Det gamla tåget slamrar genom lövsalarna in mot Stockholm norr-ifrån. En flicka på bänken intill frågar sin mamma vad de skall göra i sommar.
- Efter avslutningen åker vi till Dalarna för att fira midsommar. Sen skall jag på kurs, mormor hämtar dig och vi träffas i Falsterbo allesammans.
Hela sommaren utstakad som i en fälttågsplan! För den som för ett kringflackande liv, med avresedatum fördolda i framtidens töcken, framstår sådan solid långtidsplanering i ett förklarat skimmer. Plötsligt blir mamman vit i ansiktet och utbrister:
- Jag har glömt min portmonnä!
En vänlig själ intill berättar att det går att sms:a betalningen till SL. Men hur skall man göra? Någon ringer någon som kanske vet. Palavern engagerar strax hela kupén och när konduktören nått fram sticker alla fram sina biljetthäften och vill betala för de medellösa.
Varav vi lär två saker: allt går inte att planera - och svenskar faller mer än gärna ur sin sin schablonroll som tillknäppta autister.
Samma lätta avund jag kan känna för människor med ordnade liv kan de bofasta känna för de rörliga. Harry Martinsson fantiserade om att nomadlivet var vår sanna, nedkämpade, natur. Som hjortar i en skog borde vi leva, redo att lägga om kursen så snart vi fått en inspirerande vittring i näsborrarna.
Ack, sköna tanke. Kosmopoliten är också snärjd i garnet av plikter och omständigheter. Nomadromantiken tjusar under benådade ögonblick, men den är sannerligen inte ledmotivet.
Hur klarar man sig på alla dessa olika ställen? Inte i trivial mening, med växlingskurser och tunnelbanelinjer. Men hur gör man för att inte förbli främling - underbart i början men tröttande i längden? Ett ord eller förtroende som gör lycka i ett brasilianskt sällskap möts med iskallt förakt i Buenos Aires. Stick en sedel i näven på en polis i Mexico City och dina bekymmer är ur världen - gör det i Santiago de Chile och du sitter i klistret.
Beröm en svensk för hans söta barn och han skiner som en sol; prisa den muslimske schejkens avkomma och han skall mulna och mumla en besvärjelse. I Valparaiso i Chile kan du släntra i pyjamas till brödbutiken utan att några ögonbryn höjs - i Buenos Aires, där damerna i vår uppgång sminkar och klär sig för att gå ned och hämta en pizza, är ditt yttre ett visitkort.
Noga taget är lagen densamma för kosmopoliten som för den stationäre. Också livet på en och samma plats är ett liv mellan främmande kontinenter. När du dricker kaffe med dina gamla mostrar är du en annan än då du skall verka seriös inför kolleger. Hemma med barnen, i en hiss bland främlingar, i Guds tempel eller vid en bardisk; var du än befinner dig lyder du under en separat konstitution, med skiftande krav och förväntningar och med tillåtet och otillåtet i olika kombinationer. Att bemästra dessa livets fasta situationer och verkställa de oavbrutna omställningarna utan att klaga - det är vår lott, om det nu sker innanför en och samma nationsgräns eller inte.
Den som lärde känna Stockholm 1710 och vände tillbaka 1740 skulle klara sig galant. Men i vår tid är förändringarna halsbrytande. Under mina år har de flesta samhällen jag kommit inpå livet, Sverige, Israel, Spanien och Chile, genomgått formliga metamorfoser. De är helt andra platser än 1970. Släpper man dem ur sikte ett par år tappar man bort dem, så fort går det.
Men inte Buenos Aires. Den stan är sig själv i alla väder. I sin syn på livet, ekonomin, politiken och kärleken anlitar människorna där samma måttstockar som 1955. Också bildade personer vid god kassa som äter, dricker och dansar natten lång ser sig som djärva revolutionsmän och offer för Västvärldens utsugning. Unga personer i syrefria tunnelbanevagnar, vita i ansiktet av ansträngning, tragglar luntor med död text av Marx, Freud och Heidegger i tron att de erövrar den sanna visdomen - just som jag såg deras fäder göra för snart trettio år sedan.
Sådant blir ibland påfrestande, men i den globala virveln av påfund och modeväxlingar är det något tryggt med Buenos Aires. Du vet var du har henne. Det är litet som att komma hem till mamma, tryggheten i det oföränderligas famn. Hon blir normen och resten av världen blir undantaget. Du kan inte ändra på hennes galenskaper, så du lär dig leva med dem - till den grad att du strax inte kan leva utan dem.
Det finns få platser på jorden vars mystik utövar sådan makt över främlingar. Staden är inte vacker, och dess fel och brister kunde fylla arkiv, men varje år bryter tusentals unga människor från världens alla hörn upp för att börja ett nytt i Buenos Aires.
Stadens, och hela kontinentens, främsta naturtillgång är vänligheten. Om människorna i Sverige klagar över avstånd och social ödslighet, och om de i Jerusalem skaver som sandpapper mot varandra, så behöver man inte mer än sticka näsan utanför dörren i Buenos Aires förrän man masseras av denna balsamiska vänlighet.
Snusförnuftiga kritiker brännmärker ibland älskvärdhet främlingar emellan som hyckleri och håller triumferande fram fula saker de fiskat upp under den vinnande ytan. Man skall vara mycket ung, eller mycket dogmatisk, för att tycka att allt som inte är allvar är falskt. Vänlighet är smörjmedlet i vardagens hjul.
I Jerusalem, eller i London, rörs man nära nog till tårar av oväntad vänlighet på ett myndighetskontor. I stora latinamerikanska städer, med skottlossning, våld och kaos inom hörhåll, skall främlingen lämna det han har för händer för att bistå dig. Du kan få en ny vän på några minuter, och det kan gå månader utan att du blir riktigt förbannad på någon!
Allt är flux. Nyligen, på biopalatset Sergel vid Hötorget gjorde vi stora ögon. Bortskämda med den terapeutiska renligheten och artigheten på Buenos Aires filmsalonger studsade vi för skräpigheten, de förhärjade toaletterna, de råa kommentarerna, djurlätena och mobiltelefonsamtalen under föreställningen.
I Argentina, bland bildade människor, är Sverige sinnebilden av det goda, rättfärdiga och lyckade samhället, den fyrbåk mot vilken all mänsklig strävan måste ta ut kursen. När de en gång nått dit är vi kanske på väg någon annanstans.