Granskar man Barbro Westerholms politiska gärning ser man att hon ömmar för de diskriminerade och undanskuffade: utlandsfödda och homosexuella, spelberoende och barn med särskilda svårigheter, patienter med sällsynta syndrom och multisjuka pensionärer.
Om dessa och andra förfördelade grupper har hennes riksdagsmotioner handlat, och i sitt hjärtat har hon burit två författare: Astrid Lindgren och Tove Jansson.
- Båda skriver om orättvisor och om hur det är att vara ensam och rädd. Ingen av dem förtiger döden. Det är väldigt skönt, tycker jag.
Tove Janssons "Vem ska trösta knyttet?" har hon läst högt för både barn och barnbarn, och hon tar fortfarande fram den ibland för att minnas vad som är viktigt.
Boken handlar om knyttet, ett mycket ensamt troll som flyr från rädslan in i dimman. Fyra filifjonkor far visslande förbi, men knyttet håller sig undan. En sorglös mumrik spelar flöjt, men knyttet vågar inte ta kontakt. Tretton homsor och en glad hemul håller fest under ett träd, men knyttet står där utanför.
- Vi känner alla igen oss i knyttet, säger Barbro Westerholm, för vi är ju både ensamma och rädda i många skeden i livet. Vi oroar oss för att vi inte duger och tror så lätt att vi gör bort oss. Vi är livrädda för att bli fattiga eller sjuka. Och när vi blir äldre undrar vi med visst fog om vi vågar bli gamla. Blir livet misär, eller tar någon hand om mig?
Vid havet hittar knyttet snäckor och en flaska med ett brev från ett ensamt skrutt som verkar ännu vilsnare än han. Hon är rädd för den hemska mårran och längtar efter någon som är stark och snäll.
Plötsligt får knyttet känna sig behövd. Han biter mårran i den kalla svansen - och då blir buskens vita rosor röda. Knyttet får bli skruttets vän; alltid tröstar de varandra, aldrig blir de rädda mer.
- Berättelsen om knyttet väcker min medkänsla, säger Barbro Westerholm.
Hon blev politiskt väckt när hon var chef för Socialstyrelsen, under första hälften av 1980-talet. Dessförinnan hade hon arbetat som läkare, forskare och medicinalråd.
Någon samhällsomdanare hade hon inte varit. Det blev hon nu.
- Jag hade blivit doktor för att kunna hjälpa människor. Men som generaldirektör kunde jag förändra själva grunden för människors tillvaro. Jag hanterade de stora frågorna om livet och döden, jag kände att jag inte kunde springa förbi de viktiga sanningar om människors utsatthet som gick upp för mig - och jag blev ursinnig när jag såg att ledande politiker gjorde det.
Det hon inte lyckades genomdriva som myndighetschef kunde hon i alla fall föreslå som riksdagsledamot för folkpartiet. Hon blev invald 1988 och skrev mängder av motioner i socialliberal anda; med Bertil Ohlins ord om "Det glömda Sverige" i bakhuvudet lade hon fram en rad förslag till stöd just för de sjuka och undanskuffade.
Hon motionerade också om genusforskning, om jämställdhet som biståndsmål och om inrättandet av Folkhälsoinstitutet.
Detta med folkhälsan är en klassfråga, understryker hon; det är de socialt och ekonomiskt utsatta som löper störst risk att bli sjuka och utslagna på grund av dåliga matvanor eller farliga levnadsmönster, tobak eller alkohol, narkotika eller annat som ockuperar receptorerna i hjärnan och tar över den fria viljan.
- Om knyttet ruinerar familjen genom att spela nätpoker eller om skruttet börjar missbruka alkohol - då är de beroende av att kloka politiker har fattat vettiga beslut med gedigen kunskap om hoten mot folkhälsan som grund.
Tidig hjälp och förebyggande arbete lönar sig mänskligt och samhällsekonomiskt, slår hon fast.
