”Jag är trött av att bli behandlad som ett djur utan känslor! Jag hatar det här stället och jag hatar människorna här! Jag har stått ut med över 4 månaders psykisk tortyr och jag förstår fortfarande inte varför jag måste lida så mycket!
Jag är så jävla trött på att alla säger att jag mår bra, fast jag inte gör det!”
Så skrev 15-årige Jonas i september 2006, då han varit tvångsomhändertagen sedan april månad.
I går berättade Insidan om hur Jonas omhändertogs av socialtjänsten i Östersund enligt lvu, lagen om vård av unga. Bakgrunden var hans långvariga skolvägran och hans diabetessjukdom.
Vi berättade om hur Jonas blev placerad på ett hvb-hem, hem för vård eller boende, 50 mil hemifrån, med ungdomar som hade helt andra problem än han, kriminalitet och droger. Jonas blev mobbad och slagen, och fick efter ett par månader flytta till ett familjehem knutet till hvb-hemmet.
Både länsstyrelsen och Skolverket har senare kritiserat Östersunds kommun i fallet Jonas. Socialtjänsten har bland annat haft bristande barnperspektiv när de inte tagit reda på vad Jonas tyckte och ville. Kommunen gjorde inte heller tillräckligt för att komma till rätta med Jonas skolsituation i Östersund, enligt kritiken.
Efter omhändertagandet genomfördes en neuropsykiatrisk utredning, som visade att Jonas har Aspergers syndrom, precis som hans mamma misstänkt.
– Det är väldigt vanligt att svårigheterna kommer fram i skolan, där det ställs stora, ofta outtalade, sociala krav, säger Ewa Stenberg, skolombud för Föreningen autism i Jämtlands län. Det är också väl känt att det som i Jonas fall lätt blir konflikter mellan skola och hem i sådana här fall, när ingen riktigt begriper vad som är fel.
Ewa Stenberg har följt Jonas fall länge och är upprörd över kommunens hantering av det.
– Jag tycker att det handlar om maktmissbruk. De hade bestämt sig för att problemen berodde på mamman. De skyndade sig att omhänderta Jonas fast en neuropsykiatrisk utredning redan hade påbörjats.
Socialtjänsten borde ha tagit reda på vad Aspergersyndromet innebär, tycker Ewa Stenberg. Jonas skolvägrade, vände på dygnet, isolerade sig, satt mest framför datorn – allt det är vanligt bland unga med asperger. Utan rätt kunskaper och stöd är det mycket svårt, både för föräldrar och andra vuxna, att hjälpa barnen att få ordning på tillvaron.
– När Jonas sedan fick diagnosen, låtsades socialtjänsten inte om den utan fortsatte bara att hävda att Lisas omsorgsförmåga var dålig. Jonas och Lisa kunde ha fått professionellt stöd i Östersund utifrån diagnosen. Ingenstans finns visat att inte det skulle ha fungerat, säger Ewa Stenberg.
Lisa satte sig in i funktionshindret, hon tog kontakt med lämpliga skolor och habilitering i Östersund och gjorde en vårdplan som hon gav kommunen.
Ett tvångsomhändertagande kan vara extra traumatiskt för barn med funktionshinder som asperger, framhåller Ewa Stenberg.
– Eftersom det finns svårigheter med social förmåga och kommunikation, är banden till de närstående särskilt viktiga. I Jonas fall var det inte bara det att han togs hemifrån, hans kontakter med sin mamma efter omhändertagandet blev ju hårt begränsade av socialtjänsten. Det är helt fruktansvärt, säger Ewa Stenberg.
Jonas fick träffa sin mamma en gång i månaden, på orten där han var omhändertagen. Han fick tala i telefon med henne 1–3 gånger i veckan, olika under olika perioder.
För Jonas kändes det som om han straffades. I den neuropsykiatriska utredningen berättar han hur han haft självmordstankar, depression och overklighetskänslor i samband med omhändertagandet.
Han berättar hur han längtar efter sin mamma och efter att få använda internet och telefon. Han känner sig isolerad och rädd, han känner sig bara trygg i sitt riktiga hem. Jonas berättar hur han håller inne känslorna på dagen, men gråter på kvällen. Han har funderingar på att ta livet av sig om han inte får åka hem. Han grubblar över om han hade kunnat ändra händelseförloppet om han gått till skolan hemma, och om han hade accepterat den stödfamilj som socialtjänsten utsett.
När Jonas mamma Lisa förstod hur illa Jonas for på det hem där han placerats, blev hon desperat. Hon skrev till alla ledamöter i socialnämnden, och bifogade Jonas egna brev och dagboksanteckningar. Hon vädjade till nämnden att de skulle sätta sig väl in i ärendet.
Jonas var tvångsomhändertagen i tre år, tills han blev myndig våren 2009. Under de åren hann Jonas och Lisa begära omprövning och överklaga beslut många gånger. Jonas skrev bland annat själv till länsrätten i december 2006:
”Jag vill komma hem därför att jag är olycklig där jag är. Jag vill ifrån den här platsen där jag är olycklig och jag vill åka hem så jag kan få tillbaka mitt liv. Så länge jag har lvu vill jag ha tillgång till internet och jag vill ha tillgång till telefon när jag vill och jag vill få åka hem minst 2 gånger i månaden. Men först och främst vill jag bli behandlad som en människa.”
I Socialstyrelsens regler för tillämpning av lvu står att begränsningar av umgänge med föräldrar ska användas mycket restriktivt, och det ska finnas starka skäl. Någon egentlig motivering till de hårda umgängesbegränsningarna för Jonas framgår inte av socialtjänstens utredningar eller av besluten, förutom att ett besök i hemmet skulle kunna få Jonas att ”gå tillbaka i utvecklingen”. Det sägs gång på gång att Jonas utvecklas positivt i den ”strukturerade” miljön där han är omhändertagen. Det hävdar hvb-hemmet, som kommunen betalar för Jonas placering. Själv uppfattar han det inte alls så:
– Jag gick till skolan, dels för att jag inte ville vara i familjehemmet, dels för att jag hela tiden var rädd att de skulle ändra reglerna så att jag inte skulle få träffa mamma alls, säger Jonas. Men jag mådde dåligt hela tiden och jag är säker på att jag skulle ha utvecklats mycket mer positivt om jag fått bo hemma.
Jonas trodde länge att beslutet om lvu skulle upphävas, så att han skulle få komma hem.
– Men till slut gav jag upp, och insåg att det inte skulle bli så. Då började jag bara vänta på att jag skulle fylla 18 år.
Enligt Socialstyrelsens föreskrifter ska socialtjänsten lyssna till barnets egen syn, speciellt om den unga är 15 år eller äldre.
Jonas ville länge inte träffa socialtjänstens handläggare, men de borde ha hittat andra vägar att göra honom delaktig, tycker länsstyrelsen i sin kritik av kommunen. Socialnämnden kritiseras också för placeringen på hemmet bland kriminella och missbrukande unga. Det dröjde även för länge innan socialtjänsten besökte familjehemmet. Dessutom har socialnämnden inte planerat vården med Jonas och Lisa, och inte heller följt upp vården, enligt gällande lagar och regler, konstaterar länsstyrelsen.
Jonas och Lisa heter egentligen något annat.
I morgon:
Socialtjänsten kommenterar.