Maria Langefors och några vänner var i början av 1990-talet ute och gick i skogen i Nora där hon bodde då. Många nynazister hade samlats för att demonstrera i den lilla västmanländska orten och några av dem höll till vid en gammal jaktstuga.
När Maria passerade upptäckte hon att ett par av dotterns klasskamrater satt och drack öl bland nynazisterna. Hon vände om och gick fram till dem, slog sig ned och började samtala.
Snart märkte hon hur utestängda från samhället de unga killarna kände sig – och hur sammansvetsad gruppen de tillhörde var. Deras mammor var arbetslösa, deras pappor var arbetslösa och själva saknade de framtidshopp.
– Men bland nazisterna kände de sig hemma. Där räknades de och där upplevde de gemenskap, solidaritet. Jag kom ihåg det här mötet när jag nyligen läste att tyska nazister demonstrerade i Dresden, min pappas hemstad. Solidaritet förknippas ofta med omtanke och godhet. Nazisterna bryr sig också om varandra, den egna gruppen. Men deras solidaritet är samtidigt avståndstagande mot andra.
Maria Langefors fyller 65 år i sommar. Nästan hela livet har hon brytt sig om andra människor. Hon har gömt många flyktingar i sitt hem. Hon har hjälpt missbrukare och hemlösa. Hon har tagit debatten med unga nazister.
– Men det är lätt att bli självgod när man hjälper andra och kanske tror sig vara förmer än sina medmänniskor. Fortfarande brottas jag med det här med solidaritet. Risken är ju att man gör goda gärningar för att andra ska tycka att man är en bra människa och för att man själv vill verka viktigare än andra, säger hon.
Mörkret lägger sig och ännu en arbetsdag är slut för Maria i invandrartäta förorten Tensta i norra Stockholm. Sedan går hon till tunnelbanan för att åka till en flyktingfamilj från Irak som bor på andra sidan Stockholm. De är rädda och behöver någon att dela sin oro med.
Först sent på kvällen kommer Maria hem till huset i Vaxholm där hon är pastor i den lokala missionsförsamlingen. Men tre dagar i veckan arbetar hon oavlönat i Tensta för Hela Människan, som är en del i Svenska kyrkans och de traditionella frikyrkornas sociala arbete.
Många flyktingar har genom åren fått skydd i Marias och familjens hem. Hon hjälper också missbrukare och andra som stött på motigheter i livet. Hon ger hemlösa en sovsäck, nya kläder och lite mat.
När Maria var ung var läkaren Albert Schweitzer och den judiske psykiatern och koncentrationslägerfången Victor Frankl hennes förebilder. De var ”stora” män med höga ideal som uträttat mycket gott.
– De var så stora att jag nästan förlorade mig själv, försvann i deras skugga. Det är viktigt med förebilder. Men om man ser upp till dem utan att själv reflektera finns en risk för att man tror sig kunna frälsa hela världen. Det är också en omedveten form av maktutövning.
Maria Langefors pappa kom från Tyskland och mamman från Småland. Under slutet av andra världskriget arbetade och bodde föräldrarna på en flyktingförläggning i Nissafors i Småland.
– I vårt hem var det en ständig ström av människor. Dit kom flyktingar från ödelagda städer och unga svenskar som ville vara med om att bygga upp Europa efter kriget. Även om jag bara var ett litet barn då blev jag påverkad av att både mamma och pappa hade en så generös inställning till sina medmänniskor.
Tjugotvå år gammal gifte sig Maria Langefors och flyttade kort därefter till Gyttorp, där hennes man Ulf blivit högsta chef på ortens sprängämnesfabrik. Efter tio år återvände familjen till Stockholm och flyttade in i en stor villa i Nockeby. Maria började läsa teologi och hennes livslånga engagemang för flyktingar väcktes.
En kristen syriansk familj med pappa, mamma, fyra barn och gamla farmor från sydöstra Turkiet fick under nio månader bo i villans övervåning. Grannarna – bland dem ett hovrättsråd och en gammal chef för arbetsgivarföreningen – blundade när de gick förbi familjens Langefors hus och såg främmande människor bakom fönsterrutorna eller ute i trädgården.
– För mig var det naturligt att öppna dörren till vårt hem. Men min man Ulf var ibland tveksam. Han undrade hur våra barn skulle påverkas av att det alltid var nya människor i huset.
Solidariteten har ett pris enligt Maria Langefors. Kanske inte för den som upplever sig vara solidarisk utan snarare för omgivningen.
– Jag vet att barnen kanske inte upplevde det som så positivt att deras mamma brydde sig så mycket om andra. Och de kunde bli irriterande när andra skulle använda deras leksaker. Men jag hoppas att de i dag kan se värdet av att ha fått möta spännande människor från olika delar av världen, att det är en rikedom.
Efter femton år i Stockholm flyttade Maria och hennes man till Nora i Västmanland. Strax därefter kom fem hundra flyktingar från Sri Lanka till orten. Under flera år bodde en av dem hos familjen Langefors, därefter fick en man från Kosovo en fristad i deras hem.
I Nora sökte sig flera personer med missbruksproblem till missionsförsamlingen där Maria var pastor. En del invånare klagade över att det var så många ölburkar slängda utanför kyrkan, andra menade att kyrkan äntligen funnit sin rätta uppgift.
Maria minns ett möte i kommunhuset. Politikerna i socialnämnden skulle avgöra om fyra barn i en familj med problem skulle omhändertas. Ordföranden undrade om någon ledamot ville ställa en fråga till mamman och pappan som satt mitt emot dem. Det blev knäpptyst.
Maria, som följt med för att stötta paret, begärde ordet och undrade hur det kom sig att ingen hade en enda fråga att ställa till två föräldrar som riskerade att få sina barn omhändertagna.
– Politikerna insåg inte att de hade en familjs öde i sina händer och att de borde visa mer empati. Ett samhälle som vill skydda sina medborgare kan ibland agera omänskligt.
En dag ringde det på dörren till villan där Maria bodde med sin familj. Där stod en man med kriminell bakgrund och ville komma in. Han var smutsig och lite blodig i ansiktet.
Just då kände Maria att hon inte orkade ta hand om en medmänniska. Hon bad mannen söka hjälp någon annanstans. Det fick han hos kvinnan som var med om det förnedrande mötet med socialnämnden som bodde ett kvarter bort.
– Kvinnan tvättade den blodige mannen och gjorde rent såret. När en människa delar med sig av sitt hjärta mitt i en egen utsatt situation är det sann solidaritet. Att orka vara god fast världen runt omkring tycks ond.
I sommar pensioneras Maria Langefors. Hon tänker arbeta kvar en tid i Tensta, sedan kanske hon flyttar till Östersund där ett av hennes fyra barn bor.
Måste man vara kristen för att vara solidarisk?
– Nej, inte alls. Men för mig har det varit en god hjälp. Jesus, som var en ytterst solidarisk människa och andra som verkat i hans anda, inspirerar mig ännu.