En dag för många år sedan vandrade Per Kornhall omkring i centrala Stockholm. Han passerade Sergels torg och nere på plattan såg han några unga människor lovorda Jesus. Han blev nyfiken. När han kretsat några varv runt gruppen steg en man fram och undrade om Per inte ville ta emot ”frälsaren”.
Mötet bildar startpunkt för den sjutton år långa resa där Per är medlem i Livets ord – först som fanatisk anhängare, sedan som försiktig tvivlare och sista tiden som en man som vill bryta sig loss. I dag, tio år efter att han lämnat rörelsen, har han skrivit en bok om sina upplevelser.
– Boken är slutpunkten för min tid i Livets ord och min väg ut ur rörelsen. Jag känner mig inte längre som en avhoppare utan är nu vem som helst. Fast fortfarande är jag känslig och kritisk mot extrema former av religiositet, säger Per.
Först en bakgrund: I juli 1979 tog Per studenten i Örebro efter en lycklig tid i gymnasiet med många vänner. Han kom in på universitetet i Umeå, men tyckte att det låg för långt norrut och flyttade till Lund. Där deltog han i studentlivet, målade och tecknade ganska mycket.
Politiskt låg han till vänster, och från högtalarna hördes Bob Dylan, Frank Zappa, svensk progg och Jimi Hendrix.
Under en luffarresa i Europa lockade en hippie honom att resa till Indien. Därifrån återvände han sjuk och utmärglad för att läsa på en konstskola. Han började läsa böcker om teosofi och andlighet; hans nya hjältar blev indiska guruer.
Han funderade på att söka till Konstakademin i Köpenhamn, men under en vandring i den danska huvudstaden greps han av panik och en känsla av att allt var meningslöst. Det var i den stämningen han träffade gruppen av unga kristna på Sergels torg i Stockholm.
– Jag tyckte att frikyrkligt kristna var intoleranta och självgoda, och hade inte alls riktat blicken mot dem under mitt andliga sökande. Men nu uppfylldes av jag av en annan känsla. Jag kände mig verkligen annorlunda och blev frälst på ett ögonblick. När jag sedan besökte deras kyrka, Södermalmskyrkan, inneslöts jag i en ”extatisk och brinnande gemenskap”.
Per blev mer och mer indragen i församlingen och uppmanandes att åka till Uppsala för att delta i Livet ords bibelskola, där skulle träningen för den stora väckelsen börja. Budskapet var tydligt: Ledaren Ulf Ekman hade fått uppdraget av Gud att förändra Sverige. Per och många andra ville inte missa chansen att få vara med på den resan.
Mellan 1986 och 1992 var han med i olika församlingar runt om i Sverige. I Kungsängen, norr om Stockholm, träffade han sin blivande hustru. Senare fick de tre barn och Livets ord betydde allt för dem.
Men så en dag kände han det första tvivlet. Han kan inte avgöra exakt när det började, kanske såddes första fröet när en gammal vän ringde och berättade hur rörelsen tagit avstånd från en familj som undrat över vissa företelser inom den.
– Fast då ville jag inte lyssna eller tro på vad han berättade. Kanske började det när jag läste böcker med en helt annan kristen utgångspunkt. Säkert är att insikten om att min tro byggde på något i grunden ihåligt ökade steg för steg.
Det tog flera år för Per att lämna Livets ord. Nästan hela sitt vuxna liv hade han tillbringat där, hans familj var involverad och han arbetade som biologilärare på en av rörelsens skolor. Första dagen efter att han lämnat sin ansökan om att lämna församlingen vågade han söka på internet efter en förklaring till vad en sekt är för något.
Tycker du att Livets ord är en sekt i dag?
– Man försöker framställa sig som en normal församling. För tjugo år sedan kunde det hända att alla satt med hinkar i knäet under gudstjänsten för att kräkas ut sina demoner. Sådant förekommer inte numera. Men det är fortfarande en rörelse där medlemmarna manipuleras med hot om helvetet och löften om himmelriket.
Per säger att det är betydligt lättare att bli manipulerad än vad folk tror. Han pekar på Tyskland under 1930-talet då nästan ett helt folk blev förfört av en galning, en stark och fanatisk ”sektledare” som var övertygad om sin felfrihet och sin nästan gudomliga styrka.
Hur ska anhöriga och vänner göra när någon fastnat i en sekt?
– I den första fasen, den frälsta, är det svårt att göra något. Men det handlar om att vara närvarande, att ställa frågor, samla kunskap och förmedla den.
– Tidigare fick så kallade avprogrammerare stor uppmärksamhet, men de är ovanliga i dag. Själv sökte jag stöd hos tveksamma medlemmar i Livets ord, som jag visste kände som jag.
I dag arbetar Per med kvalitetsutveckling på Skolverket. Hans tre barn har lämnat Livets ord, medan deras mamma fortfarande är engagerad i rörelsen.
– Det har varit jobbigt för oss alla. Men barnen säger att de är tacksamma för att jag gav dem möjligheten, friheten, att välja själva. Och i dag lyssnar jag på Frank Zappa igen.
”Livets ord” av Per Kornhall är utgiven av förlaget Leopard.