många greker inte något personligt ansvar för den ekonomiska kris som politiska beslut lett fram till. Många reagerar också över att rika företag och rika människor betalat lika mycket skatt som en lågavlönad städare eller arbetare. Och det gör att självbilden kanske inte påverkas så negativt som den gjort om alla känt sig delaktiga i det som hänt.
Sover du själv gott om nätterna?
– Jag arbetar som modersmålslärare här i Sverige och påverkas inte direkt ekonomiskt av krisen. Men självklart känns det när släkt och vänner som bor i Grekland berättar om vad som väntar dem. Jag blir inte deprimerad, men kanske en smula nedstämd.
Komninos mamma hemma i Grekland drabbas hårt av de tuffa sparkraven i statens finanser. Hon får i dag ut 420 euro i pension varje månad, cirka 4 500 svenska kronor. Nu ska pensionen minska med tio procent – motsvarande 450 kronor. Mamma kommer att få det kärvt.
Har du själv fått några gliringar för att Grekland misskött sin ekonomi?
– Några spanska och turkiska vänner har småretat mig, men inte något på allvar. Svenskar är mer försiktiga med sina kommentarer.
Grekland förknippas med filosofer som Platon, Sokrates och Aristoteles, de olympiska spelen i Olympia, dramatiker som Sofokles och Euripides samt Archimedes och andra framträdande vetenskapsmän från antiken.
Hur är det att leva under det oket?
– Vi har ett antikt arv att vårda. Men Sokrates och Platon gör inte att det blir mer mat på middagsbordet, och kläderna blir inte billigare för att vi har framstående antika skalder. De levde ju för tusentals år sedan och Grekland kan inte leva på antiken.
Under påskhelgen besökte Komninos Chaideftos barndomslandet – alla talade om krisen. Han tillbringande ett par dagar i Aten, och när han var ute och vandrade runt i staden var det påfallande tomt på gatorna. Inne i butikerna och varuhusen fanns inte heller många kunder.
– Under påsken brukar vi alltid prata om hur lammet som ska ätas på påskafton bör tillagas, vilka tillbehör som är bäst och vilket vin som ska drickas till maten. Det brukar vara fest och glädje. Nu var alla mer oroliga.