Fyra ungdomar om självskadebeteende.

”Jag har kompisar som är lite deprimerade. De tycker att alla hatar dem och så. Jag var själv så för ett år sedan. Jag bråkade mycket med min mamma, det var mycket tjafs om skola och läxor. Det blev jättemycket press och jag orkade inte riktigt.

Ett tag var jag jättedeprimerad. Jag har ett ärr på armen från den tiden. Jag tog en papperskniv och skar mig. Nu när jag tänker tillbaka på det så undrar jag vad jag höll på med ... nu kommer ärret att vara där hela mitt liv. Mamma upptäckte det och blev jätteledsen. Jag tror att det är jättebra att föräldrarna lägger sig i.

Kompisarna som jag hängde med förr, de tyckte att allting sög … och för att vara med i den lilla gruppen var man tvungen att göra såna där saker. Alla hade ärr på armarna och även på benen. Jag hänger inte med de personerna längre och i dag mår jag bra.

Röka och dricka, det är ju också ett slags självskador – man tar till det för att försöka må bättre på något konstigt sätt.”
Flicka, 14 år

”Jag har suddat mig på armen en gång, men det gjorde jag mest för att kolla hur länge jag kunde göra det innan det gjorde riktigt ont. Det var bara på skoj, jag gjorde det inte för att jag hade ångest eller så – som jag tror att de tjejer som har som skär sig. Jag tror att de mår psykiskt dåligt.”
Pojke, 13 år

”Det finns en del tjejer som skär sig och lägger ut bilderna på Instagram. Det är ganska vanligt. Jag vet inte varför de gör det, de vill nog ha uppmärksamhet. Det är sällan som föräldrarna eller andra vuxna ser att de skadar sig. Det är ganska lätt att dölja med långa tröjor.”
Flicka, 13 år

”Det är vanligare bland tjejer att skära sig, tror jag. De gör det för att de tror att det är coolt. Det finns en status i att skada sig själv, det visar att man vågar utmana sig. Men inte om man gör det ofta, då mår man dåligt.”
Pojke, 13 år