Eva och Gunnar, båda i 60-årsåldern, har inte fått träffa sitt barnbarn Emma sedan förra sommaren. De har inte fått några nya bilder på sondottern under året och har inte fått veta någonting om hur snart tvååriga Emma har utvecklats. Inte heller har de träffat sin son Erik, Emmas pappa, eller sin sonhustru.
- Det blev bara tvärstopp i kontakten, säger Gunnar. Det fanns ingen övergång, inga nyanser. Plötsligt ville Erik och hans fru inte ha med oss att göra. De har förbjudit oss att fortsätta att försöka få kontakt med dem, Erik har bett oss att låtsas som att han inte finns.
- Det är som att befinna sig i en mardröm, säger Eva. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva det här. Att inte få träffa sitt barnbarn, det är onaturligt, det är en tomhet och en sorg som är obeskrivlig.
Det här är ett förtvivlat farföräldrapars version av en konflikt, en konflikt som plågar dem så svårt att de nästan blivit sjuka av sorg och oro, säger de. De saknar sitt barnbarn, de saknar också sin son. Men samtidigt känner de sig kränkta och arga. De anklagas orättvist utan att få försvara eller förklara sig, menar de. Sonen och svärdottern har betett sig oförskämt och borde be om ursäkt.
I augusti förra året var Emma
och hennes föräldrar på besök hemma hos farmor och farfar under några veckor. Som Eva och Gunnar ser det hade stämningen under besöket inte varit dålig, men den sista dagen blev svärdottern upprörd och vid avresan lämnade hon huset i vredesmod.
Via mejl och enstaka telefonsamtal har farföräldrarna så småningom fått veta att sonen, och framför allt sonhustrun, känt sig illa behandlade, ovälkomna och inte respekterade. Farföräldrarna har också fått kritik för att de inte skulle ha förstått och uppmärksammat behoven hos Emma, som fötts med ett funktionshinder.
I mejlen har sonen och sonhustrun räknat upp punkter med fel som Eva och Gunnar gjort. De mår dåligt när de läser mejlen, säger Gunnar.
- Där står en massa saker, ändå står där inget som vi förstår, säger Eva. Vi känner inte igen oss. Vi har försökt att stötta och uppmuntra dem på alla sätt vi kan. Vi förstår mycket väl att de lever i en stressande situation, särskilt som det varit oklart vilka problem Emma har och hur de kommer att påverka henne. Och vi har framhållit att vi tycker att de är duktiga och klarar av situationen bra. Jag kan inte minnas att vi skulle ha varit kritiska eller negativa.
- Det är så vi har uppfattat det i alla fall, säger Gunnar. Jag tror att alltihop bygger på missförstånd. Det kan ha funnits situationer där vi har uppfattat saker på väldigt olika sätt. Men då ska man väl satsa på att reda ut saken, prata om det och försöka förstå varandra? Det vill inte de göra, de vill inte reda ut något, det är bara deras uppfattning som gäller.
Före besöket förra sommaren fungerade kontakten mellan familjerna normalt, med besök hos varandra, telefonsamtal och mejl, säger Eva och Gunnar. Farföräldrarna bor utanför Stockholm, sonen och hans familj i en annan landsända, så de kunde inte ses så ofta. Men sonen skickade hela tiden bilder på Emma och berättade om hennes utveckling.
- Att få barnbarn, det ger en känsla av mening och kontinuitet i livet, säger Eva. Vi känner så stark samhörighet med våra barn och barnbarn, och det gör så hemskt ont när banden skärs av på det här sättet, det är grymt.
Erik har flera syskon som också har familjer. Eva och Gunnar har tät kontakt med de andra barnbarnen, berättar de. Erik har slutat att ha kontakt också med sina syskon, och syskonen förstår lika lite som Eva och Gunnar vad som egentligen har hänt.
Farföräldrarna grubblar ständigt över hur det har kunnat bli så här. Förhållandet mellan dem och Erik har tidigare alltid varit bra och nära, tycker de.Relationen med svärdottern före konflikten beskriver de som lite "avvaktande", den var inte dålig men de tyckte att det var svårt att få kontakt med henne.
- På något sätt är det här inte Erik, säger Eva. Jag har så svårt att tro att han inte skulle vilja att vi får träffa Emma. Eller att han inte skulle vilja ha kontakt med oss. Jag drömmer om att få höra hans röst, jag vill möta honom ansikte mot ansikte, läsa av hans ansiktssuttryck och kroppsspråk.
Svärdottern har skrivit att hon känt sig illa omtyckt och ovälkommen hos svärföräldrarna. Kan Gunnar och Eva på något vis förstå det?
- Hon måste ha tolkat oss fel, säger Gunnar. Vi är nog mycket olika som personer, och jag tror att hennes familj och vår har stora olikheter i sättet att vara. Vi är kanske mindre spontana och "fysiska", hon kan ha uppfattat det som kyligt.
I mejlväxlingen mellan de båda paren under året finns mycket av sårade känslor och ilska. Där finns hårda ord från båda parter, steg för steg trappas konflikten upp i mejlen.
Tycker Eva och Gunnar att de själva bidragit till att förvärra konflikten?
- Det har i så fall inte varit vår avsikt, säger Eva, vi har verkligen försökt att vara ödmjuka. Jag skrev ett brev och föreslog att vi skulle stryka ett streck över alltihop och börja om, men det ville de inte. Vi har bett att de ska komma hit så att vi kan prata igenom allt. Vad vi än har försökt göra har vi bara mötts av oförskämdheter. Vi måste ju också få säga vad vi tycker, vi kan inte bara lägga oss ner och ta emot allt.
Gunnar tänker på Emma varenda dag.
- Barn i den åldern utvecklas så fort. Vi får inte ens höra hur det går för henne. Det kunde de väl låta oss få veta, även om de själva inte orkar med oss? De straffar inte bara oss utan också Emma. Vad ska de säga till henne när hon blir större och börjar fråga efter farmor och farfar?
Eva tycker att det känns som att sonen och sonhustrun vill göra henne och Gunnar så illa som de bara kan genom att ta ifrån dem deras dotterdotter.
- Det är som en maktdemonstration. De vill visa vem det är som bestämmer, och det gör de genom Emma.