Om konsten att lyssna utan att fördöma, att komma nära utan att vara närgången och att säga de rätta orden i rätt ögonblick, handlar njurläkaren Astrid Seebergers bok som i höstas möttes av lysande recensioner. Men vad det egentligen var för sorts bok hade kritikerna svårt att reda ut. Predikan? En handbok i samtalsteknik eller ett inlägg i vårddebatten?
Själv tycker Astrid Seeberger att det hon skrivit är en lång Essä – en tankebok om livet, om samhället, om konsten och om kärleken.
Konkret är det en samling berättelser, dels från hennes yrkesverksamma liv – tjugofem år som njurläkare i Stockholm – dels från hennes uppväxt i en liten stad i Sydtyskland. Grundtemat är vikten av samtalet, det goda samtalet, en oundgänglig del av botandet.
– Det goda samtalet ökar chansen att ställa rätt diagnos, att upptäcka det som inte är typiskt i ett sjukdomsförlopp, och läkarens förmåga att notera små, små tecken som talar om att en försämring kan vara på gång.
Det goda samtalet måste få ta tid, poängterar hon, men tid har blivit en bristvara inom vården. Få läkare hinner med mer än 10–20-minutersbesök. Och det får konsekvenser. Mellan 10 och 15 procent av alla diagnoser ställs för sent. Och så mycket som hälften av alla patienter med kronisk sjukdom gör aldrig som läkarna säger. Till och med de som varit en hårsmån från döden kan låta bli att ta sin medicin.
– Tidsbristen leder till en övergivenhet hos patienterna. Som läkare måste man försöka förstå, ta reda på vad som hindrar en människa från att göra det som är bra för henne. Och man måste ge livskraft. Men det förutsätter ett äkta möte.
Mötet mellan läkare och patient måste präglas av skamlös nyfikenhet, menar Astrid Seeberger. Och begreppet ”den skamlösa nyfikenheten”, som också är namnet på hennes bok, har hon fått från sin morfar – den preussiske officeren August, som hon beskriver som kvinnokarl, bokläsare och en stor inspirationskälla.
– När morfar talade om skamlös nyfikenhet menade han att han varken skämdes för att vilja veta eller för det som han fick veta. Sökandet och hittandet skedde bortom värderingarna om vad som var skamligt och ickeskamligt, gott och ont. Han sa att när intresset finns, ett skamlöst lidelsefullt intresse, inte ett skamligt – det är en avgörande skillnad – ser man detaljerna tydligare och tydligare.
– Det handlar om att lyssna utan att döma, lägga bort egna fördomar. Om man kan förmedla den känslan faller alla masker. Men man måste ta ansvar för samtalet. Om man rör vid en människas smärtpunkt måste man också ta ansvar för det som sker inom henne.
Astrid Seeberger kom ensam till Sverige som sjuttonåring. Hon hade just tagit studenten, fått pris för en uppsats, och skulle skriva artiklar om det svenska folkhemmet. Hon kom från Tyskland, ett land som hade förbrutit sig. Till drömlandet Sverige, där man var jämlik och solidarisk.
– Jag vet hur det känns att vara delaktig i en kollektiv skuld. Jag ville slippa vara tysk, ville bli svensk med hull och hår.
Snabbt lärde hon sig svenska och tog en fil kand i teater- och filmvetenskap och filosofi. Sedan blev hon läkare.
– För att jag fått barn och behövde ett yrke. Och för att det är ett yrke där man konfronteras med de existentiella frågorna, om liv och död.
I dag leder Astrid Seeberger undervisningen av blivande läkare i medicinsk etik, psykologi och om samtalandets konst. På hennes kurser i professionell utveckling får varje student en skönlitterär bok i pocket i slutet av varje termin, och i slutet av läkarutbildningen har de ett litet bibliotek. Nödvändigt, menar hon, eftersom alla studenter inte upptäckt att skönlitteraturen kan hjälpa en att bli en bra läkare. Dessutom bjuder hon in författare att tala om sina böcker.
Vid sidan av detta organiserar hon sedan drygt tio år regelbundna träffar på de fyra storsjukhusen, för vårdpersonal inom Stockholms läns landsting och lärare och studenter på Karolinska Institutet. På träffarna får personalen möta konstnärer, författare, skådespelare och samhällsdebattörer. Som till exempel Stina Ekblad, Theodor Kallifatides, Marie-Louise Ekman, Svante Weyler och Maciej Zaremba.
– Konst och litteratur kan skärpa vår iakttagelseförmåga, hjälpa oss att bevara empatin och att se och höra patienterna som de hela människor de är. Kulturen kan visa på oanade möjligheter, skapa nya livsrum och befria oss från de grymma livsvillkoren – att vi är dödliga.
Själv ville hon redan som barn bli författare. Hon skriver varje dag, har alltid gjort.
– Det är livsnödvändigt. Allt blir verkligare när man skriver om det, även jag själv. Och jag skriver om människor för att bevara dem.
Arbetet på en njurmedicinsk klinik innebär för Astrid Seeberger många samtal med döende patienter. Varje år dör över 20 procent av dialyspatienterna. Ändå säger hon att mötet med patienterna är just det som ger henne mest.
– Man får så ofantligt mycket tillbaka. Att komma nära en annan människa är vad allt i livet går ut på. Även om jag inte alltid kan bota och rädda liv kan jag trösta, och jag kan se till att patienten dör en god död.I dag dör människor ensamna på våra sjukhus, det är förfärligt, inhumant.
Men för att kunna trösta en svårt sjuk, kanske döende människa, måste man ha förmågan att härbärgera en annans smärta.
Vad finner du själv tröst i?
– Predikaren och Höga visan. För att Salomo först skriver, i Predikaren, om hur allt är fåfänglighet och ett ”jagande efter vind”. Sedan, när han begripit att det finns en kärlek stark som döden, skriver han Höga visan. Båda verkligheterna finns, samtidigt. Det tycker jag är märkvärdigt och trösterikt. Att inget av det vi gör är beständigt är förfärligt, men genom kärleken kan vi finna små gnuttor av evigheten.
Är du religiös?
– Ja, på ett väldigt barnsligt sätt. Inte så att jag går på gudstjänster. Och inte är jag säker på att det finns ett liv efter detta heller. Men jag tror att det finns nån sorts mening med att vi finns till. Jag har varit brinnande ateist men i dag upplever jag starkt att jag är en del av en kedja. Jag känner en sorts samhörighet med allt i skapelsen.
Syftet är att ge inspiration, kraft och att öppna nya tankebanor. Man måste vara intensivt närvarande, och det kan man bara vara när man är nyfiken. Det är en sorts religiös känsla, tycker jag.