- Men det där fattar inte alla, tyvärr. Om skruttet föder en pojke som växer upp och börjar pumpa i sig anabola steroider lär hon bli förfärad, för fortfarande finns det nästan ingen hjälp att få för steroidmissbrukare. Det är fattigt!
När Barbro Westerholm var ordförande för Läkare mot aids stred hon för narkomanerna. Hon ville att alla landsting skulle ge dem rena sprutor i utbyte mot begagnade, och hon hade följande motiv:
- Rena sprutor räddar liv, så enkelt är det. Färre blir hivsmittade och fler blir motiverade att sluta med knarket. Här är jag djupt oense med min partivän Birgitta Rydberg. Hon är hård motståndare till sprututbyte, och hon har fel!
Barbro Westerholm visste inte mycket om de homosexuellas situation när hon som nybliven generaldirektör gick ut på Socialstyrelsens trappa och pratade med de aktivister som demonstrerade mot det faktum att homosexualitet klassades som en sjukdom.
- De var arga, och jag insåg genast att de hade rätt. Kärlek mellan människor kan ju inte vara en sjukdom! Så ett par månader senare avskaffade vi homosexualitet som officiellt sjukdomsbegrepp - trots ett antal skrynkliga russin till ansikten i verksledningen.
Tolv år senare var Barbro Westerholm minst sagt engagerad som ordförande för den så kallade partnerskapsutredningen. Hon hade motvind hela vägen, men med tur och stöd av socialdemokraterna, vänstern och partiledaren Bengt Westerberg lyckades hon genomdriva förslaget om partnerskap för homosexuella.
- Den 7 juni 1994 röstade riksdagen ja, och det var en glädjedag! Vi festade hela natten, och senare grät jag av rörelse över de brev jag fick från föräldrar till homosexuella. Deras barns kärlek hade bekräftats av samhället!
Efter en paus från politiken, under vilken hon ledde Sveriges Pensionärsförbund, återkom Barbro Westerholm i höstas till riksdagen. Hon är nu de äldres företrädare i parlamentet under följande devis: hela livet ska levas - även sista sträckan.
- Vet du att vart fjärde självmord i Sverige begås av personer som är 65 år eller äldre? Det oroar mig! Sista biten av livsresan är tydligen så svår att många inte vill vara med längre. Äldre människor blir diskriminerade och känner sig inte behövda, de lever som ensamma fångar i sina egna hem och är fråntagna sitt självbestämmande vid livets slut. Detta måste vi ändra på!
Vi har inte råd med ungdomskulten längre, menar hon. Andelen äldre i befolkningen ökar stadigt. År 2025 är en tredjedel av européerna 60 år eller äldre. År 2050 finns det bara två personer i åldern 15-65 år för varje pensionär, jämfört med dagens fyra.
- Om inte samhället ska kollapsa måste de äldres kraft och unika kompetens tillvaratas. Alla som vill borde få fortsätta jobba, det borde över huvud taget inte finnas någon övre gräns för hur länge man får arbeta.
Och när slutet närmar sig måste den tidigare i livet så självklara självbestämmanderätten vara intakt, betonar Barbro Westerholm.
- Varje människa borde få skriva ett livstestamente där det framgår vem som ska föra ens talan när man inte kan göra det själv längre. Man borde också få bestämma om man till exempel ska ligga i respirator eller inte efter en allvarlig stroke vid 89 års ålder. Livsslutet måste få vara värdigt. Vi ska inte plåga de äldre med tekniken.
I fjol blev Barbro Westerholm utsedd till socialminister i Gudrun Schymans drömregering.
- Det är jag stolt över, så folkpartist jag är. Hon har sett att jag bryr mig om knytt och skrutt som har det svårt, att jag bara måste göra något när jag snubblar över viktig kunskap. Jag vill inte vara en svikare. Det är viktigt för mig, säger Barbro Westerholm.