- "Fader vår" är den viktigaste texten för mig. Den är som en nyckel, säger komikern Peter Wahlbeck när Insidan träffar honom en försommardag i Stockholm.

- Det började när jag var i tioårsåldern och mina föräldrar skilde sig. Jag var med i Ansgarscouterna, Svenska kyrkans scoutförbund. Där pratade vi moral, om rätt och fel och så bad vi tillsammans. Jag upptäckte då att bönen skänkte trygghet och gemenskap, att jag blev lugnare. Det var skönt.

För en komiker är annars vokabulären mer rå och drastisk. På kvällen uppträder Peter Wahlbeck, som en av Sveriges mest slipade ståuppare. Från scenen gisslar han makthavare, trygghetsnarkomaner, köttätare, kyrkans mörkermän, likväl som det ateistiska forskarsamhället. När det är som bäst blandas politik och filosofi med vilket ämne som helst, helst vilt och överraskande.

Ofta utgår han från bilder, gärna återgivna på hans egen ihopsnickrade halmstadrinkebysvenska eller så drar han en skabrös historia hämtad från sitt eget liv eller från kvällstidningarnas nyhetssidor. Som till exempel den när hyreshuskvarterets fria, stolta och mustaschprydde turk brottar ner en blottare i barnens sandlåda. Under tumultet biter också turken blottaren i ryggen. I Peter Wahlbecks version slutar historien med att blottaren går in på polisstationen för att i falsett anmäla turken:

- Misshandel! Misshandel! Här står jag helt lugnt och blottar mig för några småungar och då kommer en turk och biter mig i ryggen Ska det va så här

Eller när han berättar om sin ungdom, hur det gick till på Halmstads badhus när han efter en vadslagning på högstadiet, kissar från högsta bastulaven över det flera hundra grader varma el-aggregatet. "Jag är den enda människan i världen som fått brännskador på ryggen av min egen URIN."

Men hur platsar den åldriga bönetexten in här, är inte "Fader vår" så långt från galen och befriande humor som det går att komma? "Fader vår" är ju som ett isberg, snabbt avläst, där texten under ytan, meningarna mellan raderna, ger djupet. Hur är det de utmejslade stroferna lyder, som Peter Wahlbeck tar i sin mun efter en ståuppshow på krogen eller när han tar av sig sin fürallemask? Då, när han står där framför toalettspegeln medan han andaktsfullt mumlar:

Fader vår som är i himmelen.

Helgat varde ditt namn. . .

- För mig är det viktigt att det var Jesus själv som gav "Fader vår" till lärjungarna i studiesyfte. Sedan dess har den förstås översatts och ändrats flera gånger. Jag läser den som jag fick den framför mig år 1973. Och jag tycker att den innehåller allt.

- Allra bäst är det här med evigheten. Vi har så svårt för att fatta vad evighet är. Många av oss är så indoktrinerade med att allting har en början och ett slut. Så är det inte. Det är evigt.

- De här ateistiskt troende vetenskapsmännen med sin slump och bigbang. Big bang är världens största knallpulverbluff! Vetenskapsmännens snack är faktiskt väldigt flummigt, säger Peter Wahlbeck och fastslår på hamrande och mässande Halmstadsmål att universum inte tar slut, om någon trodde det, att allting bara fortsätter, precis som livet. Att vi föds igen och igen och att vi utvecklas.

- Vi lever som träden och växer sakta i spiralform mot ljuset.

Men han tror inte på en reinkarnation så som det österländska tänkandet beskriver:

- Hinduismen har en mer bestraffande återfödstanke, där en dålig människa kan återfödas som groda eller något sådant. Så går det inte till. Vi blir inte djur i nästa liv, säger Peter Wahlbeck och skrattar åt idén om honom själv som en ko.

- Tanken på reinkarnation, en universell logik i det stora skeendet, ger mig livsglädje. Det motsatta, ateismen är elak. Att livet bara skulle vara en parentes, från ingenting till ingenstans. Det är inte humanistiskt att tänka så. Hade jag bara varit övertygad om att det fanns ett enda liv och sedan inget mer då hade jag blivit kriminell.

Är du säker på det, är det inte ännu svårare att leva som kriminell?

- Jag tänkte mig nog mer som en fifflare än som en våldsverkare. För som ateist gäller det att leva för pengarna, något annat än materiell lycka kan ju inte finnas för dem. På det viset förbryllar ateister mig. Jag har till exempel aldrig fattat varför en ateist gifter sig. Det är absurt, ju. Här lever de i sin parentes en enda gång och så ska de bara pippa en person. Obegripligt.

Hur ofta ber du bönen?

- Varje dag. Jag landar med den.

Det där med helgat varde ditt namn?

- Helgat vare ditt namn kan vara svårt. Men det får en att tänka på att livet är heligt. Att man ska helga sig själv.

Vem är det du ska förlåta?

- Ingen är skyldig mig något. Har jag fått stryk av någon har jag förlåtit det för länge sedan. Jag tänker inte att någon är skyldig mig något. Jesus sa en gång till sina lärjungar att "allt är mycket gott". Jesus har rätt där. Visserligen kan livets pedagogik vara obehaglig ibland men i evighetsperspektivet är allt gott.

"Fader vår" får också Peter Wahlbeck att tänka på övertramp, men inte så mycket på sina egna plumpheter från scenutrymmet, till exempel pikar mot kollegor som Jonas Gardell och hans Mark Levengood.

- Nej, Jonas Gardell och Mark Lewengood är slipade affärsmän. De får tåla sådant. Och jag slår aldrig någon som redan ligger, som till exempel kungen. Kungahuset skulle jag aldrig skämta om på scen. De är redan utsatta. Jag skulle heller aldrig skämta om den här tjänstemannen Lars Danielsson eller att Göran Persson är tjock. Det är gement.

- Men bönens rad om den egna skulden ger mitt dåliga samvete en viss tröst. Orden får mig att tänka över dagen. Och jag tänker på andra som har det svårt. Den här femåringen som blev överkörd av en traktor som hans far körde. Det är väldigt tragiskt. Tänk dig in i pappans situation, som kör över sitt älskade barn av en olyckshändelse. När jag läser om sådant blir jag väldigt berörd. Då ber jag.

- Eller som den här muren nere i Israel. Jag hittar inte ord. Den är gigantisk. Det är helt absurt. Och många av dem som tillverkar den är inhyrd arabisk billig arbetskraft. Det är ett historiskt och kosmologiskt brott att, som det judiska folket nu gör, ingenting lära av historien. Man kan inte lösa konflikter med öga för öga tand för tand, utan först genom att vända kinden till.

- Då hjälper bönen mig. Det känns som att man gör något, som att tyngden av skulden släpper. Allra bäst fungerar Fader vår innan jag ska somna. Jag inbillar mig också att det är en bra övergång till den andliga världen. Den vi alla har lite kontakt med när vi sover.